Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV-serie

Recension av tv-serie: Clark – jag är kluven inför denna serie

by

Clark
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 maj 2022
Regi Jonas Åkerlund
Manus Jonas Åkerlund, Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius
Serie i sex avsnitt
I rollerna Bill Skarsgård, Sandra Ilar, Malin Levanon, Vilhelm Blomgren, Peter Viitanen, Hanna
Björn, Isabelle Grill, Björn Gustafsson, Robin Nazari and Alicia Agneson, Linus Wahlgren,
Alexander Karim, Christoffer Nordenrot, Daniel Hallberg, Rachel Mohlin, Henrik Lundström,
Arja Saijonmaa, Hans Erik Dyvik Husby, Agnes Lindström, Babben Larsson, Peter Järn, Henrik
Hjelt, Peter Apelgren, Staffan Kihlbom Thor, Rikard Ulvshammar, Freja Beha Erichsen, Amalie
Bruun, Wilson Gonzalez och Kolbjörn Skarsgård.

En serie som jag känner mig kluven inför. Clark Olofsson är bankrånare och en grov brottsling som blivit känd framför allt för sin roll i Norrmalmstorgsdramat där han kanske såg till att gisslan fick behålla livet. Hur skildras en kriminell som begått grova brott och samtidigt blivit något av en kändis som popgangster? Och hur skildras en barndom som kan förklara varför någon blir kriminell? Eller blev för fyrtio år sedan. Idag ser det svenska samhället ut helt annorlunda med förortsgäng i segregerade bostadsområden.

Hur skildras en nu levande person i en tv-serie? Det har sina svårigheter. Om personen är känd för positiva saker finns det en stor fälla att skildringen blir för enögt hyllande. Är personen en känd rockstjärna med drogproblem fastnar berättandet ofta i drogerna. Jag känner mig rätt kluven till denna tv-serie. Clark Olofsson (sedan 1991 under namnet Daniel Demuynck) är född 1947 och är känd som bankrånare, kriminell och den person som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet då han släpptes in till rånaren och gisslan på det ökända Norrmalmstorgsdramat 1973. Rånaren Janne Olsson krävde att Olofsson skulle komma till platsen. Olofsson hämtades och togs till banken, där han tillbringade sex dygn tillsammans med gisslan och Janne Olsson. Clark Olofsson fick personer i gisslan att sympatisera med honom istället för polis och myndigheter.

Men hur skildrar man en kriminell i en tv-serie på ett medmänskligt sätt där han både deltagit i våld och skadat människor men samtidigt är en människa som påverkas av sin uppväxt? Serien bygger på Clark Olofsson självbiografi och regissören Joans Åkerlund har valt att hålla en lätt komisk ton i serien. Jag tror att det är rätt sätt att ta sig an detta projekt. En mer djuplodande psykologisk skildring skulle kräva väldigt mycket av skaparna och skulle förmodligen inte sälja lika bra. Samtidigt finns en risk att göra det för skojigt, för underhållande. Det handlar trots allt om att människor blivit skadade av hans brott och knarket han spridit har tagit död på en hel del. Många drogmissbrukare dör av överdoser i Sverige varje år och det har knarkkungar skuld till.

En viktig del i Clark Olofsson liv som inte finns med i serien är att han tog examen på Journalisthögskolan i Stockholm. Vad betydde den utbildningen för honom? Den informationen saknar jag i serien och jag skulle vilja veta mycket mer om den tiden.

Serien ger en fiktiv bild av en av våra mest kontroversiella personligheter i modern svensk historia. Vissa delar är kul och hur sanna de är, det är inte så viktigt. När Clark Olofsson blev känd var under en tid i Sverige då många ville förbättra vården av de kriminella. Fängelser skulle mer bli vårdanstalter av brottslingar än platser för straff. Attityden att se möjligheter i varje brottsling att bli en god samhällsmedborgare kunde gå till överdrift, enligt Clark Olofsson skildring i sin självbiografi. Den delen skildras träffsäkert.

I rollen som Clark Olofsson som vuxen ser vi Bill Skarsgård och som Clark som barn ser vi en av Bills yngsta bröder, Kolbjörn. Bill Skarsgård är mycket bra i rollen. Vi kan se både hur manipulativ Clark kan vara men emellanåt skymtar också den sårade lilla pojken fram. Bills och Kolbjörns rollprestationer är en av seriens plus.

