Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Nattskiftet av Michael Connelly – serien som efterträder Bosch

by

Nattskiftet
Författare: Michael Connelly
Utgiven: 2018-05
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113082462
Förlag: Norstedts
Serie: Renée Ballard (del 1)

Gillar du Michael Connellys serie om kriminalpolisen Bosch då är väl hans nya serie ett måste-läsa för dig. Nattskiftet är den första i den nya serien med den unga polisen Renée Ballard i huvudrollen. Den andra boken i serien, Mörk och helig natt, kom i år, 2019. Recension av den kommer snart också här i Kulturmagazinet KB Kulturbloggen. I deckaren Mörk och helig natt förenas tydligen Ballard med Bosch. Jag undrar lite varför Michael Connelly tar till Bosch. Ballard står väl bra för sig själv, tycker jag. Kanske var det många av Bosch-fansen som klagade?

Ballard är en kvinnlig ung polis och hon ansågs ha en bra framtid och sågs som en duktig polis då en av hennes överordnade tafsade på henne och hon anmälde det. Vilket inte togs upp särskilt väl och den ende andra polisen som bevittnat övergreppet vågade inte berätta sanningen. Ballard blev därför omplacerad till nattskiftet där hon arbetar tillsammans med Jenkins, en mycket snäll polisman men som lagt alla planer på karriär på hyllan för att kunna ägna sig åt sin cancersjuka fru.

Ballard och Jenkins arbetar på de otacksamma nattskiften vid polisstationen i Hollywood. De våldsbrott, rån och mord de tar hand om måste de oftast överlämna till kriminalarna som jobbar dag. Jenkins bryr sig inte om det men för Ballard är det svårt att inte få avsluta något, att inte få gräva på djupet och hitta brottslingarna.

Handlingen beskrivs i korthet på bokbutikens hemsida:
En natt är hon först på plats efter en oerhört brutal misshandel av en prostituerad som lämnats att dö på en ödslig parkeringsplats. Kort därefter kallas hon och hennes kollega till en nattklubb där flera personer har skjutits, bland dem en ung kvinna. De här fallen tänker hon inte släppa ifrån sig.

Hon börjar mot uttryckliga order att utreda brottsfallen på egen hand under sin lediga tid. När hon gräver djupare i dem blir hon tvungen att konfrontera sina egna demoner och förstå varför hon aldrig någonsin är beredd att ge upp.

Det är en korrekt kortfattad sammanfattning. Det som gör deckaren bra är förstås Connellys oerhört kunskap om det amerikanska polis- och rättsväsendet och Los Angeles och Hollywood i synnerhet. Connellys rappa språk gör att läsningen flyter på snabbt och det är spännande. Han är en driven deckarförfattare. Utan tvekan.

Jag gillar karaktären Ballard för det går inte att låta bli att reagera på henne. Ibland blir jag rätt irriterad på hennes envishet som ställer till det. Fast å andra sidan är den en styrka också.

Det är en spännande deckare, framför allt när jag kommit en tredjedel in i boken – då är det riktigt spännande. Jag tror att serien om Ballard också kommer att bli tv-serie, liksom Bosch-serien.

Bokrecension: Kudos av Rachel Cusk

by


Kudos
Författare: Rachel Cusk
Utgiven: 2019-04
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789100172237
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Människor berättar om sitt liv, om sina existentiella tankar, om sina drömmar, om sina äktenskap och om sina förhållanden till sina barn. I den ena berättelsen poppar en ny berättelse upp, som de berömda ryska dockorna, där det alltid finns en ny under den som precis öppnats. Rachel Cusk berättar om konst, kärlek, politik, om rättvisor och orättvisor men utan att egentligen dramatisera en handling utan allt framförs genom att människor berättar.

Rachel Cusk har ett fascinerande språk där hennes miljöbeskrivningar är knivskarpa och när människorna berättar blir det draman som jag ser framför mig. Jag känner dofterna, jag hör ljuden, jag ser bilderna och detaljer, jag känner smaken av maten.

En kvinna, hon är författare, sitter på ett flygplan. Där hamnar hon bredvid en främling, en man, som öppnar sig och berättar om sitt liv, om sitt arbete och sanningar om sitt äktenskap och en natt nyligen då han dödat och begravt familjens hund. Mannen berättar sådant som han troligen aldrig skulle berätta för någon han kände.

