Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kriminalroman

Bombmakaren och hans kvinna av Leif GW Persson – en lättläst, spännande deckare men rätt skum

by

bombmakaren-och-hans-kvinna

Bombmakaren och hans kvinna
Författare Leif GW Persson
Utgiven: 2015-07
ISBN: 9789100140458
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Leif GW Persson har släppt en ny deckare som verkligen får mig att fundera. Först och främst är den en spännande berättelse där jag vill veta hur handlingen ska fortlöpa, men den är samtidigt en skildring av, vad jag tror är, Leif GW Perssons bild av dagens Sverige. Jag undrar om han rent av kommer att få en massa kritik för att han beskriver somalier som terrorister.

Den korrumperade polismannen Evert Bäckström, antihjälten i flera av GW Perssons deckare, är nu utbytt mot Säpo-poliskvinnan Lisa Mattei som huvudperson hans nya deckare. Leif GW Persson har fått kritik på vissa håll att hans karaktärer och deckare är rätt gubbiga och mansdominerade. Nu svarar han genom att ha kvinnor i flera ledande positioner, både huvudpersonen, Lisa Mattei, som flera andra av de ledande polis- och åklagarkaraktärerna.

Mycket mindre gubbigt blir väl berättandet inte ändå. Lisa Mattei inte visserligen inte alls så korrumperade och mansgrisig som Evert Bäckström, hon har en liten familj med supersnälla maken Johan och femåriga snusförnuftiga dottern Ella. Lisa Mattei har ständigt dåligt samvete för att hon jobbar nästan jämnt och aldrig har tid att ta hand om dottern. Det är maken Johan som lämnade och hämtar på dagis och lagar middag och nattar den lilla flickan. Han gör det dessutom utan att gnälla eller ge Lisa dåligt samvete.

På något sätt tycker jag att alla karaktärer ändå pratar likadant som Leif GW Persson själv gör i tv. Det är inte mycket till trovärdiga människoskildringar. Men det är inte det som är denna deckares styrka. Jag kan irritera mig lite på att han så uppenbart avsiktligt använder det urgamla knepet att ofta, ofta beskriva vad människorna äter. Det vet vi alla att det är något som fångar in läsarna, matbeskrivningar. Jag tycker han är lite lustig när han dessutom är så fixerad vid kläder, som det här, från Lisa Matteis tankar om Helena Palmgren, kvinnan som sköter sambandet mellan Säpoutredningen och den militära underrättelsetjänsten och radioanstalten:
Osminkad, med det blonda håret samlat i en tjock fläta i nacken, blå ögon, byxdress, skjorta och svara pumps med halvhög klack.
Säkert H&M, propert, praktiskt och prismedvetet, men inget som jag skulle sätt på mig, tänkte Mattei.

Handlingen startar måndagen den elfte maj när Lisa Mattei, operativ chef på Säkerhetspolisen, får ett telefonsamtal från sin chef. Ett telefonsamtal som förändrar allt och sätter nationen i höjd beredskap. Hon får med omedelbar verkan flyga till London där hon träffar högt uppsatta brittiska terroristjägare och hon får reda på att en somalisk grupp i Sverige planerar ett förfärligt terrordåd i Sverige.

Det som är lite konstigt med gruppen som misstänks planera ett förfärligt terrordåd är att den består av väl anpassade, välbärgade somalier där alla har arbete och det går bra för dem. Somalier är en grupp som haft och har svårt att få jobb i dagens Sverige. Att då de som är värsta terroristerna är de mest lyckade somalierna, är lite skumt. Vi får aldrig någon bra förklaring till varför de vill utföra detta dåd. De är muslimer, det är allt vi får veta. Det är en väldigt ensidig bild av situationen, tycker jag. Jag undrar om det är så tankarna och funderingar går inom Säpo?

Elizabeth George: En lögn att lita på – fångar in mig och jag kan knappt slita mig

by

En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originaltitel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers 17
Utgiven: 201210
ISBN10: 9113032062
ISBN13: 9789113032061

Ännu en tjock roman/deckare i serien om Barbara Havers och Thomas Lynley har nått den svenska publiken. ”En lögn att lita på” handlar fortfarande om Havers och Lynley – men romanen är mycket mer en traditionell roman än en en kriminalroman. Det är mycket mer än roman kring temat moderskap än en traditionell deckare.

Lynley blir sänd på ett hemligt uppdrag som doftar av vänskapskorruption. Högsta polischefen, Sir David Hillier, skickar ut Lynley att undersöka en drunkningsolycka, i Lake District. Ian Creswell, som drunknat, är systerson till en rik, välkänd och nyligen adlad industrimagnat, Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk.

Den lokala polisen har redan konstaterat att dödsfallet är en olycka, men den rike adelsmannen har bett sin vän polischefen att få en privat, hemlig utredning. Bernard Fairclough vill vara säker på att hans egen son, som varit svår drogmissbrukare, inte ligger bakom dödsfallet.

Det luktar verkligen korruption att Lynley överhuvudtaget kan skickas på ett sådant uppdrag – och dessutom får han order att göra det hemligt. Han får inte ens nämnda det för sin närmaste chef, Isabelle Ardery.

