Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Bang – En slående smäll om du kan något om Bang sedan förr

by

Bang – En föreställning om krig, fred, karriär och kärlek
Teater Ö2, Östgötagatan 2 på Södermalm
Av Agneta Wallin och Judith Hollander
Text Barbro Alving (Bang)
Regi Judith Hollander
Scenografi Sven Dahlberg, Anja Rühle
Teknik under föreställning Martin Hamberg
Föreställning som recenseras: Måndagen den 23 april 2018

Föreställningen ger ett ytligt, men jämt skrapande från hela Barbro Alvings liv. Föreställningen berör allt från tankar om att vara en kvinna av sin tid (född 1908), längtan efter mäns rättigheter, andra världskriget och att föda dottern Ruffa. Ett jämt lager av ditten och datten och med en blandning av svårigheter och skämt. Ingen tydlig tidslinje och kraftiga hopp fram och tillbaka. Berättelserna följer snare tematiska punkter än en röd tråd.

Att ha en skådespelare på scen ensam i 60 minuter kräver sin aktör. Då krävs de högt och lågt, och svårsmält och rappt. Agneta Wallin gör en behagligt käck tolkning av Bang som med musikens hjälp slussar oss mestadels tillbaka till 1930-1940. Skådespelarens skicklighet i dialekter och involvera publiker med frågeställningar, gör att föreställningen håller ihop.

Det är vackert att föreställningen lyckas rama in ett faktum d.v.s. Barbros starka drivkraft som författare. Trots att Alving kom från en litterär och journalistisk familj, var det inte skrivandet i sig som var hennes starkaste motiv. Hennes intresse var snarare att hon vill påverka mänskligheten till något finare genom sina erfarenheter, ”att hjälpa kärleken få makt i världen”. Hon trodde starkt på att fakta kunde röja ivägen dumhet och förtryck. Det påvisar den uppoffring och digra arbete hon gjorde, och hur hon offrade alla andra relationer utöver sitt arbetsrelation i världen. Människor var således ständigt besvikna på henne och hon blir aldrig riktig en kvinna för sin hatt.

Om du inte kan något om Alving innan du ser föreställningen kommer du att ha det svårt att få ihop till en tolkning som påvisar denna fantastiska flygande reporter som var en självklarhet i svensk journalistik under sin livstid (död 1987). Föreställningen lyckas inte hela vägen fram till en rättvist porträtt av den fantastiska Bang. Något man verkligen skulle unna dagens nyare publik.

Ö2 har nyligen bytt lokaler och gör inte utifrån direkt sken av att vara en teater. Kanske att det inte var fullsatt påverkade kvällens föreställning som kändes i skymundan? Den vita källargången ned till den fantastiska scenlokalen gav inte sinnena starka intryck. Däremot är scenrummet formbart och flexibelt även om de vackra sofforna framför scen är mer snygga än bekväma att sitta i. Trots att min rygg är stark hade jag inte orkat mer än den timme som föreställningen erbjöd.

Musiken är genomtänkt och ger de rätta sinnesstämningar till de historiska klippen med allt för arisk sångkultur till klämkäcka låtar från 1960 talets hitlistor. En bra drivkraft och upplyftande av skådespelarens ageranden på scen.

Scenografin är fantastiskt klockren om än enkel med sina flyttkartonger, reseportföljer och högar av skrivna dokument. Känslan för reporterns flackande live är lyssande gestaltat och man känner nästan lukten av äldre dokument från Franco och spanska inbördeskriget

Skådespelare Agneta Wallin

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Teaterkritik: Onåd – starkt om kulturkrockar inom oss och i möten

by

Premiär på Kulturhuset/Stadsteatern, Lilla scen den 8 mars 2010;
Regi Dritëro Kasapi;
Scenografi Lars Östbergh;
Kostym Annika Nieminen Bromberg;
Ljus Åsa Holtz;
Ljud Emil Olsson;
Mask Petra Göransson;

Onåd
Av Ayad Akhtar
Regi Dritero Kasapi
Premiär 10 mars 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Ett tankeväckande drama om kultur och religion och våra ursprung och vad som kommer fram om vi skrapar på ytan och om rädslan för muslimer i USA efter 11 september. Uppsättningen är berörande träffsäker och skådespelarna är enastående i sina roller.
Amir Kapoor är en framgångsrik jurist i finansärenden. Han jobbar på en advokatfirma med judiska ägare. Själv har Amir muslimska rötter, fast det har han dolt så långt det är möjligt. Han har bytt efternamn från det betydligt mer muslimskt klingande Abdullah. Dessutom är han sekulariserad och ser sig inte som troende muslim. Han jobbar hårt och har förhoppningar om att framöver få bli felägare i firman.

Han har en flickvän, Emily, från vit amerikansk övre medelklass. Emily är konstnär och har på senare tid börjat skapa verk starkt inspirerad av muslimsk konst. Hon brinner för att visa nutiden hur mycket vackert som muslimska konstnärer skapat. Det finns en tydlig konflikt mellan dem. Amir ser det mörka med islam, förtryck och terror som skett genom historien i islams namn, han upplever koranen som en förtryckande bok medan hans västerländska flickvän ser något vackert i islam.

I dramats början står Amir modell för Emily som tagit start intryck av Diego Velazquez berömda porträtt av den moriske slsvrn Juan de Pareja. Emily vill använda samma färger men istället måla Amir i sin 600 dollarsskjorta och kavaj.

Symboliken är uppenbar. Amir har framgång men är han fri? En extra krydda i symboliken får vi genom att bara hans överkropp porträtteras så undertill står han i kalsongerna.

Allt sätts på sin spets när hans systerson kommer och tillsammans med Emily övertalar honom att försöka hjälpa en imam som gripits, misstänkt för att ha stött terrorister då han skickat pengar utomlands.

Föreställningen kan delvis placeras i facket ”middagsbjudningar som går överstyr”. Emily har bjudit in en vän, Isaac, som har stort inflytande i konstvärlden och Emily har förhoppningar om att få med några av sina konstverk på hans kommande utställning. Isaac är av judisk ursprung och hans flickvän är svart amerikanska med rötter från ghettot.

Allt börjar så trivsamt i den vackra Manhattanlägenheten med dessa fyra trendkänsliga moderna unga personer men sakta med säkert raseras deras yta och det judiska och det muslimska går i clinch. Det är starkt, dramatiskt och mångsidigt. Vem är vi, hur har vårt ursprung präglat oss?

Shebly Niavarani är lysande som Amir och visar att han är en av vår tids stora nya namn.

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

by

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

by

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg