Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Aladdin

by

Aladdin
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2019
Regi Guy Ritchie
I rollerna: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith m.fl

Aladdin är en söt, vacker, välgjord och av och till spännande spelfilmsversion av den klassiska berättelsen om Aladdin och den magiska lampan med anden som kan uppfylla tre önskningar. Mycket sång och musik, en spelfilmsmusikal-version med Will Smith som en lyckad ande.

Will Smith äger filmen. Han är helt suverän som anden i den berömda sagan om Aladdin och den magiska lampan. Det är Will Smiths roll som gör att filmen är så bra. Aladdin spelas av gulliga Mena Massoud och prinsessan Jasmin av Naomi Scott och den onda vesiren Jafar av Marwan Kenzari och visst, de är alla bra, men det är så förutsägbara roller. Det är inte deras fel förstås. Det är bara Anden som får spela ut ordentligt och det gör Will Smith. Han är rolig, har ett stort hjärta och han kan både sjunga, dansa och agera. Han gör det så bra att filmen blir riktigt, riktigt underhållande.

Disneys tecknade version av Aladdin hade premiär 1992. De som då såg den som småbarn är givetvis en av de stora målgrupperna för att nu ta med sig sina småbarn på Aladdin. De kommer säkert inte att bli besvikna. Det är samma berättelse men berättar på ett lite annorlunda sett. De som aldrig sett den första filmen får ett filmäventyr som är både gulligt och spännande och ska jag vara ärlig upplevde jag några scener rätt spännande fast jag egentligen visste hur det skulle sluta.

Disney slår till med en välgjord musikal-spelfilm, välgjord på så många plan: med musik, sång, duktiga skådespelare och en berättelse som lyfter fram flickors rättigheter.

Filmdistributörens sammanfattning av handlingen:
I denna spelfilmsversion av den animerade klassikern möter vi Anden, som har kraften att ge tre önskningar till den som har den magiska lampan. Aladdin är den gatsmarte småtjuven som förälskar sig i sultanens vackra dotter Jasmin. Jasmin vill kunna påverka sitt liv, men hennes far vill allra helst hitta en äkta man till henne. Under tiden smider den onde trollkarlen Jafar planer på att avsätta Sultanen för att själv få styra Agrabah.

Filmrecension: The Hustle – förutsättningarna fanns men så charmigt blev det inte

by

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.

Filmrecension: Yao

by

Yao
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019

Yao, en 13-årig pojke i Senegal bestämmer sig att korsa landet för att få sin bok signerad av av sin idol Monsieur Seydou Tall, en berömd fransk skådespelare som är på besök i landet. Mötet blir omskakande för skådespelaren som har rötter i Senegal, och han bestämmer sig för att köra hem Yao tillbaka till hans hemby. På vägen möter de ett Senegal fyllt av färgrika personer, traditioner och ett annat tid och rum, ett Senegal som får Monsieur Seydou Tall att förstå var han kommer ifrån.

Filmens tema om att hitta hem, upptäcka sina förfäders rötter, låter spännande på pappret. Här hade den franska regissören Philippe Godeau kunnat göra en engagerad film om den situation som tusentals människor lever idag, andra generationens invandrare uppvuxna utan att känna till sina föräldrars land och kultur.

Tyvärr hittar filmen aldrig riktigt hem och som åskådare swishar landskap och personer förbi utan att någonsin gå in på djupet. Istället möts vi av en turistbrochyr på glassigt papper där vi har den afrikanska gästfriheten med byfester, dansande kvinnor till rytmen av djembe och förfäders andar som sänder budskap, allt med torra landskap med baobabträd och vackra stränder i bakgrunden. Omar Sy (Seydou Tall), en Frankrikes mest omtyckta kändisar, började sin karriär som humorist och i denna film blir hans begränsningar som skådespelare tydliga då hans naturliga charm försvinner i den platta dialogen. Ljuspunkten i filmen är den unga skådespelaren Lionel Basset som ger filmen en viss autenticitet men tyvärr räcker det inte för att konkurrerar ut terrängrallyt Paris-Dakar som attraktion.

Text: Mariko Komaki

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

by

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Filmrecension: El Angel – fascinerande, snygg lek med våra fördomar

by

El Angel
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2019

En fascinerande film som leker med våra fördomar och förutfattade meningar. Snyggt foto, skickliga skådespelare och en berättelse med en hel del outsagt som flimrar fram mellan raderna. En berättelse med flera nivåer där allt inte sägs rent ut och där regissören leker med oss tittare.

Huvudpersonen Carlos är en vacker, sexig 17-årig ung man med änglautseende som kan vara jättegullig mot sin mamma men ändå förmodligen är helt utan känslor för andra människor. Han blir vän med Ramon som tillhör en kriminell familj som får med Carlos på stölduppdrag. Carlos kan helt kallt utan att själv verka bli berörd skjuta ihjäl människor. Men han är så charmig, så söt, så gullig att det är svårt att inte känna sympati för honom.

Carlos är rätt rolig. Redan som liten var han säker på sitt livskall: att försörja sig som tjuv. Han är tydlig med att han inte tror på ”mitt och ditt”. Allt är till för den som vill ta för sig, det är hans signaturmelodi.

Ramons mamma är tydligt dragen till den änglalika tonårige Carlos och hon försöker locka honom till sex. Men han förklarar att han gillar hennes man så han tackar nej. Filmen bryter på ett bra sätt mot en mängd vanliga klichéer i andra filmer om unga kriminella. Carlos verkar inte ens vara intresserad av de han vinner genom brotten.

Carlos är enda barnet till sina föräldrar och han kom till efter att hans föräldrar uppmanats av en präst att be till Gud, då de varit barnlösa så länge. Han är Guds gåva till föräldrarna. Problemet för Carlos är att hans pappa är hederlig rakt igenom och inte vill ta emot några pengar eller annat som Carlos skaffat genom stöd. Utan att Carlos säger något märks det att han såras djupt av att hans pappa inte accepterar hans livsval som kriminell.

Mamman däremot förlåter allt. Hon är alltid reda att ta tillbaka Carlos när han kommer och försöker låta bli att inse vad Carlos gör. Hon är en mamma som många kan känna igen. En mamma som älskar sitt barn oavsett vad barnet gör. En moders förbannelse att vara så fast i sin moderskärlek, men något många kan associera till.

El Angel var Argentinas Oscarsbidrag 2019 och har gjort stor succé i hemlandet. El Angel blev omedelbart en succé i Argentina med den bästa öppningshelgen någonsin för en argentinsk film på bio.

Filmen bygger på verkliga händelser. Till följd av sitt änglalika utseende namnger medierna Carlos till ”Dödsängeln”. Med strålkastarna på hans skönhet blev den notoriska seriemördaren rikskänd över en natt. Carlos Eduardo Robledo Puch är idag mannen som suttit längst i ett argentinsk fängelse, i mer än 45 år.