Teater

Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman spelar mot varandra i Tarjei Vesaas Fåglarna

10 mars, 2016 by Redaktionen

Den norske författaren Tarjei Vesaas Fåglarna har hyllats som en av de stora nordiska romanerna. Nu sätts den upp för första gången som teater i Sverige. Premiär på Elverket den 19 mars.

Ett pressmeddelande berättar:
Det blev Mattis livslott att inte kunna vara duglig och redbar i livet. Ända sedan barndomen har han varit lite sär och eljest och man viskar och flinar bakom hans rygg. Han försörjs av sin storasyster Hege och de bor tillsammans i en stuga vid vattnet.
Kanske hade allt förblivit detsamma om inte en morkulla plötsligt och gåtfullt hade valt att börja flyga tvärs över stugan. Sådant sker inte av sig självt. Och detta oväntade sätter igång en händelsekedja som ruckar på Mattis värld och till sist får den att rämna.

– Vesaas mästerskap består i att formulera sig kring vår längtan efter det onämnbara, en längtan som enligt honom bor i oss alla: Längtan efter ett förunderligt morkullesträck i vårskogen, efter en sällsam fågel på vägen en alldeles vanlig dag, längtan efter kontakt med de människor som betyder bära eller brista för en, en smekning över kinden som kan ge livet ny riktning. Mattis är hjälplös mitt i detta – så som vi väl alla för det mesta är. Men katastrofen, om strängarna blir avklippta, är inte lika stor för alla (citat: Tarjei Vesaas 1959), säger regissören Ole Anders Tandberg som återvänder till Dramaten med sin dramatisering av Fåglarna som han satt upp en gång förut: då med stor framgång på Det Norske Teatret i Oslo, 1997.

Författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.

Tarjei Vesaas (1897-70) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).

Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.

Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé

Översättning Marie Lundquist
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold

Sverigepremiär den 19 mars, Elverket

Foto: Sören Vilks

Storartad bedrift i absolut toppklass – Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Göteborgs Dramatiska Teater

5 mars, 2016 by Mats Hallberg

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
Manus: Sara Stridsberg
Regi: Anna Ulén
Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Premiär 4 mars 2016 på Göteborgs Dramatiska Teater

Internationella kvinnodagen är nära förestående. Arbetet (tidigare LO-tidningen) har uppmärksammat med ett slags specialnummer. Okontroversiellt? Om man analyserar ”tilltaget” närmare, kan det ju ses som självkritik från en genusmedveten facklig veckotidning. När jag var facklig redaktör behövdes ingen extra satsning, infriade istället en strävan att ha fifty-fifty representation. I helgen har två pjäser av Sara Stridsberg haft premiär, en händelse som ser ut som en tanke. Av henne har jag bara läst extrema Darling river. Jag har inte sett något verk där Solanas varit i fokus, var ganska skeptisk till om jag var kapabel att tillgodogöra mig Stridsbergs pjäs på drygt två timmar efter fyra påfrestande jobbnätter. Det hat och de hot som riktades mot TUR-teatern i Kärrtorp följde jag med stort obehag via medier.

Dagen efter en fömodad pärs, känner jag mig upplyft. Iscensättningen i den intima lokalen vid Stigbergsliden, kan vara det bästa jag sett någonsin av en frigrupp. Därtill överträffar produktionen många uppsättningar på institutionsteatrar. Finns en riktning, en artkulerad energi som är helt enastående. Allt sitter osannolikt väl ihop, från val av musik till instuderandet av varje biroll. Och Mia Eriksson är fullkomligt briljant som den plågade provokatören Valerie Solanas, hon som anser att mäns underlägsenhet är flagrant. Repliker och tonfall, kroppsspråk och pauser, interagerande och publikkontakt; kan inte nog understrykas hur fulländat hon åstadkommer sin tour de force. Vore direkt fel att förbigå Eriksson vid kommande Scenkonstgala.

