Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Sven-Bertil Taube på Dramatens stora scen – överraskande bra

by

Så länge skutan kan går med Sven-Bertil Taube och Peter Nordahl på Dramaten

Sven-Bertil Taube på Dramatens stora scen

Betyg: 3

Erkänner, är ingen stor fan av Sven-Bertil Taube, men nyfiken på vad han kan leverera på en scen 2017. Ganska nyligen hjärtopererad, med dålig syn, står han där framför mig på Dramatens stora scen. Det är han och ett piano, avskalat i jämförelse med spelningarna i Göteborg som var med en symfoniorkester.

Det är den åldrade sångaren och dagen till ära kan ha även få titeln skådespelare. Han pratar, sjunger och deklamerar sin fars sånger och texter. Erkänner, gillar det jag hör. Jag har tidigare sagt att han inte riktigt kan sjunga längre, men här funkar det. Orden får en extra tydlighet, och jag har varit för hård i mina ord, Sven-Bertil Taube kan fortfarande sjunga.

”Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?”, får en extra innebörd denna kväll. Att ladda Pappa Evert Taubes sånger och texter med lite ny innebörd, är en bedrift. Det är en bedrift med tanke på att just pappas sånger är något han ofta återvänt till i sin karriär. Han får utmärkt hjälp av Peter Nordahl på piano.

Sven-Bertil Taube 2017, är ändå 83 år ung. Han är en av de stora giganterna i svensk musik, och ikväll känns det helt välförtjänt.

Gillar du Sven-Bertil Taube så passa på och se honom just nu på Dramaten. Dock är han redan bokad som skådespelare, och Påklädaren har premiär den 23 mars 2018, även den på Dramatens stora scen.

Teaterkritik: Muslim Ban – Provokation är ett vapen, men kanske inte den rätta ammunitionen mot islamofobi

by

Performance Lecture: Muslim Ban
Regi America Vera-Zavala
Koreografi Paloma Madrid
Ljusdesign Mira Svanberg
Premiär 18 november 2017 på Dramaten, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme

Performance lecture är en pedagogisk och undervisande teaterform som ger aktörer eller skådespelare möjlighet att skapa debatt kring ett ämne som de själva upplevt, känner sig insatta i och har livserfaren av. Manuset brukar arbetas fram tillsammans med en regissör, men baseras mest på aktörernas val. I kvällens föreställning uppfattade man det som att de enbart var aktörernas val. Hur de valde att berätta om islamofobi, var ur ett mycket avklätt och personligt perspektiv. Deras skilda historier gav en viktig balans till islamofobins faktum. Två män berättade sina stores.

Aktörerna målar in sig i en fyrkant och i en cirkel, en begränsning som ger dem båda enbart en typ av utrymme på scen. Deras berättartekniker är mycket olika och ger därmed mer nyanserade inblickar än om de båda hade försökt att tala med en och samma röst. Amanj Aziz talar med stora generella politiska ord som förklarar allt från demokratins grunder, till den vite mannens förtryck, medan Carito låter mer som en modern ’rappar poet’. Båda har sin egen retorik och verkar genuina mot sig själva.

Det är aldrig lätt att förstå andra människors strider och bekymmer om man kulturellt och religiöst befinner sig långt bort ifrån varandra. I dagens Sverige är inte religiositet i sig alls något självklart , oavsett livsåskådning. Inlevelse och empati kan bära oss en bit, om man vill försöka förstå men självklart är det så att exempelvis inte en vit kvinna kan gå alla steg som en muslimsk man kan gå, i samma skor. Däremot finns det ständigt förtryck av kvinnor och/eller homosexuella oavsett religion/ras och det borde kunna jämförs med de förtryck religiösa minoriteter i vårt land ständigt utsätts för. Islamofobi är en i raden av fobier och förtryck som förekommer i en värld där den vite mannens normer har den största makten. Dock ska poängteras att inte alla vita män står för dessa normer, vilket man inte var speciellt noga med att betona i kvällens föreställning.

