• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Shazam

4 april, 2019 by Rosemari Södergren

Shazam
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2019
Regi David F Sandberg
I rollerna: Zachary Levi, Asher Angel, Mark Strong, Jack Dylan Grazer, Grace Fulton, Ian Chen, Jovan Armand, Faithe Herman, Cooper Andrews, Marta Milans och Djimon Hounsou

Shazam är en charmig, lite barnslig men ändå rolig, färgglad superhjältefilm som väl i första hand vänder sig till en något yngre publik. Det är en snäll och varmhjärtad superhjälte-historia, skapad av den svenska långfilms-debuterande regissören David F Sandberg.

För fem år sedan släppte han kortfilmsskräckisen ”Lights out” på webben och den blev en sådan framgång att David F Sandberg fick en filmbudget på en miljard kronor i Hollywood. Hans första Hollywoodäventyr – superhjältefilmen ”Shazam” – är en lättsam superhjältefilm där vi slipper möta dessa svårmodiga vuxna män som blir superhjältar. Istället är det några barn som bor i ett fosterhem som är huvudrollerna.

Hur David F Sandberg genom sin kortfilm kom till Hollywood är som en saga i sig. I en intervju i Dagens Nyheter säger han:
– Det har verkligen gått bättre än jag hoppades på. Min plan var att göra några små kortfilmer att visa Svenska Filminstitutet och Film i Väst för att få pengar till en längre kortfilm. Sedan kanske få göra en svensk långfilm, för att sedan långt fram i tiden ta mig till Hollywood. I stället fick jag hoppa fjorton steg i förväg.

”Shazam” bygger på serietidningen om Billy Batson som är en föräldralös pojke som förvandlas till en superhjälte varje gång han uttalar ordet ”Shazam”. I filmen får vi följa honom i sin jakt efter att hitta sin mamma, som han tappade bort då han var mycket liten. Han hamnar på det ena fosterhemmet efter det andra, men han rymmer alltid. Men så hamnar han på ett ovanligt fosterhem med ganska udda barn och samtidigt råkar han ut för ett mystiskt möte med en trollkarl som ger honom superhjältekrafter. Det tar lite tid för honom att lära sig hantera sina krafter. Det är roligt och en härlig drift med de annars så allvarliga superhjältefilmerna.

Jack Dylan Grazer som vi ser i rollen som Freddy, det vill säga pojken som blir superhjälten då han säger Shazam, lär vi se i fler filmer. Han har absolut potential att bli en stor internationell stjärna, liksom de andra underbara barnen i den ovanliga familjen. Mark Strong i rollen som den elaka skurken är som alltid bra. Han är alltid bra i skurkaktiga roller. Hans roll har ett litet budskap i sig. Föräldrar som inte ser sina barn och accepterar dem som de är riskerar ett hemskt öde.

Den är färgglad, barnsligt lekfull: när superskurken ska hålla sitt ödesmättade tal på slutet av filmen befinner han sig på så långt avstånd att ingen hör vad han säger. På många sätt är ”Shazam” en uppsluppen dekonstruktion av hela genren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Superhjältar

Filmrecension: Dumbo

29 mars, 2019 by Redaktionen

Dumbo
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2019

Ännu en i mängden utav nya filmatiseringar utav Disneys älskade klassiker. Tidigare släpptes en live-action av Askungen år 2015, Djungelboken år 2016 och Skönheten & Odjuret år 2017. Dumbo är bara till och med den första utav de tre som kommer i år. De andra klassikerna är kommande Aladdin med biopremiär i maj och Lejonkungen med premiär i sommar. Filmerna skiljer sig från de gamla tecknade för att de nya blandar animerade element med vanlig film.

Den förra tecknade filmen om elefanten Dumbo kom redan år 1941. Handlar simpelt om en elefant med för stora öron som kan flyga och växer upp under miljön på en cirkus i USA.

Denna film regisserad av Tim Burton ser vi Danny DeVito som cirkusdirektören Max Medici som tillsammans med driver cirkusen med artister och sina medarbetare spelade av Roshan Seth, DeObia Oparei, Sharon Rooney och Colin Farrell.

Danny DeVitos karaktär är som klippt och skuren för honom. Han passar perfekt som den direktör som försöker livnära sig på sin cirkus. Det är desperata tider i USA under denna period och han investerar i den dräktiga elefanten som sedan mera föder den annorlunda elefantungen som tillslut får namnet Dumbo. Colin Farrell spelar den forna ridstjärnan Holt Farrier som återvänder till cirkusen efter deltagit i det första världskriget. Det blir sedan mera hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som finner Dumbos hemliga förmåga.