Bakgrund om regissören (från wikipedia):
Jonas Åkerlund är främst känd för sina musikvideor och han blev internationellt uppmärksammad för Madonnas ”Ray of Light” (1998). Bland de artister och grupper han gjort videor åt finns Candlemass, Blink-182, The Cardigans (My Favourite Game, 1998), Hollywood Undead, Maroon 5, Metallica, Rammstein, The Prodigy, The Rolling Stones, Roxette, Satyricon, The Smashing Pumpkins, Pink, Lady Gaga (Paparazzi, 2009 och Telephone, 2010), U2, Britney Spears (”Hold It Against Me”, 2011) och David Guetta. 2002 släpptes hans första spelfilm, Spun, och 2005 gjorde han en dokumentärfilm om Madonna, I’m Going to Tell You a Secret. I november 2005 ordnades en utställning med Åkerlunds filmproduktion på Dansmuseet i Stockholm.

Recension av tv-serie: Den Osannolika Mördaren – en serie väl värd att se om polisens handfallenhet

by

_D1A9845+848.jpg

Den Osannolika Mördaren
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 november 2021
Regi Charlotte Brändström (konceptuell regissör) och Simon Kaijser
Manusförfattare Wilhelm Behrman och Niklas Rockström
I rollerna syns Robert Gustafsson som Stig Engström, Eva Melander som Margareta Engström, Mikael Persbrandt som Hans Holmér och Peter Andersson som Arne Ivell.
Övrig rollbesättning Joel Spira, Emil Almén, Shanti Roney, Torkel Petterson, Henrik Norlén, Lia Boysen, Magnus Krepper, Björn Bengtsson, Peter Viitanen i rollen som Olof Palme samt Cilla Thorell.

Vem mördade den svenske statsministern Olof Palme, på öppen gata mitt i Stockholm fredagskvällen den 28 februari 1986? Olof Palme var på väg hem tillsammans med sin fru Lisbeth Palme efter att ha sett en film på biografen Grand. Flera har personer har misstänkts och utpekats och en av dessa, Christer Pettersson, dömdes för mordet av tingsrätten men friades sedan av hovrätten.

Denna tv-serie bygger på utpekandet av en annan man, Stig Engström, som pekades ut som trolig mördare av chefsåklagare Krister Petersson på en presskonferens i juni 2020. Stig Engström kan dock inte ställas inför rätta eller försvara sig då han dog för tjugo år sedan. Serien är baserad på boken ‘Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme’ av Thomas Pettersson.

Som tv-serie tycker jag den är helt suverän med en lång rad av de bästa svenska skådespelarna. Robert Gustafsson är jättebra i rollen som Stig Engström och Mikael Persbrandt som polismannen Hans Holmér är fantastisk.

Serien utgår från att Stig Enström utförde mordet och därefter lyckades gäcka polisen ända fram till sin död. För mig är serien en nattsvart och skrämmande skildring av svensk polis och hur oprofessionellt de agerade.

_D1A9415.CR2

Stig Engström fanns med i polisutredningen om Palmemordet från första början. Han avfärdades av polisen ett år efter mordet. Engström lades till handlingarna. Men efter att privatspanare och journalister sökt vidare kring Engström har polis och åklagare nu bestämt att Stig Engström var mördaren. Det är nu svenska myndigheters officiella hållning.

Det må vara hur som helst med det. Det måste vara sorgligt för anhöriga till Stig Engström att han utpekas utan att kunna få en rättegång. En majoritet av svenska folket tror inte att Stig Engström är mördaren. Efter att ha sett serien är jag inte heller övertygad. Att han var en speciell person och kom med konstiga motsägande uppgifter om vad han såg under mordnatten, det kan troligen slås fast. Men för att bedöma denna tv-serie tycker jag inte det spelar någon roll om han verkligen var mördaren eller inte. Serien handlar om poliser som driver undersökningar för att vinna politiska poäng. Och detta gör serien genomarbetat och slående med duktiga skådespelare i varenda roll. En serie väl värd att se.

Recension av tv-serie: Furia på Viaplay – ruskigt spännande

by

Furia
Betyg 4
Premiär på Viaplay 26 september 2021
Skapad av Gjermund Stenberg Eriksen
Regi Magnus Martens

Furia är en högexplosivt spännande thriller, en slags politisk thriller med mycket action, inspirerad av den ameriska tv-serie-succén Homeland. Furia utspelas i Norge och i Tyskland. Den är riktigt, riktigt actionladdad, både med fart och långsam smygande spänning. Däremot har jag svårt att tro på karaktärerna, i alla fall de som ska vara bovarna.

