• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Dahomey – poesi, mystik, politik och existentiella frågor

31 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Dahomey
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Mati Diop

Det är helt enkelt mästerligt: Att på lite drygt en timme få in poesi, mystik, existentiella frågor och politik, om kolonisationens många former av förtryck genom att låta oss följa 26 föremål som plundrats av den franska kolonialmakten och som nu återvänder till Benin.

Föremålet som fått nummer 26 kommenterar resan tillbaka till Benin. Föremålet har inte ens fått ett namn, bara ett nummer, vilket det är lite bittert över. Föremålet är ett av 26 som återlämnas, men 7.000 föremål var det som rövades bort. När ska resten komma tillbaka? Det är en fråga som hett diskuteras bland den yngre befolkningen i Benin i samband med återlämnandet.

Det är en konst-upplevelse att få se flera av dessa föremål som skapats av konstnärer och skulptörer i Benin för länge sedan. Föremålen har inte enbart värde som konst, det har historiskt och religiöst värde. Ett föremål är en slags hyllning till den människa som gått ur tiden, det ska berätta om den avlidna och den avlidne får aldrig själv se föremålet.

När föremålen anländer och installeras i ett museum som har anknytning till presidenten får vi se besökare komma, många iklädda traditionella färgrika afrikanska kläder medan en del kommer i västerländsk kostym.

I första delen av dokumentären får vi följa personal som tar hand om föremålen, som inspekterar dem och berättar vad det är och i vilket skick de är och ibland också vad de betydde för människorna på den tid de skapades. I den andra delen får vi se människor fira att föremålen anländer, längs gatorna dansar människor. Men där arrangeras också en stor träff där situationen diskuteras och där finns mycket kritik. Några frågar om det är rätt att glädjas över att några föremål får komma tillbaka när så många fortfarande inte kommer tillbaka. Andra tar upp om det är något att glädjas över när alla i Benin inte har mat tre gånger om dagen. Diskussionen som framför allt förs av en yngre generation är mycket intressant och tar upp många olika synvinklar.

Vad är ett folks kultur? Vad har kulturen och föremål att göra med folkets själ? Det är frågor som diskuteras. Några tar upp att föremålen är religiösa och har med deras religion vodun göra vodun.

Det var starkt att höra en ung kvinna ta upp att när hon i skolan fick de höra om dessa föremål så var det inte på hennes språk, utan endast på kolonialmakten Frankrikes språk, franska. Om de ens fick höra om sin historia var de undervisningen på franska. De fick lära sig desto mer om den franska historien och om de franska filosoferna som Voltaire.

Denna dokumentär har sådant djup och bredd, det är fascinerade hur mycket som kan berättas på lite drygt en timme.

Regissören Mati Diop belönades med Guldbjörnen på Berlins filmfestival för Dahomey. Dahomey är det gamla namnet på Benin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Afrika, Benin, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: We Live in Time – glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande och lysande skådespelare

30 oktober, 2024 by Ulf Olsson

We Live in Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi John Crowley
Roller Florence Pugh som Almut och Andrew Garfield som Tobias

Filmen om Tobias och Almut följer inte någon linjär tidslinje vilket gör att berättelsen inte är helt enkel att återberätta. Men ändå. Deras första något ovanliga date är en bilolycka där Tobias blir påkörd av Almut. Olyckan beror till stor del på att en mycket disträ Tobias går rakt ut på vägen utan att se sig för. Det enda han verkar ha i huvudet är den skilsmässan som han just då står mitt uppe i. Den skuldmedveten Almut följer med den lätt skadad Tobias till sjukhuset. Där bjuder Almut, som är kock, in Tobias med fru på middag till den restaurang som hon arbetar på. Tobias kommer sedan ensam till restaurangen och berättar för Tobias att han nyligen har separerat. Efter middagen går de tillsammans till Almuts lägenhet och kvällen slutar med att de hamnar i säng med varandra. Det leder till att de fortsätter att träffas och efter ett tag berättar Tobias för Almut att han är kär i henne och vill att de skall bilda familj. En smått chockad Almut avvisa honom först men ångrar sig sedan vilket gör att de bildar ett par.

Efter ett tag grumlas deras lycka eftersom Almut insjuknar och får diagnosen äggstockscancer. Den behandlingen som Almut genomgår leder dock till att cancern minskar, vilket naturligtvis gör att båda blir lättade. Till bådas stora glädje blir Almut sedan, efter flera försök, gravid och föder en dotter Elsa. Men efter några år tar liver en ny vändning, cancern återkommer och nu mycket allvarligare än förra gången. Eftersom det inte är helt självklart att behandlingen kommer att leda till att hon överlever är hon först tveksam till att genomgå en smärtsam behandling. Men när Tobias äntligen friar till henne väljer hon till slut att genomföra behandlingen.

