Recension

Rött kort
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2019
Regi Soheil Beiiraghi

En film om kvinnors ofrihet i länder som Iran som utspelar sig kring några kvinnliga iranska fotbollsspelare. Jag inte tror någon kan se den och förbli oberörd. Jag har svårt att skaka den av mig, jag blir både arg och ledsen över kvinnors situation i detta land som är så styrt av patriarkatet.

Afrooz är huvudpersonen. Hon är stjärnan i ett damfotbollslag i Iran och efter många års hårt arbete blir hennes dröm sann: laget är i final i slutspelen i Malaysia. Redan när tjejerna i laget är på väg ut till den match som tog dem till slutspelen ser vi en kvinna, som slags lagledare, träda in i omklädningsrummet och ge stränga order inför matchen: slöjorna måste täcka helt, inte ett hårstrå för synas, ingen tatuering får synas och de får inte visa överdrivna känslor på plan. Och innan de går ut på plan samlas det för en kort bön till Allah.

Laget vinner och går till slutspelen, tack vare Afrooz. Men när hon tillsammans med lagledare och övriga laget, ska checka in på planet blir hon stoppad. Hon får inte resa för hennes man har dragit tillbaka hennes resetillstånd. I Iran får kvinnor inte resa utomlands om deras män inte skriver under ett tillstånd för dem. Kvinnor får inte ta ett arbete heller utan att ha ett underskrivet intyg av sin make.

Flera kvinnor ger henne sitt stöd och ge henne rådet att vara snäll och underdånig för att få mannen att skriva under. Det är emot Afrooz personlighet men hon gör ett seriöst försök att vara snäll mot sin man. Hon vill egentligen skilja sig men då han vägrar gå med på skilsmässa kan hon inte bli skild.

Filmen visar på så många sätt hur ett så patriarkaliskt samhälle påverkar medborgare, hur många kvinnor lär sig att fjäska för männen och vi ser också att en del kvinnor tycker att det är Afrooz eget fel då hon inte är tillräckligt ödmjuk och underdånig.

Afrooz har stöd av en kvinnlig advokat som kämpar för kvinnors rättigheter. Då lagen är stenhård och tydlig måste advokaten och Afrooz försöka påverka genom att få fram situationen i traditionella medier och i sociala medier. Afrooz får stort stöd på twitter och instragram bland annat, men lagen är som den är och om hennes man inte skriver under intyget får hon inte åka.

En styrka i filmen är att den inte säger allt rent ut heller. Det finns flera scener i filmen som kan tolkas på lite olika sätt, det är upp till betraktaren. Filmen är så stark och så berörande att jag helt glömmer att jag sitter i en biosalong och jag känner med Afrooz och jag blir så arg på hennes man och hans ego. Jag blir så engagerad att jag inte lägger märke till om fotot är bra eller inte, om ljudet är bra eller. Berättelsen hugger tag i mig totalt.

Det är deprimerande att så många kvinnor runt om i världen lever under ett sådant mansförtryck – och att så lite görs för att ge kvinnor stöd i sin kamp.

Fenix
Betyg 3
Svensk premiär 31 maj 2019
Regi Camilla Ström Henriksen

En film om barn som tvingas bli vuxna för tidigt.

När en tonåring blir den mest ansvariga i familjen känns något fel. 13-årige Jill är tonåringen som tvingas att vara vuxen i en familj där mamman är psykiskt sjuk och pappan är frånvarande.
En mamma som knappt orkar gå ur sängen och än mindre ta ansvar för sina barn. Att vara tonåring och hela tiden behöva välja sin ord för att inte såra mamma är en balansgång. Och att ta hand om sin lillebror som ännu är liten men ibland förstår mycket är inte lätt. När pappan kommer hem hoppas Jill att allt skall bli bra. Men han kommer bara för att hälsa på. Han har inte för avsikt att stanna och han slår ifrån sig ansvaret genom att betona att han inte är typen att vara pappa.

Det är en mörk verklighet som skildras . En skrämmande realistisk situation utan hoppingivande ingredienser. Filmen är gjord ur barnens perspektiv. Den skildrar konflikten mellan deras önskan att vara barn och deras verkliga liv. Ett liv som även för en vuxen skulle vara svårt att leva.

Marie Bonnevie som den dysfunktionella mamman är långt från det gängse mammaidealet. Ibland ömtålig och känslig för att sedan bli våldsamt utagerande. I Bonnevie ryms båda sidorna.
Sverrir Gudnason är den snälla pappan som aldrig blir vuxen nog att ta ansvar. Jill (Ylva Björkaas Thedin) har den stora rollen som tonåring, ännu barn men för tidigt på väg in i vuxenlivet. Casper Falck-Lovås charmar med sin oskuldsfulla uppsyn.

Det är en mycket realistisk film med ett sorgligt budskap. En verklighet man gärna skulle blunda för men som är viktig att se. Att filmen är gjord ur barnens perspektiv gör den speciell och unik.