• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Bokrecension: Mordet på kommendören: första boken

26 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Mordet på kommendören: första boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2018-10
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113085579
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 1)

Den japanske författaren Haruki Murakami är tillbaka med en ny bokserie nästan i klass med hans enastående IQ84. Magi, filosofi, fantasi, buddhism, musik, konst, sexualitet möts i ett jordnära språk. Få författare kan på samma prestigelösa sätt diskutera existentiella filosofiska frågor som Murakami.

Mordet på kommendören är en serie med två böcker. Den första kom i svensk översättning 2018 och i början av 2019 kom den andra boken.

Trots titeln på bokserien är det ingen deckarserie. Mordet på kommendören är namnet på en målning som huvudpersonen hittar på vinden i ett hus på den japanska landsbygden.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. Efter att hans hustru plötsligt en dag låtit meddela att hon vill skiljas avbokar han allt och reser sin väg. Han hamnar i ett avskilt hus högt uppe på ett berg och bestämmer sig för att framöver måla landskap istället för porträtt.

Magiska händelser blandas med vardagsrealism på ett naturligt sätt med ett okomplicerat språk med flyt. En idé som tar gestalt i en materiell kropp, en bjällra som ljuder varje natt klockan halv två då alla insekter tystnar en timme, en mystisk stenrik IT-miljardär som bor i ett vulgärt lyxigt hus på ett berg beställer ett porträtt av huvudpersonen.

Vad är tiden? Vad är konsten? Hur uppstår konstverk? Det är några av frågorna som romanen kretsar kring.

Motivet på tavlan ”Mordet på kommendören” tycks vara ett brutalt mord på 500-talet men anspelar samtidigt på Mozarts berömda opera Don Giovanni som skrevs först i slutet av 1700-talet. Murakami får japansk konsthistoria och förintelsen att berätta något tillsammans till ackompanjemang av västerländsk opera.

När jag nu läst första boken längtar jag efter den andra boken.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Japan, Murakami, Recension, Romaner

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

25 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes ”Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Konst, Recension, Scen, Vincent van Gogh

Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Teater, Teaterecension, Teaterkritik

Teaterkritik: Monument på Turteatern – Härligt banbrytande föreställning med monumentala guider

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp

Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.

Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.

Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.

Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.

Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.

I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.

Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.

På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Turteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in