Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Rocketman – det surrar om Oscarsnomineringar kring den här filmen

by

Rocketman
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 maj 2019
Regi Dexter Fletcher
Längd 2 tim 1 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden m fl.

De bästa biografiska filmerna är de som både upplevs som ärliga dramatiseringar av personen som skildras och samtidigt berättar något om livet eller samhället och som berör många. Med Rocketman, som handlar om den legendariska popstjärnan Elton Johns liv, lyckas filmskaparen väva ett enastående mästerverk. I huvudrollen som Elton ser vi en imponerande trovärdig Taron Egerton.

Jag är säker på att både Elton Johns många fans är nöjda med filmen samtidigt som den ger något åt biobesökare som inte tillhör hans fanskara. Filmen har många detaljer med kläder, musik och livsberättelsen som fansen lär grotta ned sig i och diskutera och samtidigt berättar den om en tidsepok och en utveckling i samhället från en tid då homosexualitet var något som måste döljas till en tid då homosexuella kan vara öppna och kan gifta sig, få barn och som Elton John bli Sir.

Det finns en stor utmaning med att göra filmer som bygger på verkliga personer och en fälla som många regissörer faller i då de blir så trogna handlingen att dramatiken försvinner. En annan fälla är att filmskaparen sopar känsliga saker under matten eller gör tvärtom: skildrar problemen så överdrivet att det fina försvinner. Dexter Fletcher har lyckats undvika att falla i någon av dessa fällor. Vi får, som jag upplever det, en ärlig skildring av de drog- och alkoholmissbruk som Elton John var fast i och vi får se hans demoner och den sorg han bär inom sig för att hans pappa inte kunde ge honom kärlek. Endast hans mormor gav honom kärlek under barndomen. Detta sår bar han med sig i många år.

Det är mycket bra musik och dans i filmen och ett fantastiskt arbete har lagts ner på kostym och scenografin, på att återskapa Eltons Johns färgsprakande kläder och scenografi från berömda konserter. Dessutom är rollerna besatta med en lång rad av duktiga skådespelare. Pojken som spelar Elton John som barn, då han fortfarande heter Reggie, är ett fynd. Sådan duktig skådespelare.

Taron Egerton som spelar Elton John som vuxen fyller trettio i höst och är en brittisk skådespelare som tidigare har synts i komedin Kingsman. I och med rollen som Elton John lär han få ett rejält internationellt genombrott. Han är duktig både med små gester och mimik och de stora åthärvorna och han kan sjunga.

Filmen berättar om legendaren Elton Johns liv, från de tidiga åren som underbarn vid Royal Academy of Music genom hans långa och betydande musikaliska samarbete med Bernie Taupin. Men samtidigt är det en film om samhällets utveckling under ett par decennier och den sätter fingret på vad som är det viktigaste i livet. Elton John är så rik och har tjänat många miljoner på sin musik och ändå var han inte lycklig.

Själv tillhör jag inte Eltom Johns fans. Jag har givetvis hört många av hans hits och jag tycker de är bra utan att det är min favoritmusik. Men den här filmen berör mig djupt. Den handlar om ett människoöde som ger hopp och den skildrar utvecklingen under en tidsepok då majoritetens inställning till homosexualitet och relationer förändrats. Utan tvekan surrar det om Oscarsnomineringar kring Rocketman.

Filmrecension: Aladdin

by

Aladdin
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2019
Regi Guy Ritchie
I rollerna: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith m.fl

Aladdin är en söt, vacker, välgjord och av och till spännande spelfilmsversion av den klassiska berättelsen om Aladdin och den magiska lampan med anden som kan uppfylla tre önskningar. Mycket sång och musik, en spelfilmsmusikal-version med Will Smith som en lyckad ande.

Will Smith äger filmen. Han är helt suverän som anden i den berömda sagan om Aladdin och den magiska lampan. Det är Will Smiths roll som gör att filmen är så bra. Aladdin spelas av gulliga Mena Massoud och prinsessan Jasmin av Naomi Scott och den onda vesiren Jafar av Marwan Kenzari och visst, de är alla bra, men det är så förutsägbara roller. Det är inte deras fel förstås. Det är bara Anden som får spela ut ordentligt och det gör Will Smith. Han är rolig, har ett stort hjärta och han kan både sjunga, dansa och agera. Han gör det så bra att filmen blir riktigt, riktigt underhållande.

Disneys tecknade version av Aladdin hade premiär 1992. De som då såg den som småbarn är givetvis en av de stora målgrupperna för att nu ta med sig sina småbarn på Aladdin. De kommer säkert inte att bli besvikna. Det är samma berättelse men berättar på ett lite annorlunda sett. De som aldrig sett den första filmen får ett filmäventyr som är både gulligt och spännande och ska jag vara ärlig upplevde jag några scener rätt spännande fast jag egentligen visste hur det skulle sluta.

Disney slår till med en välgjord musikal-spelfilm, välgjord på så många plan: med musik, sång, duktiga skådespelare och en berättelse som lyfter fram flickors rättigheter.

Filmdistributörens sammanfattning av handlingen:
I denna spelfilmsversion av den animerade klassikern möter vi Anden, som har kraften att ge tre önskningar till den som har den magiska lampan. Aladdin är den gatsmarte småtjuven som förälskar sig i sultanens vackra dotter Jasmin. Jasmin vill kunna påverka sitt liv, men hennes far vill allra helst hitta en äkta man till henne. Under tiden smider den onde trollkarlen Jafar planer på att avsätta Sultanen för att själv få styra Agrabah.

Filmrecension: The Hustle – förutsättningarna fanns men så charmigt blev det inte

by

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.

Filmrecension: Yao

by

Yao
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019

Yao, en 13-årig pojke i Senegal bestämmer sig att korsa landet för att få sin bok signerad av av sin idol Monsieur Seydou Tall, en berömd fransk skådespelare som är på besök i landet. Mötet blir omskakande för skådespelaren som har rötter i Senegal, och han bestämmer sig för att köra hem Yao tillbaka till hans hemby. På vägen möter de ett Senegal fyllt av färgrika personer, traditioner och ett annat tid och rum, ett Senegal som får Monsieur Seydou Tall att förstå var han kommer ifrån.

Filmens tema om att hitta hem, upptäcka sina förfäders rötter, låter spännande på pappret. Här hade den franska regissören Philippe Godeau kunnat göra en engagerad film om den situation som tusentals människor lever idag, andra generationens invandrare uppvuxna utan att känna till sina föräldrars land och kultur.

Tyvärr hittar filmen aldrig riktigt hem och som åskådare swishar landskap och personer förbi utan att någonsin gå in på djupet. Istället möts vi av en turistbrochyr på glassigt papper där vi har den afrikanska gästfriheten med byfester, dansande kvinnor till rytmen av djembe och förfäders andar som sänder budskap, allt med torra landskap med baobabträd och vackra stränder i bakgrunden. Omar Sy (Seydou Tall), en Frankrikes mest omtyckta kändisar, började sin karriär som humorist och i denna film blir hans begränsningar som skådespelare tydliga då hans naturliga charm försvinner i den platta dialogen. Ljuspunkten i filmen är den unga skådespelaren Lionel Basset som ger filmen en viss autenticitet men tyvärr räcker det inte för att konkurrerar ut terrängrallyt Paris-Dakar som attraktion.

Text: Mariko Komaki

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

by

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.