När succén är ett faktum och biljettförsäljningen rusar i skyarna så kommer ägaren av det framtids inspirerande nöjesfältet Dreamland till den mindre cirkusen. Ägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) och hans franska flickvän Colette (Eva Green) köper Dumbo och cirkusen för att slå dem samman med hans tivoli.

I Dreamland blir Dumbo huvudnumret men de andra ser vad Keatons karaktär egentligen vill.
Problemet med filmen är inte iden eller historian. Den är fin och visar mod, spänning och ett äventyr. Eller ja ett försökt likt det. Som i 2015 års box-office bomb Tomorrowland så saknar denna karaktär! Den vill så mycket men faller platt. Denna är till och med plattare än 2012 års John Carter.

Skådespelarnas insats är tråkiga och ger inte något. Med glimten i ögat så är det miljöerna som lyfter filmen, den är inte mörk som Tim Burtons tidigare filmer utan detta är ett familjeäventyr med en tunnare story. Den visas till och med dubbad till svenska.

I den nya filmen då som nu finns låten Baby Mine med. I 1941 års film framförs den av sångerskan Betty Noyey och i den nya filmen är den istället framförd av det kanadensiska bandet Arcade Fire.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Night Comes On – stark, enastående

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Night Comes On
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Jordana Spiro

En stark skildring av en ung människa som växer upp under tragiska omständigheter och som knappt får någon chans i livet och som blir sviken av samhället, vuxna och myndigheter om och om igen, men ändå finns det hopp och livskraft i denna unga kvinna.

Angel släpps ut från ungdomsfängelset på sin artonårsdag. Vi får följa med henne till hennes övervakare och det är som att slå huvudet mot en vägg. Angel behöver ha en underskrift av en förälder för att kunna få en kurs hon vill, men hennes mamma är mördad av pappan och övervakaren vägrar ge henne adressen till pappan.

Tillsammans med sin tioåriga syster ger hon sig ut på en resa för att söka upp deras pappa, och för att hämnas sin mors död. Deras pappa mördade deras mamma men genom att sälja sitt hus fick pappan råd att ha en advokat som lyckades få honom frikänd. Nu vill pappan få vårdnad om den yngsta dottern. Angel drivs av ett starkt hat till pappan som förstört familjen och hon är fast besluten att han inte ska få vårdnad om lillasystern. Hon har dessutom ytterligare en plan, hon ska döda pappan.

De två systrarna spelas så bra och känns så äkta. Dominique Fishback som Angel Lamere och Tatum Marilyn Hall som lillasyster Abby Lamere. Det spelar så trovärdigt att filmen delvis känns som en dokumentär.

Filmen är regissören Jordana Spiros debutfilm. Det är ett gripande drama om unga i samhällets utkant. Night Comes On hade världspremiär på Sundance Film Festival 2018 och där Jordana Spiro tilldelades Next Innovator Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Den skyldige

28 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Den skyldige
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 mars 2019

En ensam polis Asger Holm, placerad i inre tjänst under tiden han utreds för en felaktig skjutning i sin tjänsteutövning. En desillusionerad, cynisk polis som har sett det mesta. Visst känns personen bekant från många andra polisfilmer. Men där tar också likheten slut med andra filmer.

I det danska Oscarsbidraget är polisen i larmcentralens växel nästan ensam i bild från filmens början till slut. Med undantag av några kollegor i de andra telefonerna och en övervakande chef utspelar sig hela historien via telefonlinjen. Här ringer de vanliga 112-samtalen, folk som cyklat omkull, blivit bestulna eller är allmänt arga på samhället. Ointresserad och uppfostrande svarar han, kopplar vidare och mästrar de både de som ringer och andra kollegor. Men när han får ett samtal från en kidnappad kvinna väcks hans engagemang och han bryter mot reglementet och försöker hjälpa på alla vis.

Med ett manus som verkligen håller , en regi som stödjer historien till fullo och en perfekt skådespelare i rollen så blir det en mycket speciell film. Polisen Asger Holm spelas av Jacob Cedergren, behärskad men med illa dold ilska och förtvivlan. Kameran registrerar hela tiden med närbilder hans irritation under ytan och hur nära bristningsgränsen han är.

Filmen sker i åskådarens fantasi och i två rum på en larmcentral. Att historien utspelar sig genom telefonsamtal gör att man som åskådare själv skapar sig bilder av händelseförloppet. Samtalen och Asgers reaktioner och känslor styr upplevelsen. Det är en mycket suggestiv film. Utan en enda synlig blodsdroppe är filmen ändå en rysare. Dramatiken håller filmen igenom ända till slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmark, Filmrecension, Oscarsbidrag, Recension, Scen

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in