Hur trovärdigt är något sådant? Jag är osäker. Kanske är det brittiska polisväsendet så korrumperat att det kan gå till så? Men ok, uppdraget är en förutsättning för handlingen, även om det stör mitt sinne för vad som är realistiskt.

Jag funderar också på om Elizabeth George är trött på Thomas Lynley? Det är lätt att som läsare irritera sig på honom, han blir alltmer överklass och gubbig. Hur kan han alls ha ett sexuellt förhållande med den vidriga polischefen Isabelle Ardery?

Frågan om Ian Creswell dött av en drunkningsolycka eller är mördad är kriminalgåtan i romanen, men det är inte vad romanen handlar om, egentligen. Medan Lynley utreder fallet stångas flera av romanens karaktärer med frågor kring förhållandet mellan mor och barn. Barbara Haverns, Lynley medhjälpare, ställs inför en jobbig situation när hennes vän och granne får sin dotters mamma tillbaka. Grannen lämnade sin fru och barn för denna kvinna, som i sin tur lämnade honom och den lilla dottern för en annan man.

Eftersom Lynley till varje pris måste undvika att bli igenkänd under utredningen ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till med den. Simon och Deborah gräver allt djupare i familjen Faircloughs mellanhavanden till dess att den fina fasaden krackelerar. Samtidigt ställs Deborah och Simon inför sitt äktenskaps kanske svåraste prövning. Deborah kan inte få barn och nu har Simons bror fått tag på en femtonårig flicka som blivit med barn och söker ett par som vill adoptera hennes barn.

Elizabeth George deckare fångar alltid in mig, jag slukar dem och vill stanna kvar i deras miljöer och det är alltid med viss saknad jag lägger undan dem när jag läst ut dem. Denna nya roman, ”En lögn att lita på”, fungerar på precis samma sätt. Jag känner det som att jag är där, mitt i händelserna, och jag blir irriterad på en del av karaktärerna, vill säga till dem eller skaka om dem. Så även om jag egentligen undrar om hon inte är för ordrik, romanen är dock på 634 sidor, kan jag inte neka till att Elizabeth George är skicklig. När jag nu läst denna roman vill jag genast på tag på nästa. För en sak är säker, en uppföljare eller fortsättning, borde vara på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Återvändaren av Buthler & Öhrlund – en svag kriminalroman

by

Titel: Återvändaren
Författare: Dan Buthler & Dag Öhrlund
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: 201209
ISBN: 978-91-86649-81-4

Återvändaren är den fristående fortsättningen på Buthler & Öhrlunds En nästan vanlig man (2008) och Grannen (2010). Precis som i de föregående böckerna handlar boken om psykopaten Christopher Silverbielke. Denna gång befinner han sig i USA men beslutar sig för att åka tillbaka till Sverige, ett land han tidigare flytt. Han tänker ut en plan och åker till Sverige för att träffa sin mamma och den kvinna han tidigare fick känslor för, hans psykolog Mariana.

Planen går dock inte riktigt som Christopher har tänkt sig, och han får göra om sina planer. Han lär bland annat känna sin halvsyster som även hon har ett mörkt förflutet.

Christopher är oemotståndlig för kvinnor, har ett stort ego, tar för sig av det han vill ha, leker med de kvinnor som kommer honom nära och använder kokain. Fallet tas om hand av kommissarie Jacob Colt och hans team. I boken får man följa dels Christopher och dels kommissarie Colt.

Vissa böcker har en seg start och andra kommer igång direkt. Återvändaren gör varken eller. Språket i boken känns inte modernt och dialogen i boken känns konstgjord. Den lever inte, den bara är. Sida upp och sida ner får vi möta en psykopat, hans tankar om kvinnor och hans sätt att utnyttja omvärlden till det han vill åt. Det blir aldrig särskilt spännande eller mer innehållsrikt än så.

Uppföljaren, Uppgörelsen, kommer våren 2013. Förhoppningsvis känns inte den lika tunn i sin historia och karaktärerna mer utvecklade.

Lite kuriosa: Boken finns även som ljudbok med Stefan Sauk som uppläsare.

Text: Jenny Lagebjörk

Sara Blædels De bortglömda – börjar bra men tunnas ut

by

Titel: De bortglömda
Författare: Sara Blædel
Förlag: Massolit förlag
Utgiven: 201210
ISBN: 9789186649906

Sara Blædel inleder De bortglömda med en prolog på en och halv sida; prologen är poetisk, fängslande, varm och rysansvärd. En kvinna längtar till ljuset, hon går raskt bort från hennes förflutna mörker men råkar ta ett felsteg som leder till att hon några dagar senare hittas död av en skogshuggare.

Louise Rick är kriminalinspektören som ska ta hand om fallet med denna oidentifierade ärrade kvinna; Louise blir engagerad redan från första minuten och prioriterar kvinnans fall framför fritid och familj. Sökningen av kvinnans identitet leder Louise och hennes vårdslösa medhjälpare vid namn Eik till ett samhälle vars invecklade historia Louise har varit en del av.

