Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Gloria Bell

by

Gloria Bell
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars
Regi Sebastiàn Lelio

Gloria Bell (Julianne Moore) lever singelliv. Ett bra liv med arbete på dagarna och dans på kvällarna på klubbarna i Los Angeles. Hon har vuxna barn och ett barnbarn och livet är ganska bra sedan skilsmässan för tolv år sedan. Men det räcker inte och hon drömmer om att träffa någon. En kväll på klubben träffar hon Arnold (John Turturro) och de dras genast till varandra. En het romans med både kärlek och vänskap uppstår. Det finns bara ett problem. Han är nyskild sedan ett år och har en exfru och två krävande döttrar i bagaget. En familj som trots skilsmässan vägrar släppa taget och ständigt kräver pengar och omsorger.

En film om relationer i livets andra akt. När förälskelse kan vara lika ljuv som i ungdomen men där många andra saker kommer in. Erfarenheter , plikter och komplikationer som kan hindra kärleken. Att Gloria och Arnold är på olika stadier i sitt singelliv belyses tydligt. Medan hon är fri och har gått vidare nästan som en tonåring är han fast i plikterna. Samtidigt saknar hon något egentligt innehåll sitt liv. Han har just börjat bygga upp en identitet utan familj. En nog så svår uppgift och livet är komplicerat.

Med premiär på kvinnodagen kunde Gloria Bell vara en bra representant för starka kvinnor. Men Gloria är alldeles för förstående och förlåtande och fast i en behaglig undergiven kvinnoroll. Hade hon varit man i samma situation hade hennes roll säkert varit annorlunda. Men visst klarar hon sig i livet och hon tar en härlig hämnd. Den blir det bestående minnet av filmen. Och Gloria Bell kommer säkert att finna en ny kärlek. Julianne Moore gör så mycket som går av rollen. En komedi som är underhållande för stunden men väldigt konventionell.

Filmrecension: Fågelfångarens son

by

Fågelfångarens son
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 april 2019

En av de vackrast och mest välgjorda filmer jag upplevt på många år. En berättelse som bygger på en verklig händelse på Färöarna under 1800-talet och som tas om hand med skicklig och varsam regi av Richard Hobert.

En film om kärlek på många plan olika sätt, om kärleken och samhörigheten mellan syskon, mellan föräldrar och barn och om de grymma val vi kan ställas inför i livet, speciellt i ett samhälle och en värld där människan är grymt beroende av patriarkala lagar och naturens kraft.

Bilderna från Föröarna är, som förväntat, fantastiska. Vyer och miljöer som fascinerar. En lång rad duktiga skådespelarna, såväl svenska som övriga nordiska och franska skådespelare är ytterligare ett plus som ger filmen dess kvalitet. Det stora plus:et kommer dock för att berättelsen inte kräver stora, överdrivna åthävor utan det som sägs görs med små medel och vi förstår vad som vibrerar under ytan.

I centrum för handlingen står det unga paret Esmar (spelas av Rudi Køhnke) och Johanna (spelas av Vigdis Hentze Bjørck) som lever ett hårt liv där de måste arbeta hårt på Färöarna. Esmar försörjer familjen framför allt på att fånga fåglar och ta fågelägg från ruvande fåglar. De har två döttrar och Johanna väntar ett tredje barn. Om det också blir en flicka riskerar de att få lämna huset de bor i, för lagen säger att arrendet endast förnyas om familjen har en son. Livia, en ovanligt framåt och upplyst kvinna som har hand om ett värdshus på ön, har ett förslag på hur de ska kunna få en son. En annan man måste göra Johanna med barn, i smyg. Vetenskapen har visat att vissa män bara kan få döttrar tillsammans med vissa kvinnor, har Livia läst i en bok.

Filmen är ett mästerverk för alla som liksom jag uppskattar filmer som inte berättar allt övertydligt utan du själv kan känna under ytan vad människorna känner. Den är vackert filmad, en fascinerande miljö. strålande skådespelare och en fängslande berättelse.

Livia Millhagen gör som alltid en bra roll där hon spelar Livia, en kvinna som är ovanligt självständig för sin tid.
Hedda Rehnberg som spelar Suzanne Goldstein i succé-tv-serien ”Vår tid är nu” spelar åter en fransktalande kvinna, Marie-Thérése. Hon är så skicklig och där jag sitter i biosalongen kan jag känna alla de känslor som drar åt olika håll inom henne och hennes förtvivlan som hon försöker dölja.

Berättelsen bygger på en legend på Färöarna, som tros bygga på verkliga händelser. Flera av ättlingarna till karaktärerna i berättelse har statistrollen i filmen, berättar regissören Richard Hobert.

Filmrecension: Kvinnan som glömde sitt förflutna

by

Kvinnan som glömde sitt förflutna
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2019
Regi Agnieszka Smoczyńska

Efter flera års minnesförlust sitter Alicja i Tv-rutan för att få en ledtråd om vem hon är. När en man ringer och säger att hon är hans dotter ser hon lika frågande ut som tidigare.

Inte ens hennes namn väcker minnen hos henne. Tillsammans med sin psykolog åker hon till byn utanför Wroclaw och träffar sina föräldrar. Även hennes man och son kommer dit, men Alicja minns inget. Likt en tillfällig gäst går hon runt i huset . Helt avskärmad och med tom blick betraktar hon alla familjemedlemmar.
Hon minns inte vad hon gjort de två åren i Warszawa och hon minns inte sitt tidigare liv. Hon har ingen vilja att få veta mer och det enda hon vill är att få sitt ID-kort och försvinna igen.

Känslan hon ger är att hon varit prostituerad och drogmissbrukare. När hon efter en middag med maken suger av honom i framsätet på bilen och sedan går ut och röker direkt kunde det lika gärna vara en kund på gatan. Ibland kommer små minnen upp som till exempel att hon kan sin pinkod till bankkortet eller vet var säkringarna sitter i köket.

Filmen är nästan som thriller och man sitter länge och funderar på om maken har misshandlat henne eller försökt mörda henne och att det är det som hon förtränger.

En människas psyke är inte lätt att förstå och här får man egentligen ingen förklaring. Om Alicja vill lämna sin kvinnoroll som dotter, hustru och mor kan man förstå det. Att inte vara vårdande, behaglig och till lags. Den önskan har många kvinnor och den framställs ofta i kulturen.

Alicja är ju också stark i sin tigande roll dit ingen når. Att inte släppa in någon innebär att man slipper bli sårad. Däremot är det svårare att förstå varför hon tappar alla inlärda normer, som till exempel när hon sätter sig att kissa bland alla människor på tågperrongen. En scen där de ”normala” betraktar avvikaren med avsky. Kanske är det också ett resultat av att hon vill förtränga allt som varit.

Den polska landsbygden i disigt väder och gråmulna scener omger de utmärka skådespelarna Gabriela Muskala som Alicja och Lukasz Simlat som maken.

En angelägen film i ett ämne som berör många i dagens samhälle där psykisk ohälsa är ett växande problem. Den här filmen väcker fler frågor men svaren vi får är inte tillräckliga. Filmen känns som ett mysterium precis som Alicjas öde. Den förklaring vi får är allt för konstruerad och Alicjas tomma blick får ingen förklaring. Även när hennes känslor sakta kommer tillbaka är hennes beslut och känslor svåra att förstå. Är det sitt innersta jag hon söker? Filmen lämnaren betraktaren att själva fundera vidare men ledtrådarna saknas.

Filmrecension: En kvinna bland män

by

En kvinna bland män
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Mimi Leder
Scriptwriter Daniel Stiepleman
I rollerna: Felicity Jones, Armie Hammer, Justin Theroux, Sam Waterston, Cailee Spaeny och Kathy Bates

En kvinna bland män är en sann historia om den legendariska domaren, Ruth Bader Ginsburg, som kämpade för att hitta sin plats i ett patriarkalt fält för att bekämpa könsdiskriminering.

Ginsburg (15 mars 1933) föddes i Brooklyn, New York. Hennes äldre syster dog när hon var en baby, och hennes mamma, en av de som uppmuntrade henne allra mest, dog strax innan Ginsburg tog sin examen från gymnasiet. Hon tog sedan sin kandidatexamen vid Cornell University, gifte sig och blev mamma innan hon började studera på Harvard, där hon var en av de få kvinnor i sin klass.

Ginsburg överfördes till Columbia Lawschool, där hon tog examen som nummer ett i sin klass. Efter juristutbildning vände sig Ginsburg till akademin. Hon var professor vid Rutgers juristutbildning och Columbias. Hon undervisade i civilrättsliga förfaranden som en av de få kvinnor inom sitt fält.

I filmen träffar vi först Ginsburg (Felicity Jones) som juridikstuderande vid Harvard, där hon är en av nio kvinnor i en stor flock av män. Skolledare som är sexistiska figurer, utmanar kvinnorna för att motivera varför de är värda sin platser på utbildningen, platser som kunde ha gått till män.

Hon var redan gift sig med Martin D. Ginsburg (Armie Hammer), som var en mycket stödjande man som senare blev internationellt framstående som skatterådgivare och de har ett litet barn, Jane.
Ruth börjar delta i sin mans klass – förutom sin egen – när han har diagnostiserats med testikelcancer.

När Ruth inte kan hitta en lämplig möjlighet att arbeta i Harvard flyttar familjen till New York för att hitta en bättre plats. I New York är det nästan omöjligt att hitta ett jobb som praktiserande advokat ”för en kvinna och en mor och en jude”.

Ruth letar efter att få ansvar för ett viktigt fall som skulle kunna spräcka överbyggnaden av manliga privilegier och könsdiskriminering. Hon hittar fallet: En man, Charles M Moritz (Chris Mulkey), som tar han om sin åldrande mor men vägrade att dra av kostnaden för att hyra en sjuksköterska mot skatt eftersom han var en man och ogift. Det var könsdiskriminering, rent och enkelt.

Filmen visar Ginsburgs oändliga ansträngningar för att ändra de diskriminerande reglerna mellan 1956 och 1972 och Mimi Leder (Peacemaker) är en mycket bra kandidat för att skildra denna heroiska feminina bilden.

Skriptet är skrivet av Ginsburgs riktiga systerson och det är en öppet och ärligt filmmanus. Felicity Jones spelar mycket bra även om hon saknar humor i sin roll och Armie Hammer är bra som alltid.
Denna film är dessutom mycket väl värd att se för dig som är intresserad av frågor kring juridik, lagar och domstolar.

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

by

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.