Dramat tar sin början på en vinröd galonsoffa, på vilken en hostande Valerie Solanas ligger som intagen på en klinik på 80-talet. Utan att rakt igenom vara någon dokumentär får vi härifrån centrala brottstycken av ett sammansatt liv. Berättarstilen har liknats vid en feberdröm. Å ena sidan forskning inom psykologi och nydanande tankar om könsmaktsordning, jämte ett flöde av spretiga texter. Å andra sidan tonvis med destruktivitet och övergrepp: pappa som våldfört sig, prostitution och droger. Av vad hon blivit berömd för, reciteras en väsentlig harang ur SCUM-manifestet (övers. Sara Stridsberg) och skotten mot en vädjande Andy Warhol iscensätts med tvivelaktig tragikomisk touch. Solanas desperata gärning kan delvis förklaras, aldrig försvaras. (Minns särskilt en kvinnlig litteraturredaktör som på ABF-seminarium för några år sedan relativiserade mordförsöket.) Sara Stridsberg och regissör Anna Ulén har skapat ett mycket intelligent scenkonstverk. Historien berättas inte linjärt, utan vi kastas mellan olika tidsplan. Röster till och om Solanas kommer från olika delar av salongen, ett effektfullt grepp. En karaktär – Ultra Violet – får röst av Alexandra Pascalidou via i högtalare. Regissör och författare har lekt på ett fyndigt sätt, inte minst när Lars Wik som universitetsläare inbegriper publiken i sitt upprop, eller när Solanas ropar till den som läser hennes epitaf att hon inte är död än. Ett annat grepp som kanske inte står i scenanvisningarna, är bruket av bedövande ljudkaskader på ett trumset uppställt i ett hörn. Har svårt för att bestämma mig om dessa hårdslående inslag var motiverade, möjligen ett fungerande alternativ till den klassiska boxbollen. Tycker att pjäsen med den långa titeln, baserad på Stridsbergs prisade roman Drömfakulteten, ger en utmärkt inblick i ett trasigt liv med irreparabla ärr från barndomen. I en av många inlagda intervjuer beskriver hon sig själv som författare, manshatare, forskare och surfare. Hennes filosofi och uppfattning om världen, gör mig som man deprimerad. Stridsbergs manus visar en störd individ fylld av motsägelser. Ur hennes högvarvsgående hjärna kommer växelvis galenskaper och genialitet. Solanas bevekelsegrunder och påverkan på radikalfeminismen åskådliggörs skarpsinnigt, samtidigt som vi ser ett stycke helgjuten dramatik.

Väldigt befriande att vi slipper det didaktiska spelsättet, istället har man valt att finslipa gestaltningen. I princip samtliga biroller görs på ett formidabelt sätt. Någon viskade i mitt öra att Hanna Ullerstam är lite av en birollsdrottning, särskilt på film. Hon är oerhört övertygande som studiekamraten och väninnan Cosmo girl, lika skicklig i den nedtonade positionen som Sister White.

Replikerna från henne klingar och snärtar med osviklig precision. När Ullerstam neutralt förkunnar råd till den som vakar över en döende följt av Åh döds med Bob Hund, då är det som mitt hjärta är på väg att gå i tusen bitar för att citera Anne Linnet i översättning. En annan fullpoängare är Martha Rasmussen Lubiana vars karaktär kämpar med objektet för sin avhandling. Hon excellerar i rappa frågor, sammanfattningar och en osannolik fontän av primalskrik. Åsa-Lena Hjelm har jag sett i ett otal starka uppsättningar på Stadsteatern. Hon gör två diametralt skiftande roller, dels doktor Cooper, dels den vimsiga neurotiska mannan. I den sist nämnda tolkningen sker entrén sjungandes och viftandes i solhatt med sönderbränd brun klänning.

Lars Wik förekommer i egenskap av domare, bartender, Morrisey (huvudrollsinnehavare i några av de bisarra filmer som gjordes i the Factory) samt lärare och forskningshandledare på psykologisk institution. Oavsett roll gör han intryck! När han går igång som auktoritet på universitetet glänser han. En välgörande omsorg om detaljer och en vilja att spela ut märks hos honom och resten av ensemblen. Sufflösen Miia Rasku blir originellt nog kvar på sin stol när hon läser psykiaktrikerns utlåtande. Sist men absolut inte minst, måste mycket beröm utdelas till Erik Åkerlund. Han flimrar förbi som ägare av Olympia Press men gör framför allt en exceptionell gestaltning som den skenbart coole Andy Warhol. Porträttlik fömedlar han smärtan i en ömklig omsusad figur, så att luften vibrerar av klibbig ångest. Det är makalöst begåvat! Återigen ett stort plus till de medverkande skådespelarna.

