Teater

Spelman på taket i Uppsala – en stor föreställning på många sätt

13 november, 2016 by Rosemari Södergren

Spelman på taket
Av Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Översättning: Gösta Bernhard*
Regi: Ronny Danielsson
Musikansvarig: Joakim Hallin
Koreografi: Per Magnus Andersson
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Per Åleskog
*Now I have everything är översatt av Jan mark. Do you love me och Tevjes rebuttal är översatta av Ulricha Johnson.
Premiär på Uppsala stadsteater 12 november 2016

Premiären på Spelman på taket på Uppsala stadsteaters stora scen fick stående ovationer och mycket bifall och applåder under föreställningens gång. Jag tror Uppsala stadsteater och regissören Ronny Danielsson har bäddat för en publiksuccé. Berättelsen i Spelman på taket utspelar sig i en påhittad rysk by 1905 men det som sker och hur människorna agerar kan vi känna igen, idag lika väl som under hela mänsklighetens historia.

Handlingen utspelar sig i den påhittade ryska byn Anatevka år 1905. Tevje är en fattig judisk mjölkutkörare och han har fem döttrar. I byn lever den judiska gruppen för sig, de umgås inte med den övriga ryska befolkningen och Tevje och de andra judiska byinvånarna lever med sina traditioner. Det är traditionerna som ger dem trygghet, menar Tevje. Att leva är att balansera som en spelman på ett tak, säger han – och det är traditionerna som gör att de inte faller ned. Det knakar dock, det är sprickor i fasaden. Samhället står under förvandling.

Föreställningen är storslagen, på flera sätt. Med totalt 33 personer på scenen: skådespelare, musikalartister, kör, musiker och statister blir Spelman på taket den största musikalsatsningen i Uppsala stadsteaters historia. Att allt fungerar så bra gör det det en stor upplevelser: Musiken med klezmerdrag, dans och sång och duktiga skådespelare. Det kräver duktiga skådespelare som kan både sjunga och agera på scen.

Lars Väringer i huvudrollen som Tevje fungerar perfekt. Flera av sångerna framförs med mycket dans och stor kör men den allra mest berömda av sångerna, ”Om jag hade pengar”, framför Väringer ensam och det blir starkt, jag riktigt känner den lille mannen frustration över att vara fattig och maktlös. Sångens text säger så mycket om hur världen var 1905 och hur den är ännu mer idag. Den som är rik har makt och alla lyssnar på vad den rike har att säga. Den fattige är maktlös.

Handlingen kretsar kring Tevje och hans familj. Han har fem döttrar och de tre äldsta är tonåringar och börjar närma sig den ålder då de borde gifta sig. Men den som är fattig kan inte betala hemgift åt döttrarna och får nöja sig med de anbud som kommer. Eller? Hans döttrar har en egen uppfattning om äktenskapet. De vill inte bli bortgifta till någon som äktenskapsmäklerskan och föräldrar väljer, de vill gifta sig av kärlek. Tevjes familjepatriarkat börjar därmed krackelera, och han ställs inför ett val mellan kärlek och tradition.

Familjens och den judiska gruppens problem har en bakgrund av yttre oroligheter – förföljelser mot judar och politiska motsättningar i det förrevolutionära Ryssland. Genom tidningar får de höra om judar som tvingats lämna sina byar.

Handlingen utspelar sig 1905 men är lika aktuell idag. Människor står inför känslan av upplösning av traditioner och förändringar också i dag, många människor är på flykt och många kan också känna igen sig i Tevjes existentiella funderingar och samtal med gud eller Gud. Om Gud är så mäktig, varför kan han inte göra hästen frisk och kry så Tevje slipper dra mjölkvagnen själv? Frågan är komisk, men ändå central i frågan om vad gud är eller inte är.

Föreställningen regisseras av Ronny Danielsson, som i pressmeddelandet kallas musikalguru. Det är väl en välförtjänt titel då han tidigare stått för succéerna La Cage aux Folles, Cabaret och Sound of music på Uppsala stadsteater.

I pressmeddelandet står:
Med Spelman på taket gör han det han gör bäst – aktualiserar brännande frågor i kombination med fantastisk musik, en stor portion värme och underfundig humor.

Det var många som håller med om detta, med tanke på de stående ovationerna på premiären.

Jag hörde förresten flera som snackade i pausen och som berömde skådespelerskorna/sångerskorna som hade rollerna som Tevjes döttrar.