De bestämmer vilken dag de skall gifta sig och börjar så smått planera för bröllopet. Men samtidigt dyker något nytt upp, Almut blir inbjuden till att deltat i en mycket prestigefylld internationell matlagningstävling. Hon bestämmer för att tacka ja trots att det försvårar behandlingen och dessutom gör att bröllopsdagen måste ställas in. Hon och hennes kollega vinner den nationella tävlingen och avancerar till finalen som går i Italien. Tobias och Elsa följer med till Italien eftersom Almut vill att Elsa skall minnas henne som en skicklig kockmamma och inte en som en sjukmamma. Under finalen blir Almut dock allt svagare vilket gör att hennes kollega måste överta huvudansvaret för att genomföra tävlingen. När Tobias och Elsa kommer hem ensamma, får Elsa den hund som Tobias under en tid har övervägt att skaffa för att om möjligt lindra för Elsa om mamma Almut skulle dö.

Under filmens gång åker både filmens rollgestaltare och publiken en känslomässig berg- och dalbana. Filmen är romantisk och allvarsam på en och samma gång, glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande. De båda skådespelarna är helt lysande. På ett nyanserat och mycket trovärdigt sätt ger de tillsammans och var för sig ge uttryck för filmens alla skiftande känslolägen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Florence Pugh

Filmrecension: The Dear John Letter – ärligt och omskakande

25 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

The Dear John Letter
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Bill Watts

Ärligt och omskakande möte med några medelålders män som blev sexuellt utnyttjade som barn av en man som gjorde dem till missbrukare och förstörde deras liv.

Bill Watts som regisserat denna dokumentären såg ett brev som var postat på Facebook. Brevet började med ”Dear John” och handlade om en man som hette John och som för drygt trettio år sedan utsatte unga pojkar i en förort i London för sexuella övergrepp och pumpade i dem droger. Brevet var skrivet av en barndomsvän till Bill och han förstod direkt vilken ”John” som brevet handlade om. Bill Watts förstod också då varför hans vänner i yngre tonåren blivit så förändrade.

En av Bills bästa vänner i barndomen och yngre tonåren var Frank. De två hade mycket roligt tillsammans. Frank var påhittig och framåt och uppväxt i en välbärgad familj. Frank, liksom omgivningen, var övertygade om att han skulle vara miljonär innan han fylld 25 år. Men så blev det inte. Frank gick djupare och djupare in i drogmissbruk och ett destruktivt leverne. Bill kände att Frank och Franks vänner blev allt för jobbiga att ha att göra med så Bill drog sig undan. När Bill nu många år senare förstod vad som drabbat Frank och hans vänner blev han omskakad och starkt berörd.

Bill sökte upp Frank och de började prata. Sakta, sakta nystas sanningen fram. Ytterligare några barndomsvänner förenar sig med dem och Bill spelar in deras samtal. De drabbade berättar lite i taget, sakta öppnar de sig något som är mycket svårt för dem då de kände sig medskyldiga till övergreppen, fast de alla var barn och i tidiga tonåren då de utsattes. De fick alla stora missbruksproblem också då John öste över dem kokain och heroin.

De nu vuxna männen sätter för första gången ord på vad de varit med om och inser hur övergreppen format deras liv som kantats av missbruk, aggressivitet och våld. Genom att träffas och berätta tillsammans hittar de en styrka i vänskapen och genom att prata om sina upplevelser kan de lämna skammen de burit på i 35 år bakom sig. Regissören gör det också spännande. Vi får följa jakten på att hitta John nu 35 år senare och försöka ställa honom till svars.

Det är film som berör mycket djupt och jag blir omskakad och också fylld av beundran för dessa mäns mod att berätta och öppna sig. Vilken svår hemlighet att bära djupt inom sig i ensamhet i så många år. Dokumentären visar också hur stor läkande kraft det finns i att prata om svåra händelser. Det denna mannen, John, gjorde var dubbelt illa: han utsatte pojkarna för sexuella övergrepp och han gjorde dem till missbrukare.

I pressmeddelandet om filmen står:
Ett viktigt vittnesmål som berör, stärker och inspirerar till samtal som kan förändra liv.

