• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Venom: The Last Dance

24 oktober, 2024 by Elis Holmström

Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel

’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.

Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.

Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.

I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.

Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.

Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.

Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Skräckfilm, Venom

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

17 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlie Plummer, Dragqueens, Filmkritik, Filmrecension, Luke Gilford

Filmrecension: A Different Man – Sebastian Stan imponerar, igen

16 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

A Different Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Aaron Schimberg
I rollerna Sebastian Stan, Renate Reinsve, Adam Pearson

Sebastian Stan imponerar. Igen. Han hyllas för sin roll som den unge Donald Trump i Ali Abbasis film The Apprentice. Nu presterar han åter på toppnivå i A Different Man. En film som vrider och vänder på tankar kring vad utseendet och skönhet betyder hur vi blir bemötta.

Sebastian Stan spelar Edward som är skådespelare och han har drabbats en cancersjukdom i huden som förvrängt hans ansikte. Överallt han vistas märker han att människor reagerar, en del tittar bort, andra tittar fascinerade eller skrämda, en del anstränger för att låtsas att de inte ser hans förvrängda ansikte. Det är ganska självklart att han inte får några stora stjärnroller som skådespelare med det ansiktet. Han spelar mest i en slags filmer som visas på företag där människor ska lära sig att bemöta kollegor med sjukdomar respektfullt.

Ungefär samtidigt som han av läkare blir erbjuden en behandling som eventuellt kan återställa hans ansikte till hur det var innan sjukdomen bröt ut flyttar en spännande kvinna med ambitioner att bli dramatiker in i grannlägenheten. Denna kvinna, Ingrid (spelas av Renate Reinsve), är en trevlig och positiv kvinna och hon blir vän med Edward. Det finns någon slags romans i luften mellan de två. Men Edward är väldigt försiktig, han vet hur skrämmande hans ansikte är, och när de nästan pussas drar sig Ingrid undan.

Händelsen med Ingrid är troligen den utlösande faktorn till att Edward tackar ja till behandlingen. När miraklet sker att hudtumörerna trillar bort och hans fina ansikte träder fram börjar hans nya liv. Det som förvånar mig där är att han inte låtsas om att han blivit botad utan dödförklarar Edward och startar ett nytt liv, en ny identitet under ett nytt namn, Guy.

Livet som Guy går väldigt bra i början. I alla fall blir han välavlönad och hyllad mäklare och har många vackra kvinnor som sängkamrater. Tills han en dag ser en mindre Off-Broadway-teater som söker skådespelare till föreställningen Edward av en ny dramatiker, Ingrid så klart. Guy/Edward upptäcker att teaterföreställningen delvis bygger på Ingrids möten med honom. Guy avslöjar inte vem han är utan söker rollen som Edward.

Jag tycker inte att en filmrecension ska avslöja alla vändningar i en film så jag säger inte mer om handlingen nu. Ett plus är att filmskaparen inte gjort en enkel film med tydligt tema. Utseendet spelar roll, absolut. Men filmskaparen pekar också på att vi själva genom att vara positiva kan förändra också sådant som skulle kunna vara negativt. Det går väl lite till överdrift, tycker jag. Det är som de massor av medium som erbjuder personlig utveckling och lovar att ”om du tänker positivt kan du bli både rik och vacker och framgångsrik och frisk”. Ett positivt självförtroende kan riva alla barriärer. Jag är dock tveksam till det.

För övrigt finns det ett spännande underliggande tema om vad dramatiker och författare skapar. Att skriva dramat Edward verkar ha varit ett sätt för Ingrid att bearbeta en skuld hon känner. Det verkar som att hon skadat sin självbild av den fina, godhjärtade kvinna hon tror sig vara genom att hon avvisat Edward, vilket hon sedan tar igen på ett rejält överdrivet sätt. Hon blir rent av en falsk och obehaglig personlighet, som mest av allt lurar sig själv.

Filmens största styrka bygger på enastående roller av två skådespelare: Sebastian Stan som Edward/Guy och Adam Pearson som Oswald. Adam Pearsons Oswald ger ett ansikte åt hur falsk en supertrevlig person kan vara och hur det supertrevliga kan vara rena bulldozern för att förstöra andras liv.