De två huvudkaraktärerna är Ragna (spelas av Ine Marie Wilmann) och polisen Asgeir (spelas av Pål Sverre Hagen). Ragna arbetar på det vackra turistmålet Romsdalen i Ådalsness men i hemlighet är hon en norsk säkerhetsagent som infiltration en högerextrem cell som misstänks planera ett terrorbrott. Polisen Asgeir anländer till denna förväntade lugna norska bygd tillsammans med sin dotter. Asgeir och hans dotter förväntas hålla en låg profil eftersom han är eftersökt av den ryska maffian. Men Asgeir lyckas inte hålla sig särskild dold utan drar blickarna tillsäg rätt snabbt. Ragna och Asgeir dras in i hotfulla miljöer för att försöka förhindra en hemsk terrorattack.

Hotet kommer från högerextrema krafter som växer sig allt starkare i Europa. I jakten på att avslöja terroristerna och förhindra attacken får vi följa Ragna och Asgeir till Berlin där attacken planeras att genomföras.

Seriens regissör Magnus Martens säger:
– Extremister lever som vanliga människor och ser ut som vanliga människor, de rakar inte huvudet och går inte på gatorna i uniform. Det här är ett oerhört viktigt tema som präglar Norge, Europa och hela världen. Vi använder spänningselement för att berätta en mycket viktig historia med Furia. Det kan ibland uppfattas som brutalt, men genom allt vi har gjort har vi velat förmedla något viktigt och verkligt.

Nja, jag håller inte riktigt med om att jag upplever terroristerna som särskilt verkliga eller trovärdiga. Det är sant att Norge har en av världens hemskaste högerextrema terrorist, Breivik, så att det finns högerextrema fundamentalister som är beredda att begå vidriga brott, det är en sant. Men att de skulle bete sig så hemskt mot varandra som de gör i denna serie, det är långt ifrån vad jag uppfattar som realistiskt. Jag undrar lite varför det är viktigt att framställa islamistiska fundamentalister som offer. Det är rätt svårt att tro på att dessa högerextrema terrorister är så tekniskt avancerade också. Men det gör inte serien sämre. Den är väldigt spännande i vilket fall som helst.

Vad jag förstått är en säsong två redan planerad och jag ser fram emot att återse denna norska skådespelar-duo, Ine Marie Wilmann och Pål Sverre Hagen, kända från succéserien Exit, som har huvudrollerna i Furia.

Bakgrundsfakta om serien:
Furia är Viaplays nästa norska produktion efter tittarfavoriterna Delete Me, Pørni, Wisting och Maskineriet. Furia har spelats in i Åndalsnes, Oslo och Berlin. Redan innan premiär är Furia hyllad och har utsetts till en av åtta finalister i The Series Mania Festival, en av Europas viktigaste och ledande festivaler för dramaserier.

Martens och Erikson är passionerade i projektet och har höga ambitioner men betonar att budskapet är ännu viktigare. Som självutnämnda ”bybor” vill de skildra att farliga ideologier kan växa på vackra platser, osynliga för alla omkring dem.

Recension av tv-serie: Kastanjemannen

by

Kastanjemannen
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 september 2021
Skapare Søren Sveistrup, Dorte W. Høgh, David Sandreuter, Mikkel Serup
Medverkande David Dencik, Danica Curcic, Mikkel Boe Følsgaard, Iben Dorner

En dansk kriminalserie som det surrats en del kring inför premiären. Den är absolut välgjord med duktiga skådespelare och spännande, in i minsta detalj. Men jag svårt att tro på lösningen, svårt att tro på orsaken bakom morden. Jag tycker kriminalhistorier kan vara ett effektivt sätt att berätta om samhället, orättvisor eller om psykologiska och mentala processer inom människor. För att en kriminalserie ska bli riktigt mästerlig måste den berätta något som jag kan tro på eller relatera till, den måste berätta något som är intressant att det blir berättat. Enbart spänning och välgjorda klipp och skickligt arbete med ljud och ljus räcker inte. Kastanjemannen är skickligt gjord men jag kan upplever deckarhistorien i sig som oerhört orealistisk även om det förstås finns delar av hur människor agerar och ljuger och döljer saker som berättar en del om hur människor fungerar.

