Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräck

The woman in black – spöklik rysare där Daniel Radcliffe spelar en karaktär som är väldigt mycket Harry Potter

by

The woman in black
Betyg 3
Regi James Watkins
Sverigepremiär 27 april 2012

”The woman in black” med Daniel Radcliffe i huvudrollen är hans första film sedan Harry Potter. Regissören James Watkins är mest känd för filmen ”Eden Lake”. Jane Goldman har skrivit manus på filmen som bygger på Susan Hills roman med samma namn.

”The Woman in Black” är en spöklig rysare. Daniel Radcliffe spelar en ung advokat, Arthur Kips, som är änkling med en son på några år. Barnets mor och Arthurs fru dog i barnsäng när barnet föddes. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet och allt är filmat i brunmörka murriga bilder som direkt ger en kusligt känsla av att något skrämmande är på väg att hända.

En av frågorna som jag förmodar många ställer sig om filmen är: Hur gör Daniel Radcliffe ifrån när han nu lämnat rollen som Harry Potter? Tyvärr tycker jag inte att han lämnar Harry Potter i och med den här rollen. Han ser väldigt mycket ut som en något äldre, vuxen Harry Potter – och när filmen nu har en hel del övernaturliga, ockulta inslag med spöken så ger det ännu mer känslan av att det fortfarande är Harry Potter som är med om äventyr. Att Daniel Radcliffe inte heller växlar sina uttryck särskilt ger honom inte heller några kvalitetspoäng som skådespelare. Han går mest omkring med samma trubbiga ansiktsutryck i hela filmen.

Advokaten Arthur Kips är djupt nedstämd av sorg efter sin hustru, även om det gått några år. Han har svårt att utföra sitt arbete och får en sista chans att få behålla jobbet, med ett uppdrag att ta hand om en mängd röriga papper efter en äldre kvinna som avlidit och vars hus advokatfirman fått i uppdrag att sköta försäljningen av. Huset ligger ute på landsbygden och Arthur reser dit.

Allt är spöklikt inspelat. Varenda människa han möter i byn känns som om det är något mystiskt med dem och som åskådare undrar jag vad som är filmens verklighet och vad som är spöken. När Arthus sitter på tåget dit, exempelvis, sitter han djupt försjunken i sorg och tankar på sin döda hustru då han vaknar till och där sitter en knubbig, stor man med en hund i famnen mitt emot honom. Är mannen verklig, eller finns hans bara i Arthurs drömmar, eller är han ett spöke? På det sättet är allt inspelat på ett sätt som väcker oro och osäkerhet, som spelar på skräckkänslan.

Mannen som Arthur möter på tåget är Sam, som spelas av underbare skådespelaren Ciarán Hinds. Sam är en av byns rikaste män och den ende som har en bil och han skjutas Arthur till hotellet. Det är hela tiden något mystiskt, ingen människa vill att Arthur ska vara där, alla försöker hindra honom från att ta sig till huset han ska ordna upp pappren för – och samtidigt är det läskigt för alla människor tycks ha något barn som dött på mystiskt sätt.

Filmen är spöklik och fotot är skickligt arrangerat. Men någonstans i mitten börjar den tappa lite, eftersom jag som tittare redan förstått sammanhanget och när till slut Arthur också gör det känns det lite för sent. Det är en svår konst att spela på att tittaren ska veta mer än karaktärerna i filmen.

Älskar du riktigt hemska filmer med spöken och vålnader är det här säkert filmen för dig. Den är snyggt filmad och har flera överraskande moment, men ändå väl mycket jag som tittare listade ut lite för tidigt i filmen. Att jag dessutom hatar slutet på filmen, drar också ned betyget. Men betyg 3 är trots allt mer än godkänt och betyder en bra film, fast med minus för Daniel Radcliffes stela spel.

I rollerna: Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer, Liz White

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

by

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Drag Me To Hell – recension

by

draghell350
Jag börjar med att säga att Drag Me To Hell inte är en film för de vekmagade, filmen är mycket smutsig utan att vara blodig.
Christine Brown (Alison Lohman) har problem. Om tre dagar kommer en demon att hämta hennes själ. Christine arbetar på en bank och känner sig utsatt för det mesta, hon lider av socialstress, det enda ljuspunkten är en lite vimsig psykologpojkvän Clay Dalton (Justin Long).

Allt börjar med en vanlig dag på jobbet, de är de vanliga problemen med jobbiga arbetskamrater och en chef som väntar med att utse den där viktiga befordringen. Chefen tycker att Christine måste bli mer framåt och våga ta mer beslut så att hon visar att hon kan ta det där mellanchefsjobbet. Samma dag som hon bestämmer sig för att morska upp sig råkar den där gamla jobbiga tanten som heter fru Ganush (Lorna Daver) komma förbi.