Filmen har flera nivåer, flera teman och den är delvis absurd och ibland jobbig att se. På ytan kan det låta som att filmen handlar om att det inte är utseendet som bestämmer hur vi blir bemötta, att det är vårt inre som avgör. Men det har vi nog alla upptäckt inte stämmer. De som strålar av trevlighet kan vara riktiga lurendrejare och ofta lurar de sig själva allra mest. Ett plus för filmen är att den spretar åt olika håll, att den både pekar på skönhetens roll och inte pekar på den. För verkligheten är mångsidig. En fascinerande film som ger mycket att tänka på och att prata om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Sebastian Stan

Filmrecension: Det kunde varit vi – charmig och oemotståndlig

9 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Det kunde varit vi
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi och manus Björn Tjärnberg och Rebecca Brander

En charmig föreläsning som lyfter ett budskap om allas lika värde och att det också gäller en grupp som ofta sätts åt sidan i samhället: människor med intellektuella funktionshinder. I centrum i filmen står Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern som gör en roadtrip genom Sverige där de undersöker hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i en annan tid.

Jag kallar filmen för föreläsning då den så uppenbart har ett syfte att påverka tittaren, mer än att berätta något. Sådant blir sällan bra dramaturgi men med genom-charmiga Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson blir jag varm om hjärtat. Deras livsglädje, öppenhet och rakt-på-sak ger hopp.

I början av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det förde med sig tankar om att inte alla människor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra världskriget. Men innan dess påbörjades i Sverige en flytt av människor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle gömmas undan och placerades på olika anstalter. Tidigare hade dessa människor haft en plats i samhällena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utföra och de tillhörde gemenskapen i bygden. Men nu blåste nya vindar och dessa människor skulle gömmas undan, inte bara i livet utan många, många begravdes i anonyma massgravar utan namn.

Ida, Emma och Pär besöker författaren Ola Larsmo som forskat kring hur människor med intellektuella funktionshinder behandlats genom historien. De får höra en berättelse om en pojke som togs från sina föräldrar när han vara fyra år. Han hade epilepsi och bedömdes av läkare behöva placeras på anstalt. I hans journal finns en stor hög med brev han skrev till sin mamma där han bad om att få komma hem. Brevet postades aldrig. Han fick leva hela sitt liv och känna sig övergiven. Hans öde är bara ett av många hjärtskärande livsöden. Det byggdes och inrättades många, många där intellektuellt funktionshindrade (sinnesslöa som de kallades) skulle förvaras för att hållas under det effektiva samhället.

Filmen slår förstås in öppna dörrar. I samhället finns nog en större öppenhet för människors olikheter idag än för hundra år sedan och Glada Hudik-teatern har gjort en stor insats. På SVT visas en brittisk tv-serie, Sherwood, där säsong två har en duktig skådespelerska med Downs syndrom. Världen ögon öppnas mer och mer för att det finns många olika sätt att vara människa på.

Fast samtidigt tror jag inte vi riktigt är framme vid ett samhälle där alla har lika värde. Det är inte helt ovanligt att kvinnor som kategoriseras som äldre första-gångs-föderskor erbjuds ett fostervattenprov som kan visa om fostret till exempel har Downs syndrom eller ryggmärgsbråck. Syftet med dessa prov är väl att ge de blivande föräldrarna möjlighet att välja bort barnet genom abort.

Emma Örtlund charmade många i filmen Catwalk där hon visar att också en tjej med Downs syndrom kan vara dansare. Nu är hon tillbaka, lika öppen och oemotståndlig.

Pär Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare, säger om filmen:
– Det kunde varit vi bär på ett oerhört viktigt budskap som aldrig får glömmas bort, och därför är det viktigt att hålla det kollektiva minnet levande. Ju fler vi är som minns och berättar vidare om detta för kommande generationer, desto större är chansen att det inte händer igen.

Om Glada Hudik-teatern:
Glada Hudik-teatern arbetar sedan 1996 för att bryta normer, krossa fördomar, uppfylla drömmar och få människor att mötas. De blev kända för hela svenska folket genom filmen Hur många lingon finns det i världen, dokumentären Catwalk och nu senast dess uppföljare Livet efter Catwalk.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Glada Hudikteatern

Filmrecension: The Apprentice – räkna med Oscarsnomineringar

8 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

The Apprentice
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Ali Abbasi
Manus Gabriel Sherman
I rollerna Sebastian Stan, Maria Bakalova, Jeremy Strong, Martin Donovan

Det skulle förvåna mig mycket om det inte blir minst ett, förmodligen två, Oscarsnomineringar för skådespelare i The Apprentice. Jeremy Strong (känd från Succession) står en fantastisk trovärdig rolltolkning av Roy Cohn och Sebastian Stan är som om han vore en yngre version av den tidigare amerikanske presidenten Donald Trump.