Plötsligt blir Louise uppringd av en gammal kvinna vars liv i några år har varit sammanflätad med två tvillingflickor på ett isolerat hem för förståndshandikappade. Tvillingarna kallades tillsammans för Lisemette eftersom de hörde ihop så pass mycket att man inte skilde på dem. Den gamla kvinnan påstår att kvinnan som hittades död i skogen är Lise.

Spänningen tar fart när det hittas ett dokument på att Lise och hennes tvillingsyster Mette dog av lunginflammation för tjugo år sedan; men eftersom Lise endast dog för en vecka sedan betyder det att hennes dödsattest var falskt – kan i så fall Mettes dödsattest också vara det det?

Innehållet i den första hälften av romanen är överraskande och lovar ett förklarande avslut. Dock spinner berättelsen vidare till mindre intresseväckande små berättelser som egentligen inte borde vara sammanflätande med huvudhandlingen. Dessa mindre berättelser gör även huvudhandlingen tunnare. Ett exempel är Louise väninnas bröllopsplaner och betydelselösa middagsbjudningar som sätter stopp på tensionen i romanen; och på grund av detta blir de sista hundra sidorna alldeles för svaga. Tvillingarnas perspektiv uteblir.

Blædels stil är till den större delen kall vilket leder till att huvudkaraktärerna är mindre djupa och realistiska. De är transparenta, tråkiga. Karaktärerna väcker inte ens fram känslor när någonting går illa för dem. De mindre karaktärerna är dock levande och oerhört bra beskrivna.

Sara Blædel är på den säkra sidan och vågar inte ta utmaningen att skriva ur en förståndshandikappades perspektiv. På grund av detta blir den lovande prologen och resten av romanen så osammanhängande att de vagt hör ihop. Å ena sidan är den avbrutna berättelsen om Lise realistisk – hennes berättelse bör trots allt inte kunna fortsätta efter att hon har dött – men å andra sidan finns det ingen mening att en hel roman handlar om en person vars sinnelag är frånvarade.

Antingen bör språket ta större plats i en roman eller så ska handlingen göra det, i De bortglömda är både språket relativt bra och handlingen relativt bra vilket leder till att jag tycker att hela romanen är relativt bra.

Jag rekommenderar denna bok för läsare som vill koppla av och ändå få ut någonting av sin läsning – beskrivningarna av hur det kunde se ut på hemmen för utvecklingsstörda är romanens starka sida, till exempel – men i fall du som läsare vill brinna för en bok och känna doften av bokens starka innehåll långt efter att ha läst den så är jag tveksam i fall du skulle gilla denna kriminalroman.

Text: Anastasia Brink

Cornwells Mord i Central Park – en filmisk kriminalhistoria

by

Titel:Mord i Central Park
Författare: Patricia Cornwell
Förlag: Norstedts, Stockholm 201208
ISBN 978-91-1-303862-9

Patricia Cornwell är en deckarförfattare, som hunnit med en hel rad mordhistorier i en ansenlig mängd böcker, de flesta med rättsläkaren Kay Scarpetta i huvudrollen. Mord i Central Park är nummer nitton i raden, den sjuttonde som översatts till svenska.

Cornwells tidigaste romaner ansågs hålla hög kvalitet men denna sjönk stadigt i takt med antalet böcker ökade. Hon har dock tagit åt sig av kritiken och i de senare verken har kvalitén åter stigit. Jag som inte har läst något av författaren tidigare hade lite svårt att komma in i historien, det var väldigt många namn och professioner inom polis- och rättsväsende att placera och memorera. En del händelser syftar också tillbaks på tidigare romaner och det dröjer många sidor innan jag någorlunda har förstått omgivning och sammanhang. Det som händer i den här boken är att en ung joggare hittas mördad i Central Park, en rik kvinna försvinner och Scarpetta själv blir utsatt för diverse hot, bland annat får hon hem en misstänkt. Hon har åtagit sig att delta i ett tv-program, som tar upp brott och där programledaren själv bedriver en slags spaningar för att kunna sätta åt de medverkande rättspersonerna. Scarpetta blir hårt åtgången av programledaren, som inte har mycket till övers för henne, och hon ådrar sig en massa bekymmer på grund av detta. Det hela är mycket spännande när man väl kommit över de värsta besvären med persongalleri mm och någonstans i mitten av boken flyter det på och blir riktigt intressant.

Det är många och långa dialoger mellan olika personer i boken, vilket gör att jag väl skulle kunna tänka mig den som film, enligt ryktet skulle då Angelina Jolie spela rollen som Scarpetta. Det är också en del bra miljöskildringar från New York mm, men den tekniska detaljskildringen kan ibland bli väl ingående, det är många uppräkningar av medicinska och datatekniska termer och begrepp, som jag skummar igenom. Men i stort tycker jag det är en väl läsvärd kriminalhistoria och man får en god inblick i New York-polisens och åklagarmyndighetens arbete, något som författaren verkar ha god kännedom om.

Text: Vivian Gustin