Romerkvinnan Ganush behöver anstånd för betalningen av huslånet, igen, och är allmänt jobbig. Hennes motbjudande utseende ger henna en viss ondskefull aura. Hon är blind på ena ögat, har stripigt hår, är lite smutsig och har löständer. Alla utom Christine förstår att det här är trubbel. Den obehagliga tanten visar sig vara svårare att avpoletara än väntat, när hon inte får som hon vill förbannar hon Christine och lovar hennes själ till helvetet. Nu börjar de riktiga problemen för Christine, hur skall hon på tre dagar rädda sig själv?
Sam Raimi som under de senaste åren har gjort Spider Man, började sin karriär med bl a. Evil Dead filmerna, som är något av de roligaste splatter kultfilmer som har gjorts. Det här är en välkommen tillbakagång till skräckfilmen som han en gång började med.
Och en extra stjärna till Lorna Daver som verklig är skrämmande som den krumma tanten. Historien påminner mycket som om Roald Dahl skull ha skrivit Harry Potter, för bortser man från all äckel och så är Drag Me To Hell väldigt rolig.

Här finns en trailer.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Trevligt för metalälskare: Marilyn Manson kommer till Metaltown 2009 i Göteborg

by

marilynmanson290
Har du fastnat för skräckmetallrockaren Marilyn Manson har du säkert hört senaste nytt från Metaltown 2009: Marilyn Manson spelar där i sommar.
Metaltown arrangeras 26 och 27 juni, Göteborg.
[Läs mer…] om Trevligt för metalälskare: Marilyn Manson kommer till Metaltown 2009 i Göteborg

När vampyrer biter människor skvätter det blod, bara så ni vet det

by

Om en vampyr biter en människa då blir vampyren riktigt blodigt kring munnen. Ja, det vet jag för jag har sett vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in”.

Filmen bygger på romanen av John Ajvide Lindqvists bok om en tolvårig pojke, Oskar, i stockholmsförorten Blackeberg som får en ny granne, en tolvårig flicka, Eli. Pojken är mobbad i skolan och de vuxna märker ingenting. De vuxna är så typiskt inne i sina egna göranden och låtanden. Vilket filmas väldigt bra, genom att de vuxna ofta bara skymtas i bakgrunden när mobbningsscenerna pågår. Så där som vuxna tyvärr alltför ofta beter sig i samband med mobbning, de märkte inget.

Filmen har regisserats av Tomas Alfredson. Kulturbloggen hade förmånen att få se filmen på en förhandsvisning och efteråt få delta i ett samtal med regissören och författaren om filmen. Alfredsson berättade då att han haft kamerorna hela tiden på samma höjd som pojkens ögon. Så suveränt, på så sätt blir filmen ur hans ögon.

Det är en välgjort film – men eftersom det handlar om vampyrer, det finns en vampyr som behöver dricka blod, men i filmen.

Oskar är grymt mobbad och han har skaffat sig en kniv och drömmer om en blodig hämnd. Han blir god vän med sin nya granne Eli och ganska snart blir han förälskad. Men hon är väldigt konstig. Eli visar sig bara på kvällar och nätter, när det är mörkt.

Eli ger Oskar styrka att våga sätta emot sina plågoandar och slå tillbaka. Hårt och rejält. Men att slå tillbaka hjälper inte alltid, det är inte svaret på mobbning. Efter filmen pratade regissören, Tomas Alfredson, om att en del som skriver om samma tema, som Jan Guillou, ofta vill föra fram temat att det bara är när den mobbade slår tillbaka det kan ta slut. Alfredsson för sin del tror inte att det är så. Vilken också visas i filmen.

Det är en vampyrfilm och rätt konkret sådan emellanåt. Tittaren får verkligen se blodet droppa och skvätta och huvuden rulla. Men det är ännu mer en film om två barn som hamnat utanför och deras relation. Och om sextiotalets Blackeberg. Att se kortbyxorna på pojkarna på idrottstimmarna ger en nostalgisk återblick för oss som levde på den tiden.

Men också som thriller för oss som gillar mer krypande spännande får den höga poäng. Och som absurd film. Eli har en mystisk man som lever med henne, spelad så suveränt av Per Ragnar. Är han hennes pappa? Han ger sig ut på jakt efter blod och är riktigt klumpig. Mitt i den läskiga är det rätt roligt.

Tomas Alfredsson är en duktig regissör och filmen har turnerat på festivaler runt om i världen och fått fina priser. Så om du står ut med att blod är blodigt på film, då ska du nog våga dig till en biograf som visar ”Låt den rätte komma in” (för övrigt ett citat ur en låt med Morrissey, och när jag frågade om det under samtalet läste författaren upp den versen).

Boken är på gång att filmatiseras en gång till, i Hollywood av en Hollywood-regissör.

Andra recensioner av ”Låt den rätte komma in” (alla positiva för övrigt):

Trailer:

Sydsvenskan,
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 1 och Sve nska Dagbladet 2.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,