Vi får följa en ung Donald Trump, i 25-30-årsåldern under tiden då han bygger upp sitt fastighetsimperium. Han gör något av en klassresadå han jobbar för sin pappa och driver in hyror. Han går runt och knackar på dörrar för att dra in hyror till sin pappa. Det är långt ifrån något glamoröst jobb att gå runt där i sjaskiga miljöer och bli utspottad.

Men det finns en man i New York som är känd, eller kanske redan ökänd, och han heter Roy Cohn och vet hur han ska uppnå exakt vad han vill i vilken situation som helst. Roy Cohn vet hur han ska vrida på alla kranar för att få också den mest hårdnackade nej-sägaren att säga ja. När han utser sig själv som mentor den unga Donald lägger han förmodligen grunden för den man som blev Donald Trump. Trump får lära sig att använda lögner, hot och mediespektakel för att uppnå det han vill.

Vi får följa den unge Donald Trump, hur han bygger sitt företagande och blir rik och vi får följa hans kärlekshistoria med första frun Ivana. Det är en oväntat positiv bild av Donald Trump som skildras.

Trump ska ha blivit rasande då han hörde om filmen och hotat med att stämma regissören
https://www.svt.se/kultur/trump-hotar-stamma-svenske-regissoren-skrap
SVT skriver:
Filmen har gjort Donald Trump ursinnig, uppger nyhetsbyrån AFP.
Enligt talespersonen för hans presidentvalskampanj, Steven Cheung, tänker Trump stämma den svenske filmaren ”för att bemöta de medvetet falska påståendena från de här personerna som låtsas vara filmskapare”.

Jag är tveksam till att Trump verkligen kommer att stämma vare sig filmens regissör Ali Abbasi eller någon producent. Det finns visserligen en scen med en våldtäkt som är så pass rå att det kan tänkas att Donald Trump skulle vilja få den bortcensurerad, men i övrigt är det mest Roy Cohn som framställs som den riktigt stora buffeln och skurken. Ali Abbasi ska ha en eloge för att han valt att göra filmen mycket mer ”mänsklig” och att han inte framställer Donald Trump som en alltigenom djävulsk personlighet.

Roy Cohn har jag för övrigt sett gestaltas i flera teaterföreställningar, bland annat i Arv på Dramaten. Roy Cohn var stenrik och visste hur han skulle genomföra det han ville, ibland med lagliga metoder, ibland med utpressning. Det är ganska förvånande då Roy Cohn var en förgrundsgestalt för många homosexuella under en tid när de homosexuella oftast måste smyga med sina relationer.

Filmen The Apprentice har fått samma namn som tv-serien, The Apprentice, en amerikansk dokusåpa som sändes 2004 till 2017 och leddes av Donald Trump, och sedan av Arnold Schwarzenegger. Serien kretsar kring sexton deltagare som genom en serie utmaningar tävlar om att vinna en anställning i Donald Trumps företag. Tv-serien tas inte upp i filmen och titeln syftar mest på att Donald Trump var som en lärling (apprentice) till Roy Cohn.

Filmen är välgjord, fascinerande och känns som ett trovärdigt drama. Hur mycket som stämmer med verkligheten är inte det viktiga. Handlingen berättar om hur det kan gå till i kretsar som är mer eller mindre samvetslösa. Jag tycker regissör och producent ska ha en eloge för att de inte tagit den enkla vägen att skildra Trump som genomusel. Vi får följa ett människoöde. Och som sagt så tror jag att både Sebastian Stan och Jeremy Strong komma att bli uppmärksammade för sina enastående rolltolkningar.

Om Ali Abbasi
Med filmen Gräns, inspelad i Västra Götaland, fick Ali Abbasi sitt stora genombrott. Den vann Un Certain Regard i Cannes samt fem Guldbaggar, bland annat Bästa film. 2022 nominerades hans Holy Spider till en Guldpalm där skådespelaren Zar Amir Ebrahimi vann pris som Bästa kvinnliga skådespelare. Holy Spider var också shortlistad till en Oscar. Alla filmer är samproducerade med Film i Väst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ala Abbasi, Donald Trump, Filmkritik, Filmrecension, Roy Cohn, The Apprentice

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in