Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Elin Ruth – Here Comes the Storm

by

elinruth_herecomesthestorm
Artist: Elin Ruth
Titel: Here Comes the Storm
Betyg: 4

Jag fastnade för Elin Ruth från första gången jag hörde något av henne. Då var hennes artistnamn Elin Sigvardsson. Hennes stämma som rymmer så mycket känslor, som får mig att höra och känna så mycket när hon framför sina låtar, var speciell redan vid debuten. Nu har hon sedan några album och turnéer tillbaka namnet Elin Ruth – och nu i höst har hon släppt sig sjätte album, ”Here Comes the Storm”. Och ja, det är en storm som drar fram genom spåret: det är ett starkt album som tar tag i lyssnaren direkt från förstaspåret ”Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruth har en fot i bluesen och en i soulen och så pepprar och kryddar hon låtarna med poptoner. Hon har jämförts med artister som Mavis Staples, Bonnie Ratt, Linda Ronstadt och Eva Cassidy som alla kan konsten att vaska fram pärlor ur musikhistorien och göra dem till sina egna. Men med Elin Ruth är det en stor skillnad: hon har oftast skrivit sångpärlorna själv.

Låtarna på nya albumet skrev hon under något hon kallar sina ”vita månader” och då handlar det inte bara om att hålla sig helt från alkohol utan också från myllret i New York, där hon numer bor. Hon berättar i ett pressmeddelande:
– Jag stängde av den sociala kranen och tillbringade tiden i Queens. Gick promenader, pratade med min katt. New York pockar ständigt på uppmärksamhet och jag hade åkt med i karusellen och hamstrat intryck i flera år, men aldrig fått tillräcklig ro att stanna upp och faktiskt skapa.

Att hon tog sig denna tid att skapa är nog alla hennes fans glada över. ”Here Comes the Storm” är utan tvekan ett av årets bästa svenska album. För debutalbumet, som producerades av Lars Winnerbäck, fick hon Grammisnominering. Det kan du säkert bli nu igen.

Hennes starka stämma, så fylld av både ilska, frustration, lycka och skörhet – är helt perfekt till dessa låtar. Jag har svårt att välja vilka spår jag gillar bäst. Förstasingeln ”The Storm” är förstås en låt jag lyssnar på om och om igen, likaså förstaspåret”Don´t Need Your Religion”.

Elin Ruths musik är soul och blues i en särskilt blandning som jag vill ge ett eget namn, en helt egen kategori som bäst förklaras med två ord: Elin Ruth.

Albumet fick betyg 4 i Göteborgsposten.

Skivrecension: Joe Bonamassa – Different Shades of Blue

by

joebonamassa_differentshadesofblue

Artist: Joe Bonamassa
Titel: Different Shades of Blue
Betyg: 4

Joe Bonamassa har slagit till igen – med ett äkta tungt bluesalbum. Han har allt det som en stor bluesartist ska ha: gitarrfärdigheten, den hesa känslan i rösten med ångest och djup.

Tolv har hans album har nått förstaplatsen på Billboards lista för bluesalbum och han fick en Grammynominering 2013 för sitt samarbete med Beth Hart på albumet Seesaw.

Albumet är hans första studioalbum på två år. I ett pressmeddelande berättar han att han hade höga ambitioner och i förberedelserna ingick att inte släppa något material under 2013. Istället lade han mycket tid i Nashville och skrev låtar tillsammans med Jonathan Cain från Journey, James House som skrivit låtar för bland andra Diamond Rio och Martina McBrice och Jerry Flowers som skrivit låtar för Keith Urban.

Resultatet blev ett fylligt, tidlöst och rockigt bluesalbum med rejäla rötter från jazzbluesen. Gitarrer som skriker av ångest och däremellan brakar det loss i rocktakter. I flera låtar får han mig att tänka på Gary Moore, en av bluesens giganter, som ju tyvärr lämnat tiden. Tack och lov att det finns återväxt. Joe Bonamassa är en av de bästa bluesmusikerna idag. Joe Bonamassa är född 8 maj 1977 i New Hartford, New York, och albumdebuterade 2000 med A New Day Yesterday. Joe började spela gitarr redan som ett litet barn vid 5 års ålder, och vid 12 år började han spela professionellt. Han spelade med stora stjärnor som till exempel B.B. King. I och med albumet ”Differens Shades of Blue” visar han att han helt växt in i bluesrocken.

Skivrecension: Downhill Bluegrass Band – Wonderland

by

wonderland

Artist: Downhill Bluegrass Band
Titel: Wonderland
Betyg: 3

Wonderland är bluegrassbandet Downhills femte album. Albumet är ett genomarbetat album downhillsom har precis det som äkta bluegrass ska ha, det är medryckande musik och det har stark influens av både blues och country, utöver bluegrass förstås.

På albumets enda helt instrumentala spår märks också inspiration av svensk folkmusik. För övrigt är det en starkt bluegrassalbum med mycket sång. Jag imponeras stort av de skickliga musikerna, i synnerhet banjon.

Downhill Bluegrass Band är ett av Sveriges mest framstående bluegrassband. De är välkända i bluegrasskretsar både här i Europa och i USA, där de gjort flera turnéer. De har blivit inbjudna och uppträtt vid IBMA (International Bluegrass Music Association) i Nashville flera gånger på grund av sin utmärkta spelskicklighet, sitt unika sound och låtskriveri.