Att man inte ska dra alla över en kam är ett gott budskap, att inte alla muslimer är terrorister eller förtryckare är en ju för de flesta jag känner oerhört självklart. Naturligtvis var det en medveten provokation att i föreställningen jämföra alla vita människor som en typ och att vi alla skulle står för samma förtryckande tendenser. Däremot vet jag inte om det är den bästa metoden för att belysa det faktum att många bra människor som är muslimer, idag lider stor nöd för att de just är muslimer. Man vinner inte heller några extra sympatier eller förtroenden när man beklagar sig för att bli smutskastad, samtidigt som man är säger fördomsfulla saker om ”de andra”. Man får gärna tycka att vita kvinnor aldrig kan bli lika vackra som mörka, men man kanske ska hålla de för sig själv om man inte kan säga det på ett nyanserat eller födande sätt. Annars kan man upplevas som sexist. Jag tar mig därmed rätten att som ful vit kvinna luta mig mot kvällens bästa citat, ”Varje människa på jorden har rätt till självförsvar” när hen känner sig kränkt.

Vid flera tillfällen under kvällen återgår man till ”brun hud i en vit värld”. Jag förutsätter att det inte är helt bokstavligen. Till en början tar jag det dock bokstavligen och undrar varför denna ljusa man ser sig som brun. Jag skulle snarare se honom som härligt solbränd och funderar över var han och hans familj måste ha haft en härlig solskens semester. Själv är man på väg att bli så vit att man är ljusblå och inte kan det vara något att eftersträva direkt. Men poängen är dock, och jag stöder den, att vår värld styrs av en demokrati som inte är ett folkstyre utan av maktspel som gynnar vita män i västvärlden. Det är den maktstrukturen som ifrågasätter oss andra och gör oss mindre fria.

Jag gläds åt att två vuxna män har funderat över varför de vill sätta barn till världen. Det borde fler människor göra. Barn är ingen rättighet utan en skyldighet att ta hand om, om man väljer att blir mor eller far till dem. Det är självklart vackert när varje vuxen kan uppleva glädje, stolthet och beskyddarinstinkt gentemot det lilla livet man satt till världen. Däremot har jag oerhört svårt för den romantisering man skapar när män bara gör det som en fader ska göra för sitt barn. Det blir jobbigt och känns förminskande när det anses som gulligt. I kvällens undervisande föreställning tryckte man just det sistnämnda och ville visa på att hård, kalla och världsvana muslimska män också gärna vill rulla barnvagn och byta blöjor som riktiga pappor ju gör. Väldigt fördomsfullt att tro något annat, kan jag tycka.

Jag hade hoppats på att föreställningen skulle ge lite mer nyanserad form på islamofobin och dess uppkomster, beröringspunkter och lite tips på hur vi kan hjälpas åt att inte se varandra som hot enbart för att vi är olika. Föreställningen gjorde enbart den muslimska mannen till ett offer för sin egen machokultur av hårdhet, som alla vita gavs skulden för. Dock uppskattade jag mycket att man var modiga och påvisade hur extremhögern kommer undan med sin terrorism.

Kvällens mest intressanta ståndpunkt utgår från följande tankar: Var finns det utrymme för muslimer/människor att både vara emot terrorism och emot att man bombar sönder de länder där terrorister belägrar. Var finns andra svar på dessa frågor? I det här forumet hade jag gärna velat befinna mig mer i. Finns det något annat som skulle kunna göras istället ? För det är ju lokalbefolkningarna i dessa länder som offras och framförallt är det kvinnor och barn som lider.

Man skulle också vilja finna fler medel att motarbeta både islamofobi och terrorismen. Det borde verkligen få lov att finns fler bra böcker mot racism som aktörerna förespråkade. Varje vuxen måste ta ansvar för att nästa generation får lära sig bättre. Demokratin kräver det. Okunskap och dumhet kan enbart utrotas genom utbildning och en mer rättvis värld.

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

by

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

Teaterkritik: Uppenbarelsen på Dramaten – gripande karaktärer men skev bild av troende

by

Uppenbarelsen
Av och regi Mattias Andersson
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Nathalie Pujol
Urpremiär på Dramaten 16 november 2017, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme och 50 minuter, utan paus

En kvinna är övertygad om att hon fått en kallelse, ett uppdrag av Gud. Hur förklarar hon det för en socialarbetare som inte tror på någon gudskraft alls?  Hur ska människor i dagens globaliserade samhälle kunna mötas och förstå varandra när vi kan ha så olika syn på livet och existensen? Mattias Andersson är tillbaka med en nyskriven pjäs, han står för både manus och regi, och där han skrapar på ytan kring frågorna om alternativa fakta och hur vi ska kunna leva tillsammans i en värld där så många olika livsåskådningar möts och står i opposition emot varandra.