Fianna Robljn har som scenograf, rekvisitör och kostymansvarig bidragit framgångsrikt till en trovärdig uppsättning.

Att musiken – som domineras av Velvet Underground featuring Nico – är smakfullt vald behöver knappast poängteras.

På scen:
Valerie Solanas: Mia Eriksson
Andy Warhol, Maurice Girodias: Erik Åkerlind
Cosmo Girl, Sister White: Hanna Ullerstam
Dorothy, Dr Ruth Cooper: Åsa-Lena Hjelm
Morrissey, Robert Brush, Domare: Lars Wik
Daddy’s girl: Martha Lubiana
Psykiatrikern: Miia Rasku
Ultra Violet (röst): Alexandra Pascalidou

American Hotel – scenografin skriker ut den övergivna stadens ångest och bitterhet

5 mars, 2016 by Rosemari Södergren

American Hotel
Av Sara Stridsberg
Regi Ingela Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Mask Anna Jensen Arktoft

Detroit är en ödelagd stad, en stad som är förråd och övergiven av kapitalismen, försatt i konkurs – hela scenografin går i mörkt gråa färger. Handlingen kretsar kring fem övergivna människor och framför allt handlar det om den unga kvinnan Carter och hennes två män, tvillingarna Vladimir och Jack.

Sara Stridsberg som skrivit dramat berättar i föreställningens program hur hon inspirerades att skriva dramat:
Jag såg några bilder av konstnären Annika von Hausswolff som hon hade tagit i Detroit, och i de bilderna dök en kärlekshistoria upp, som en blixt i mig. En kvinna sitter i vita jeans och Daimler Chrystler-tröja, högt uppe i en övergiven och skyskrapa och väntar på att hon ska få mod att döda sin älskade. Året är 2013. Staden Detroit har just gått i konkurs och stora delar av den gamla staden ligger öde.

Scenografin skriker ut betonggrå ångest och tomhet. I programmet skriver journalisten och författaren Katrine Marçal hur den amerikanska staden Detroit drabbades av finanskrisen. Den 18 juli 2013 ansökte staden Detroit om konkurs och i denna halvt övergivna stad som i mångt och mycket liknar en krigsskådeplats med övergivna hus, sönderfallande fabriker, plundrare och krossade fönsterrutor utspelar sig dramats handling.
Mellan år 2000 och 2012 lämnade 53 procent av invånarna Detroit.

Scenografin fångar den känsla jag tror dramatikern och regissören vill fånga med dramat. Skådespelarna är suveränt duktiga, Shanti Roneys ångestladdade Vladimir känns långt efter att salongen tömts.

Handlingen kretsar framför allt kring Carter. Som ung vuxen förlorar hon sin mor och hennes pappa övergav henne och hennes mamma redan när hon var liten. Carters mamma var hotellstäderska och egentligen den enda människan av de fem karaktärerna som var förmögen att älska någon. Som hon ställde upp på sin dotter och hur hon arbetade och slet och vände på varje mynt för att ge sin dotter en universitetsutbildning är starkt skildrat.

Sara Stridsberg skriver att det är en kärlekshistoria. Jag tycker att den enda kärlekshistoria som finns där är mammans kärlek till sin dotter Carter, de övriga karaktärerna är alla för uppfyllda av sig själva, sin sorg, sina misslyckanden och sin bitterhet för att kunna ge någon kärlek till någon. Jag har svårt att se att berättelsen har med Detroit att göra. Det är en berättelse som kan utspela sig var som helst i världen. Som sådan är den ett skri av sorg, ångest, vemod, uppgivenhet, melankoli och bitterhet som framför allt hålls uppe av det starka spelet av Shanti Roney och Peter Gardiner som Vladimirs tvillingbror Jack. Jag har för övrigt svårt att tro på slutet. Men för att inte ge någon spoiler om handlingen kan jag inte utveckla detta.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Carter Liv Mjönes
Vladimir Shanti Roney
Jack Peter Gardiner
Sylvia Ann-Sofie Rase
Silver Anders Johannisson

Hisnande relationsteorier magnifikt skildrade – Utan personligt ansvar av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg

28 februari, 2016 by Mats Hallberg

Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016

För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.

Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.

Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.

Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.

Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall

Foto: Lina Ikse

Tankar om föreställningen Taktiska meditationer

12 februari, 2016 by Lotta Altner

Taktiska meditationer
– ett gästspel av Nyxxx på Turteatern, premiär den 11 februari 2016

Meditationens huvudsakliga syfte i de flesta fall är att befria hjärnan och känslan från intryck för att ge någon form av vila och harmoni. I kvällens s.k. föreställning skapades lite mer förvirring för en vad de flesta skådespel brukar ge. Vi är vana vid tydligare ramar för en upplevelse. Men det var nog ett av syftena att bryta mot alla konventioner och genom någon form av nytänkande, ge en annan form av befrielse. En befrielse som behöver en viss typ av motstånd först.

Så vad var det då vi fick uppleva!? Jag skulle beskriva det som någon form av seans-collage-happeningen i stationsformat. Inledningsvis fick vi besökare läsa en kort introduktion om hur vi kunde påbörja vår meditation, stationsvis. Jag invaggades i tanken att jag inbjöds till eftertanke inne salen. Meditationsledarna bar mobilarmbindlar och skulle genom sin närvaro på något vis leda handlingen i rummet. Verket påbörjades när som mellan 18.00–21.00. Du var välkommen när du ville. Man kunde också stanna hur länge man ville på de skilda stationerna, hoppa över och göra om. Man var också välkommen att ta en paus och därefter återkomma. Mest hjärtvärmande var inledningen som erbjöd mig den lilla mint tabletten och våtservetten med lukt av melon. Den gav en känsla av SPA och att man menade väl till både kropp och själ. Vällust fyllde min genomfrysta kropp.

Frihet i din upplevelse av en meditation är självfallet A och O. Det är ju din kropp som ska kunna göra det möjligt för dina sinnen att få flöda fritt och vila ifrån styrning. Dock är det så att inte alla människor, åtminstone inte inledningsvis, bara kan ges den friheten. Det är som med hundvalpar, de behöver få veta var de kan sova, äta och kissa innan de får lugn och ro. Ofta behöver de en stark ledare som visar dem tillrätta. Att bara slänga in ett köttigt ben till höger och vänster, underlättar inte sinnenas avslappning. Det hjälper inte att man säger ”du väljer fritt”. Man är inte så fri som man tror.

På kvällens stationer blev man både inbjuden och lämnades ensam. Jag försökte själv vid något tillfälle uppsöka två stationer utan att aktörer närmade sig för att tilldela mig upplevelse. Antagligen följde de ett mönster av rörelser och jag var inte i takt med dessa. Det gjorde mig något frustrerad och antagligen följde jag min 5ans växellåda och hade inte lugnet att vänta ut dem.

Mest intressant var det att jag upplevde ett försök till provokation gentemot IT-samhället. Att vårt liv enbart har den stress vi eventuellt har p.g.a den lilla mobilen som vi måste sova bredvid varje kväll, ”för vad händer om vi inte hör att det kommer in ett sms!?”. Vi fick också smeka våra mobiler, skicka dem i en cirkel och jag kunde glatt konstatera att min mobil var mycket större än alla andras. Min inre röst skrek åt mig att jag var tramsig, men det kunde inte hjälpas, min mobil var annorlunda och inte en i mängden. Avslappningen fungerade därmed inte helt i mig denna stund, för det var ju inte meningen att jag skulle uppleva att se mobilen, utan jag skulle ju känna dess betydelse.

Mest stimmulerande för känslan var att få spela ett rollspel där reglerna inte alls handlade om att gå framåt eller i slutet vinna. Där handlade det om att ha en rollfigur vars namn skulle syfta till dess utseende. Därefter fick vi veta platser vi var på, men också vilka frågor vi kunde ställa, utan att få svar. Det man inte tänker på först, är att det är processen som är det viktiga. Dessutom bär man med sig sina egna svar på andras frågor. Jag tror att det bästa är att inte spela med någon man känner för du kan naturliga frågor uppstå och ingen prestation behöver smyga på en.

Fast jag hade ändå den tyngsta och största mobilen i det rummet i kväll, så det så.

Teater

Footer

Om oss