Foto: Micke Sandström

Leif – en monolog i strand-up liknande regi

3 november, 2016 by Lotta Altner

Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.

Scenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.

Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).

Man tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.

När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.

Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg

Främling – ett stycke nutidshistoria med Bert Karlsson i centrum – föreställningen helt nedlagd

2 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Främling
Manus: Gertrud Larsson
Regi: Alexander Öberg
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Ulrika van Gelder
Mask: Linda Sandberg
Musikarrangemang: Peter Tikkanen
Ljus: Jörgen Haimanas
Pressvisning på Riksteatern, Hallunda 2 oktober 2016
(Premiär i Skövde 6 oktober)

Nu kom beskedet att föreställningen läggs ned helt. Det blir ingen premiär i Skövde och föreställningen kommer inte att turnera runt om i Sverige.
Ett pressmeddelande från Riksteatern skriver:
Uppsättningen Främling som skulle haft premiär 6 oktober och sedan turnera runtom i Sverige i höst ställs in.

– Jag måste tyvärr konstatera att föreställningen Främling inte har nått det slutresultat vi hoppats på. Vi på Riksteatern har därför, i samråd med regissören, fattat beslutet att ställa in premiären och den därpå följande turnén. Det är ett ovanligt beslut att fatta och vi har förstås jobbat in i det sista för att få föreställningen att fungera, därför har det naturligtvis varit ett både svårt och tråkigt beslut att ta.

Jag hoppas få jobba med Gertrud Larsson, Alexander Öberg, resten av det konstnärliga teamet och ensemblen framöver. Det här drabbar ju också alla de arrangörer runtom i Sverige som har bokat och sett fram emot denna föreställning under hösten vilket jag inte kan annat än beklaga, säger Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern.

Här är den recension vi skrev efter pressvisningen:

Främling är en musikal om Bert Karlsson – den är humoristisk och varm men samtidigt en skrämmande skildring av det svenska samhället. Bert Karlsson, älskad och hatad, en mycket speciell karaktär. Han lyckas tjäna pengar på det mesta och är i hetluften, angripen från flera håll för att han får in många miljoner på boenden åt asylsökanden. Samtidigt pressar han priserna och erbjuder för Migrationsverket billigare avtal än många andra. Allt är inte bara svart eller bara vitt. Bert Karlsson var en av grundarna av Ny demokrati, en populistiskt parti som lyckades ta sig in i den svenska riksdagen ett drygt halvår efter att det grundades och som red på bland annat främlingsfientlighet – å andra sidan får Bert Karlsson ta emot många hot från högerextrema för att han ordnar boenden åt asylsökanden.

Genom att skildra Bert Karlsson skildrar föreställningen det svenska samhället, som har sina fördelar och har sina nackdelar. Där finns mycket mer än svart och vitt, där finns en stor gråzon där de flesta av oss rör oss till stor del. Föreställningen är rolig och absurd emellanåt men samtidigt sätter jag skrattet i halsen emellanåt eftersom det är obehagligt att det går lika bra att göra sig en förmögenhet på asylsökanden som på att lansera schlagerartister.

Anna-Lena Efverman spelar Bert Karlsson och det gör hon med den äran. Hon putar med magen och pratar på hans typiska bonniga sätt – det kan tyckas som lyteskomik men icke – det är som han är och som många gubbar runt om i Sverige kan vara, skillnaden är väl att Bert Karlsson har en osedvanlig förmåga att göra pengar på allt. Hela ensemblen får väl godkänt, det är ingen lätt uppgift att byta skepnad så ofta och byta dräkter och masker och spela både politiker, artister och djur. Ett minus däremot får den föreställningen jag såg för att några scener blev lite för långa, speciellt andra delen efter paus. Föreställningen hade annonserats att den var två timmar och tio minuter med paus, men den drog ut över tiden en dryg halvtimme. Den halvtimmen tror jag ensemblen kommer att se till att minska till premiären i Skövde och inför turnerandet runt om i landet.

Uppsättningen ska ha ett plus för att Bert Karlsson varken svartmålas eller skönmålas. Han är som han är och rör sig i en stor gråzon och är varken perfekt eller enbart ond. Det är bra, han blir begriplig trots att det en komisk ton.