Det finns en hel del att prata vidare kring efter att ha sett föreställningen. Jag hoppas gymnasieklasser tar sig dit i massor. Den sätter igång tankarna och visar på svårigheterna, ja nästan omöjligheten, att nå varandra när vi ser på livet och samhället från så olika utgångspunkter.

Vi får följa tre olika berättelsen parallellt som vävs samman i ett soprum mot slutet. Jennifer, en tonårstjej är hos en socialarbetare för att prata om ett våldsdåd hon gjort, som hon säger att Gud sagt till henne att hon ska utföra. Ett medelålders par grälar därför att mannen, Mikael, har haft sex med en tiggerska i ett soprum. Mikael säger att Gud talat till honom genom en ängel och gett honom i uppdrag att rädda världen genom att ge tiggerskan kärlek. Två bröder knarkar tillsammans i ett soprum och en av dem får en vision från Gud och börjar prata inspirerat.

I beskrivningen av föreställningen står det att en kvinna lämnar gud.
Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder gud ryggen.

Föreställningens svaghet är samma svaghet som gör Dan Browns senaste roman, Begynnelse, till den sämsta hittills i  hans serie om professor Langdon. Kulturbloggen recenserar Begynnelse här. Dan Brown sätter likhetstecken mellan att tro på gud och att vara värdekonservativa och därför vara beredd att ta till våld för sin tro. Uppenbarelsen sätter också likhetstecken mellan att vara troende och värdekonservativ, men Mattias Andersson är inte lika onyanserad som karaktärerna i Dan Browns deckare. Inte alls. Uppenbarelsen är bra, men dess poänger ligger inte i skildringen av vad troende är.

Den gudsbild den unga kvinnan i Uppenbarelsen har är en gammaldags version som inte många troende har idag. Samtliga tre karaktärer som i Uppenbarelsen upplever att Gud talat till dem utför våldsamma handlingar eller övergrepp på grund av detta. Så är det inte i verkligheten. Många människor har också gjort bra saker för att de tror att det finns något mer än det vi kan registrera med våra fem sinnen. Att sätta likhetstecken mellan att vara troende och att begå sexuella övergrepp, våld och mord – det är att göra det för enkelt för sig. Det finns minst lika många som tror på politiska ideologier som utför krig och våld som de som gör det i någon religions namn.

KG Hammar, den före före detta ärkebiskopen i Svenska kyrkan, har sagt att ofta när han träffar någon som säger att de absolut inte tror på Gud, då frågar han dem hurdan den guden är som de inte tror på. Då blir mitt svar alltid, berättar KG Hammar, att den guden tror jag inte heller på.
Många säger att de inte kan tro på en dömande gubbe som sitter långt upp i himlen och skickar olyckor över människor. Nu är det ju så att ganska få som tror på någon guds- eller sanningskraft tror på denna dömande gudsbild.
I boken Släpp fången loss skriver KG Hammar att om vi tror att Gud är något större än det mänskliga borde vi inse att beskrivningen av Gud aldrig kan rymmas i våra mänskliga beskrivningar. Mot denna bakgrund tycker jag inte att Uppenbarelsen hittat helt rätt. De tre karaktärer som får representera tro är alla fanatiska, ja också den kvinnan som lämnar Gud har en bild av Gud som något hotfullt och elakt.

På Dramatens hemsida inleds texten om Uppenbarelsen med två meningar:
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och Gud återkommer till människorna på jorden.
Det är som att sätta likhetstecken
Det är föreställningens svaghet att sätta likhetstecken mellan att tro på Gud och att därför automatiskt stå för gamla värderingar om familj och nation. Det finns religiösa grupper som är värdekonservativa och som därför tycker det är viktigt med ideal som kärnfamilj och nationer, men det finns minst lika många gudstroende som inte gör det.

Föreställningens styrkor ligger istället i dialogerna, i mötena mellan de olika personerna, stundtals slår det gnistor i dialogen mellan Mikael och hans fru, Jennifer och socialarbetaren och mellan de två bröderna i soprummet.