I ett pressmeddelande står det att man i Downhills musik kan höra att det finns likartade geografiska och kulturella förutsättningar i gruvdistrikten i Appalacherna, där bluegrassen har sin hemvist, och i Bergslagens gruv- och bruksorter, där bandet har sin hemort (Avesta/ Torsåker). Bluegrass är företrädesvis arbetarklassmusik, som traditionellt har speglat påvra vardagsförhållanden på gruvorter och på landsbygden. Man refererar sedan 1940-talet till det hårda arbetet i gruvorna eller på fälten, till naturen och det enkla livet i familjens härd, till svartsjukedraman och fängelsevakter, och till kampen mellan Gud och Djävulen. I Downhills musik finns mycket av dessa ämnen representerade, texter och musik speglar livet här och idag, men med en medvetenhet om traditionen.

Betyg 3 betyder en bra skiva, men duktiga musiker som gör ett gediget framträdande på inspelningen, med imponerande flinkhet med instrumenten och när banjon tar fart går det inte att stå still, mina fötter sätter igång och stampar takten och vill dansa. Anledningen till betyget inte blir ännu högre är att musiken är lite jämntjockt i sin helhet, flera sånger är väldigt lika varandra. Som helhet är albumet inte jättespännande. Det är bra bluegrass, absolut. Ett album värt att lyssna på, utan tvekan. Men inte något mästerverk. Nu tycker jag inte att ett band behöver prestera mästerverk jämt heller. För den som gillar bluegrass är Downhill ett bra band och albumet Wonderland värt att lyssna på, utan tvekan. Många gånger. Det är också ett album som växer med fler lyssningar.

Bandets medlemmar idag är Jonas Kjellgren (mandolin & sång), Mikael Grund (gitarr & sång), Kenneth Kjellgren (banjo), Kajsa Kjellgren Westin (kontrabas & sång), Nicke Widén (dobro) och Erik Gunnars Risberg (fiol).

Bandets hemsida: www.downhill.nu
Downhill på Facebook: https://www.facebook.com/DownhillBluegrassBand

Skivrecension: Gentleman – New Day Dawn

by

gentleman-new-day-dawn

Artist: Gentleman
Titel: New Day Dawn
Betyg: 4

Gentlemans nya studioalbum ”New Day Dawn” första låt “The Journey” ger en väldigt nostalgisk känsla, den påminner nästan om klassiska Bob Marley -låtar. Den andra låten ”Road Of Life” är också väldigt lik klassiska Bob Marley låtar, vilket självklart är bra eftersom gammeldags reggae ofta är bättre än ny reggae.

“Walk Away” är väldigt olik de två första låtarna eftersom den har mycket mörkare uppbyggnad.

”New Day Dawn” är en väldigt upplyftande låt, den har väldigt snabbt tempo, en sak som klassiska reggae låtar aldrig har. ”You Remember” handlar om att man ska komma ihåg hur det var förr i tiden, Att inte använda teknologin fel. I ”In My Arms” sjunger Gentleman om att han aldrig ska låta sin tjej gå. Låten gör en väldigt glad. ”Where Is The Love” har ett techno liknande ”beat”, det gör så att låten känns väldigt ny. ”Interlude” är som ett mellanspel i albumet, den orkestrala låten är inget man sätter på repeat.

I ”Memories” sjunger Gentleman om att han skulle vilja ha tillbaka sin gamla tjej. Det är en väldigt lugn låt.
”Wings To Fly” är en låt som handlar om orättvisa i världen och att aldrig ge upp. ”Another Drama” handlar om krig och hur hemskt det är. Sången låter som en gammaldags reggae låt. ”Humanity’s Glory” är en av de bästa låtarna på skivan. Den handlar om livets mening. ”I Keep Going” handlar om att fortsätta vad som än händer. ”Closer To The Light” handlar om att det finns något gott i allting. Den är också en av de bästa på skivan.

”Push Come To Shove” har ett ganska högt tempo och en väldigt stark bastrumma. ”Heart Of Rub-A-Dub” har en väldigt syntig karaktär, den enda låten på skivan där man märker att en synt är inblandad. ”Homesick” handlar om att man ska ta ansvar för sina misstag. Den har ett väldigt långsamt tempo. Den är även den sista låten på skivan.

Om Bob Marley hade levt nu så hade han antagligen gillat skivan.

Text: Joel Åhlberg

Skivrecension: Soundgarden – King Animal

by


Artist: Soundgarden
Titel: King Animal
Betyg 4
Releasedatum 13 november

Lika bra att få det sagt direkt: Det här är riktigt, riktigt bra. Det är smått otroligt att Soundgarden lyckas prestera ett så helgjutet och nästan sprudlande album 15 år efter att de splittrades trötta och desillusionerade.
Numera är Soundgarden drog- och alkoholfritt och i texterna är det också en vuxnare Chris Cornell som framträder. Livet är hårt men bättre än alternativet är hans slutsats i avslutande Rowing. I Bones of Birds konstaterar han att tiden är hans vän tills den inte längre är det och tar slut, men han hittar ändå en strimma hopp.

Ångesten och desperationen från tiden när Cornell vrålade att han skulle bryta sig ur sin rostiga bur är borta, men fantastiskt nog finns det mesta av kraften och energin kvar. Och trots, eller snarare tack vare, att här inte finns några rosenrosa texter och absolut ingen lättlyssnad musik blir King Animal något av ett feel-good-piller.

Bandet har låtit bli att försöka reprisera sin kommersiella höjdpunkt, 1994 års Superunknown där de udda taktarterna allt som oftast maskerades av en snudd på polerad produktion. Inte heller ekar de blytunga riffen från genombrottsskivan Badmotorfinger. I stället fortsätter de i den riktning som stakades ut med Down on the Upside, som länge såg ut att bli Soundgardens avskedsskiva. Med några undantag är det skrovligt och kantigt och stötigt och Kim Thayils solon är skeva och oregerliga men under distorsionen gnistrar refrängerna.
Skönt att de är tillbaka. De har varit borta för länge.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,