Vid ett bestialiskt kvinnomord hittar en utredare en liten figur gjord av kastanjer på mordplatsen. Det mystiska är att fingeravtrycken på figuren passar in på ett försvunnet barn, som förmodas vara mördat. En person sitter fängslad och har erkänt mordet på barnet, även om kroppen inte hittats.

Krafter inom polisen motarbetar utredningen kring kastanjefigurer och hävdar bestämt att det måste vara en ren slump. När ytterligare en kastanjefigur med fingeravtryck från samma försvunna barn hittas vid ytterligare ett hemskt kvinnomord hårdnar kampen mellan de poliser som vill utreda barnets försvinnande och de poliser som anser försvinnandet vara löst i och med att en man erkänt mordet.

Det är intressant med maktspelet mellan olika grupper inom polisväsendet. Frågan tar sig ända till regeringen, eftersom det försvunna barnets mor är en populär minister. Spelet mellan det försvunna barnets föräldrar och deras olika sätt att hantera sorgen och försvinnandet och det förmodade mordet är en av de intressanta delarna i serien. Mamman vill inte få tillbaka hoppet om att barnet är vid liv medan pappan menar att han känner på sig att barnet lever. Bådas reaktioner går att begripa och känna med. Jag tänker att den delen av berättelsen är den som mest berör mig.

Kastanjemannen bygger på romanen med samma namn och skapad av Søren Sveistrup (The Killing/Brottet). Jag har inte läst den så jag kan inte säga huruvida boken är bättre. Serien är absolut värd att ägna tid åt att se, även om den inte är årets bästa kriminalserie är den ändå i hög grad godkänd.

Recension av tv-serie: Into the Night – säsong 2 – en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller

by

Into the Night – säsong 2
Betyg 4
Hela säsongen, sex avsnitt, premiär på Netflix 10 september 2021
Skapad av Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Mehmet Kurtuluş

Den första säsongen av Into the Night var en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller. Serien var en av de Netflix-serier med flest tittare och högsta betyg på betygsättande webbplatser. Säsong två är inte sämre, förutom ett slut som öppnar för alldeles för många frågor. Säsong två är delvis också grymmare, råare.

Passagerare och besättning på ett flygplan som lyfter från Moskva märker under färden att de måste hålla sig till natten och mörkret. En kosmisk händelse har gjort att solen har blivit förfärande livsfarligt. Allt som solen lyser på dör. Den som får sol på sig har inte en chans att överleva. Besättning och passagerare måste samarbeta i desperat kamp för att undvika solens strålar.

Den första säsongen var suveränt bra. Vi fick följa olika karaktärer men inblickar i deras bakgrund och spelat mellan människorna, intrigerna och missförstånd, egoism och solidaritet – allt så skickligt berättat med en lång rad duktiga skådespelare.

I slutet av första säsongen lyckades de överlevande att hitta en bunker under jord där Nato-soldater höll till, ett ställe där de kunde överleva i mörker. I andra säsongen får vi följa hur militärer och civila försöker överleva tillsammans. De har ont om mat och försöker hitta metoder att odla, de fångar in råttor och försöker hitta sätt att få råttor att överleva solen som ett steg för att hitta ett sätt för människor att kunna vistas i solen.

Människor är människor, så givetvis uppkommer konflikter och intriger. Spänningen stiger och situationen blir farlig. Den andra säsongen är spännande och människorna hetsas och måste strida mot tiden ännu en gång. Men det är tydligt att säsong två är en mellansäsong. Den lägger ut vinkningar om saker som vi inte får svar på. Ja slutet är oerhört öppet. Om inte en säsong tre kommer blir många, många besvikna. Om slutet inte varit fullt så öppet hade den andra säsongen fått högre betyg. Den är lika välgjord dramaturgiskt som den första men som tittare vill jag inte behöva vänta ett år på svar som ställs i slutminuterna. När och om en tredje säsong kommer går inte att få bekräftat ännu, men med tanke på hur populär serien är vore det konstigt om det inte kommer en tredje säsong. Att det skulle kunna ta ett år innan en tredje säsong kommer är ganska realistiskt. Det är klart att det förstås kan vara svårt att samla samma skådespelare ännu en gång. Skådespelarna kommer från olika länder och talar olika språk, vilket ju är trovärdigt på ett flygplan. Dessa olika språk som talas är en del av seriens charm.

Hur som helst: jag hoppas på en tredje säsong. Därefter hoppas jag dock att serien inte fortsätter, det är sällan serier blir bra i oändlighet.