Scenografin är fantastisk med en stor spegel över hela bakre delen av scenen där publiken kan skymta sig själv och på scenen finns massor av tomma plastflaskor, några gröna soptunnor och en skinnsoffa. Visst drar vi som publik paralleller till Beckets drama Slutspel, som utspelar sig i en bunker i en öde stad omgiven av aska och utan någon levande natur. Människan i ett soprum – en talande metafor.

Shanti Roney

Skådespelarna är utsedda med omsorg. Shanti Roney är som alltid bra. Han spelar Mikael, med den eftertänksamma skörhet vi kan förstå att en man som aldrig funderat på andliga ämnen måste känna efter att ha ha upplevt att en ängel kommit och talat till honom när han suttit ensam i vardagsrumssoffan en fredagskväll, småberusad och med känslor av ensamhet trots att han har fru och dotter. Electra Hallman är strålande som Jennifer som leker med sin socialarbetare/terapeut Niklas. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger som de två drogande bröderna är gripande. Hela ensemblen fungerar mycket bra tillsammans, det är en av föreställningens styrkor.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och manusskribenten, Mattias Andersson, inför premiären.

I rollerna:
Electra Hallman – Jennifer
Nadja Weiss – Maria
Bengt Braskered – Niklas
Rebecka Hemse – Susanna
Shanti Roney – Mikael
Alexander Salzberger – Sam
David Fukamachi Regnfors – Tim

Mattias Andersson inför premiären av Uppenbarelsen: Begreppen Gud och nation har kommit tillbaka med full kraft

by

Foto: Ola Kjelbye

Att skildra dagens samhälle med klassklyftor och orättvisor – få svenska nutida regissörer gör detta så övertygande som Mattias Andersson. Nu är han aktuell med Uppenbarelsen, ett drama han både skrivit och regisserat på Dramataen (premiär 16 november). Ett samhällstillvänt drama med religion i fokus? Ja ordet Gud har kommit tillbaka och är ett aktuellt ord i dagens postsekulära värld.

– Vad betyder alternativa fakta i dagens värld? Hur ska vi kunna samverka i det moderna pluralistiska samhället där så många olika röster finns? Det är en av de frågor som föreställningen kretsar kring, berättar Mattias Andersson när Kulturbloggen träffar honom knappt en vecka före premiären på Uppenbarelsen.

– Gud är ett begrepp som knappt förekom under 1990-talet. Nu har det ordet liksom ordet ”nation” kommit tillbaka med full kraft, säger Mattias Andersson.

Parallella verklighetsuppfattningar, hur många olika livsåskådningar som ska samsas i dagens samhälle är ett av de spår spår som föreställningen bygger på. Det andra spåret som fick Mattias Andersson att börja skriva på dramat är begreppet ”Retrotopia” som Zygmunt Bauman lanserade med boken med den titeln.

Förr var Utopia, det utopiska samhället, en vision om en bättre framtid, vad många drömde om. Idag ser vi istället hur många längtar tillbaka till ett samhälle som varit.

Denna utveckling i västvärldens samhällen har fått honom att skriva dramat ”Uppenbarelsen”.

Foto från repetitionerna av Uppenbarelsen

I ”Uppenbarelsen” får vi möta tre berättelser som löper parallellt. I den ena berättelsen skildras ett gift par där mannen anser att han fått en uppenbarelse att han ska skänka kärlek åt en tiggerska som sitter utanför en butik. Han tolkar det så att han ska ha sex med henne, vilket de har i ett soprum.
Den andra parallellhandlingen skildrar två bröder i en slags Kain och Abel-historia. De två bröderna tar droger tillsammans i ett soprum och den ena av den säger att han får en uppenbarelse av gud vilket gör den andra brodern avundsjuk.
I den tredje berättelsen är en ung tjej i centrum. Hon har hört en röst som sagt att hon ska gå ut i ett heligt krig.
I dramat löper dessa berättelser vid sidan av varandra, pjäsen klipper mellan dem och mot slutet går det ihop.

Mattias Andersson berättar att han i sitt manusskrivande inspirerats från olika håll bland annat Tarkovskijs film Offret med Erland Josephson, som han såg som tonåring. Den ryske mästaren Andrej Tarkovskijs filmtestamente – en reflektion kring civilisationens sammanbrott – som spelades in på Gotland.
Tarkovskij själv beskrev filmens handling på premiären 1985:
– Offret tar ställning till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin helhet. Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem som synes kontrollera tillvaron. Det är därför som de – hellre än att göra något konkret – pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att kunna påverka dem.