Det är sorgligt och bedrövligt att en sådan film behövs. Runt om i världen finns det många människor som behöver få hjälp att sätta ord på liknande upplevelser. Och mycket imponerande att göra denna dokumentär på ett sätt som också ger hopp om healing.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, London, Övergrepp, Pedofil, Pedofiler, Sexuella övergrepp

Filmrecension: The Room Next Door – Almodóvars första engelskspråkiga film

25 oktober, 2024 by Elis Holmström

The Room Next Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Pedro Almodóvar

Det må vara filmhistoriskt att Pedro Almodóvar för första gången i sin bejublade och beundransvärda karriär lämnar hemlandet Spanien och tar sitt filmskapande till USA för sin första engelskspråkiga film någonsin. Tyvärr har vi inte att göra med något vidare historiskt vad gäller den faktiska filmen.

Pedro Almodóvar är en av filmvärldens bästa dramatiker. Sättet han kombinerar det udda, familjära och – ibland, motbjudande har visat sig vara omöjligt att kopiera. Även då Almodóvar går på sparlåga förkommer personregi, skådespel och manuskript av sådan hög klass att andra bejublade regissörer framstår som rena amatörer. Almodóvar kan förtrolla med sin nästintill perfekta dramatik och har skapat några av de bästa filmupplevelserna de senaste årtiondena.

Men steget från soliga Spanien till det stora landet i väst har sällan varit särskilt smärtfritt för europeiska regissörer som gjort succé i hemlandet. Exempel som Susanne Bier, Florian Henckel von Donnersmarck eller vår egen Lasse Hallström har aldrig lyckats återskapa den magi som skaffade dem en förstaklassbiljett över atlanten. Strukturerna och arbetssättet som tillämpas för europeiska projekt är sällan lämpade för amerikanska produktioner, där betydligt större budget och byråkrati måste tas i beaktning.

Det leder ofta till schizofrena och grovhugget ihopsatta projekt där essensen – som gjorde dessa regissörer så imponerade på hemmaplan, endast figurerar flyktigt och slutresultatet är utslätat och identitetslöst.

Och tyvärr drabbar detta även Almodóvar. Det är initialt en närmast bisarr upplevelse att se regissörens igenkännbara scenografi och estetik ta sig an New York City, och denna känsla av olust stannar kvar då de klassiska Almodóvar-elementen vägrar att gå hand i hand med nästintill allt. Flera gånger om känns det som en bisarr fusion där kärnan av Almodóvars bästa filmer är latent och där majoriteten endast kan beskrivas som kompetent men identitetslös.

För alla de där osannolikt fantastiska inslagen som skapat filmmagi i så många år finns där, bara avtrubbat och utan någon genuin glöd. Tilda Swinton och Julianne Moore gör båda goda rolltolkningar och försöker – för allt de är värda, att skapa samma elektricitet och magnetism som andra klassiska Almodóvar-kvinnor på film. Men hur stora ansträngningarna än är blir resultatet inget annat än dugligt. Almodóvar är också uppenbart oerfaren med det engelska språket. Där hans spanska dialog har erbjudit prosa i världsklass och meningsutbyten som kan skrivas in i vilken historiebok som helst är dialogen i The Room Next Door ofta stel och långtifrån så fängslande som den borde vara.

Almodóvar försöker också stoppa in flera inslag för att göra publiken medveten om att han står som kapten för skutan. Detta resulterar i de klassiska övertoningarna, den ibland sporadiska klippningen samt korta och närmast surrealistiska stickspår. Det borde funka men blir här endast till oerhört krampaktiga försök likt desperata notiser som vill påminna publiken om tidigare triumfer, nu i en slätstruken förpackning.

Det tar också alltför lång tid för filmen att hitta rätt. Där andra Almodóvar-projekt kedjar fast tittaren och vägrar släppa taget tills eftertexterna rullar, förlöper en ohyggligt lång period då filmen stapplar och inte kan hitta något vettigt fotfäste. Först mot mitten är Almodóvar någotsånär bekväm med situationen men då återstår alltför lite av landningsbanan för att filmen ska kunna lyfta.

Måhända är The Room Next Door inget magplask, andra försök att göra engelskspråkiga debuter har resulterat i betydligt sämre produkter. Men med tanke på att vi talar om en regissör som många gånger saknar motstycke är ett slutresultat som endast kan beskrivas som dugligt långt ifrån tillfredsställande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pedro Almodovar, Tilda Swinton

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Armand, Debutfilm, Filmkritik, Filmrecension, Ingmar Bergman

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in