Det har kommit flera olika scenkonst-uppsättningar sista tiden som skildrar nutidshistoria. Förra veckan hade Donna Juanita premiär på Stockholms stadsteater och i helgen var det operan Nixon och Kina som gick upp på den Kungliga Operan i Stockholm. Jag gillar det, att se vår tid och det jag själv upplevt gestaltas på scen. Vi var många i publiken på pressvisningen av Främling som minns mycket av det som gestaltades, som Ny Demokratis uppgång och fall med huvudaktörerna Ian Wachtmeister, Vivianne Franzén tillsammans med Bert själv, dispyterna med Bengt Westerberg och artisterna som hade kontrakt med Bert Karlsson: Carola, bröderna Herrey, Vikingarna och Ultima Thule.

Föreställningen öppnar upp för diskussioner och samtal: den ska på turné runt om i landet med Riksteatern. Jag hoppas att många, många kommer och ser den och att samtalet fortsätter efter föreställningen. För min del tycker jag att föreställningen egentligen handlar om det svenska samhället – skildrat utifrån en mycket speciell personlighet som lyckats ställa saker på sin spets.

Medverkande
Bert Karlsson – Anna-Lena Efverman
Carola/Stefan/Löfven/Vivianne Franzén/Kommunikatören m.fl. – Frida Beckman
Ian Wachtmeister/Ullsvin/Carola/sångare i Vikningarna m.fl. – Nils Närman Svensson
Bengt Westerberg/Kungen/Morgan Johansson/Fjällko m.fl. – Martin Rosengardten
Richard Herrey/Christina Rogestam/Skånskan, Carola m.fl. – Gloria Tapia
Tomas Tobé/Jimmie Åkesson/Viking/Ullsvin m.fl. – Steve Kratz

Foto: Urban Jörén

Skymningsrök – rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

Skymningsrök
Av Noah Haidle
Översättning Pamel Jaskoviak
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Franciska Alberte
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 september 2016

Skymningsrök är ett drama av en förhållandevis ung dramatiker. Noah Haidle är 37 år och har hunnit skriva flera manus, både till teater och film och fått flera priser inom scenkonst redan. Skymningsrök är ett av hans senaste draman, den hade sin urpremiär 2013. Det finns förvånande få uppgifter om Noah Haidle på Internet. Inte ens på engelska wikipedia finns det särskilt mycket. Räkna med att om ytterligare tio år är han världskänd som dramatiker.

Det är kul att Göteborgs stadsteater har upptäckt en amerikansk dramatiker så tidigt i hans karriär.

Föreställningen på Göteborgs stadsteater är på drygt två timmar med en paus och under den tiden hinner vi få en djupdykning i livets centrala frågor på ett underhållande med samtidigt allvarligt sätt. Föreställningen är rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet.

I inledningen möter vi en slags presentatör som står framför den ännu neddragna ridån, iklädd röd sammetskostym med en stor spade i handen. Spaden får sin förklaring i allra sista akten. Presentatören driver handlingen framåt genom att berätta vad som händer i fotnoter.

När ridån går upp möter vi en höggravid mamma, Violet, som liksom så många kvinnor historien igenom i vardagslivet drar ett stort lass och försöker hålla ihop familjen, samtidigt som familjemedlemmarna, var och en, bär sina livstrauman. Violet bor med sin man och sin dotter hos sin far, översten som lider av demenssjukdom och av och till glömmer bort vem han själv och övriga omkring honom är. Familjen har svåra problem, men det sopas under mattan, ingen vill prata om det som trycker på inom dem.

I en dråplig men ändå sorglig, vemodig scen får vi se de två tvillingarna som ligger i mamma Violets mage och väntar på att komma ut medan de samtalar om arvssynden. Finns den? Föds vi med skuld redan från början? Föds vi in i omöjliga förutsättningar från början, föds vi till att misslyckas?

Skådespelarna har flera – och hur deras rollbyten går till har sin egen uttolkning och kan tolkas på flera sätt. Varje detalj har sin betydelse.

Det talas ofta inom teatervärlden om hur unga ska hitta till teatern utan att det som ges på scen ska förytligas, hur den unga publiken ska lockas utan att teaterföreställningarna enbart blir lättsam underhållning och förlorar sin udd. Dramatiker som Noah Haidle har hittat ett svar på den frågan.

För alla älskare av tv-serien Bron är det förstås ett extra plus att se Dag Malmberg på scen som i Bron spelar Sagas sympatiske närmaste chef Hans.

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Teater

Footer

Om oss