Som alltid med Tarkovskijs filmer är det egentligen inte filmens handling som är det viktiga utan de existentiella-metafysiska frågorna som står i centrum.

– Filmen Offret var en stark upplevelse som påverkat mig, berättar Mattias Andersson.

Den individualisering som Tarkovskij skildrar har ökat många gånger om i dagens samhälle där människor i sociala medier kan dela med sig av sin syn på världen och livet i sitt flöde och se till att omge sig med likasinnade, så man bara når ut till alla som tycker lika.

Michel Houellebecq framtidsdystopi ”Underkastelse” är en bok som också är en inspiration för handlingen i Uppenbarelsen. Handlingen i ”Underkastelse” utspelar sig 2022, då Muslimska brödraskapet vinner det franska presidentvalet.
– Värderelativismen är bra men också problematisk, säger Mattias Andersson. Allt är relativt och plötsligt kommer ett parti som ger tydliga regler.

Efter premiären av Uppenbarelsen väntar Backa Teater i Göteborg där Mattias Andersson är konstnärlig ledare. Han ska regissera Stig Dagermans teaterpjäs Skuggan av Mart för ungdomar. Pjäsen som är skriven på 1940-talet handlar om Gabriel, en fumlig och bortkommen kille som lever helt i skuggan av sin bror. Brodern dog i kriget och nu drömmer Gabriel om att göra något storartat, någon avgörande handling som ska ge avtryck i historien och i världen.

– Det ska bli jättekul, säger Mattias Andersson.

Backa Teater har en stor ungdomspublik, där kommer ungdomar från alla delar av Göteborg, alla samhällsklasser, från olika bakgrunder. Det är en stor kontrast mot publiken på den svenska nationalscenen Dramaten.
– På Dramaten är det i hög utsträckning medelålder och äldre och mer från övre medelklassen, säger Mattias Andersson. Det är lite synd, det här är ändå nationalscenen och den borde upplevas som mer öppen för alla. Jag tycker en nationalscen borde få publik från alla håll.

Mattias Andersson har nog hunnit sätta en något ungdomligare prägel på Dramatens publik vid några tillfällen, i alla fall. På premiären av Idioten i oktober 2015, var det ovanligt många ungdomar i gymnasieåldern i publiken. De hade varit inbjudna som referenspublik under repetitioner.

Det är stor kontrast mellan Backa Teater och Dramaten. Allt har, förstås, olika sidor och fördelar och nackdelar. På Dramaten finns många stora namn inom svensk scenkonst och några av dessa är samlade nu i Uppenbarelsen, som Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Nadja Weiss och Bengt Braskered.

Fakta om Mattias Andersson:
Mattias Andersson är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg.

Mattias Anderssons The Mental States of Sweden in Dance hade urpremiär på Dramaten i september i år. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.

Hans uppsättningar har kritikerrosats och uppmärksammats och spelats på flera svenska såväl som internationella teaterscener. Han nominerades till Nordiska Dramatikerpriset 2006 och fick Ibsenpriset 2007. För sin uppsättning av Brott och straff på Backa Teater fick han Expressens teaterpris 2007, Svenska Teaterkritikers pris 2007 samt nominerades till Dagens Nyheters Kulturpris. 2009 tilldelades han Studieförbundet Vuxenskolans nyinrättade Kulturstipendium. Uppsättningen Lille Kung Mattias tilldelades Teaterkritikernas barn- och ungdomsteaterpris 2009. Radioteaterversionen av Brott och straff vann dramaklassen i internationella Prix Marulic 2010. I december 2012 tilldelades han tillsammans med scenografen Ulla Kassius Publicistklubben Västras Stora pris för en ”värdefull publicistisk gärning” för sitt arbete på Backa Teater och i juni 2013 tilldelades duon Svenska Dagbladets Thaliapris.
På Dramaten har han satt upp The Mental States of Sweden och Idioten, som även sänts i Svt.
Aktuell med Uppenbarelsen.

Mattias Anderssons Uppenbarelsen är en pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder Gud ryggen. Urpremiär på Lilla scenen den 16 november. I rollerna syns bland andra Shanti Roney och Rebecka Hemse.