Kvinnan far vidare och deltar i en litteraturmässa där hon deltar under några programpunkter och möter PR-folk och journalister. Där hamnar vi i diskussioner och tankar om den nutida litteraturen och dess förhållande, eller äktenskap, med kommersiella krafter. Vi hamnar i diskussioner om vad litteratur är och har för syfte, hur författare skriver och vad de tänker om varandra och sig själva.

Trots att boken är rätt tunn har den oändligt mycket att säga. Den öppnar världar och ger min insyn i människors liv. På många sätt berättar den mer än många betydligare tjockare handlingsbaserade romaner. Men … Ja det finns några saker jag är lite tveksam till. Människorna talar på ett sätt som jag aldrig mött någon som gör. Antingen är det för att det är stiliserat och inte det minsta naturalistiskt eller realistiskt eller så är det att människorna i Kudos alla tillhör en övre medelklass som kanske får lära sig att tala på det sättet och kan utbreda sig och få berätta så utförligt och ha lyssnare. En tillvaro som jag inte delar eftersom jag kommer från klassisk arbetarklass plus lite småföretag-inslag bland mina rötter.

Det andra som lite stör mig är att boken är skriven i ett, där finns ingen kapitelindelning. Jag förstår att det på ett sätt kanske skulle störa flytet i berättelsen, samtalen, med kapitel. Kanske. Men oftast ger kapitelindelning en naturlig andningspaus i läsandet. Jag ser några ställen i denna samtalsskildring där kapitelindelning hade fungerat. I alla fall enligt min uppfattning.

Kudos är tredje delen i Rachel Cusks hyllade trilogi, som inleddes med Konturer och följdes av Transit. Många anser att den hör till vår tids stora litterära bedrifter. Utan tvekan är Rachel Cusk en skicklig författare och Kudos är fascinerande att läsa.

Filmrecension: Fenix – skildrar en mörk verklighet

by

Fenix
Betyg 3
Svensk premiär 31 maj 2019
Regi Camilla Ström Henriksen

En film om barn som tvingas bli vuxna för tidigt.

När en tonåring blir den mest ansvariga i familjen känns något fel. 13-årige Jill är tonåringen som tvingas att vara vuxen i en familj där mamman är psykiskt sjuk och pappan är frånvarande.
En mamma som knappt orkar gå ur sängen och än mindre ta ansvar för sina barn. Att vara tonåring och hela tiden behöva välja sin ord för att inte såra mamma är en balansgång. Och att ta hand om sin lillebror som ännu är liten men ibland förstår mycket är inte lätt. När pappan kommer hem hoppas Jill att allt skall bli bra. Men han kommer bara för att hälsa på. Han har inte för avsikt att stanna och han slår ifrån sig ansvaret genom att betona att han inte är typen att vara pappa.

Det är en mörk verklighet som skildras . En skrämmande realistisk situation utan hoppingivande ingredienser. Filmen är gjord ur barnens perspektiv. Den skildrar konflikten mellan deras önskan att vara barn och deras verkliga liv. Ett liv som även för en vuxen skulle vara svårt att leva.

Marie Bonnevie som den dysfunktionella mamman är långt från det gängse mammaidealet. Ibland ömtålig och känslig för att sedan bli våldsamt utagerande. I Bonnevie ryms båda sidorna.
Sverrir Gudnason är den snälla pappan som aldrig blir vuxen nog att ta ansvar. Jill (Ylva Björkaas Thedin) har den stora rollen som tonåring, ännu barn men för tidigt på väg in i vuxenlivet. Casper Falck-Lovås charmar med sin oskuldsfulla uppsyn.

Det är en mycket realistisk film med ett sorgligt budskap. En verklighet man gärna skulle blunda för men som är viktig att se. Att filmen är gjord ur barnens perspektiv gör den speciell och unik.

Filmrecension: Godzilla II – King of the Monsters – allt på full volym och dessemellan sötsliskigt snusförnuft

by

Godzilla II – King of the Monsters
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 maj 2019

Allt på full volym, i ett och om och om igen: monster som slåss, människor som springer i panik och dessemellan korta andningspauser med värsta sentimentala sliskiga sockersöta snusförnuftiga visdomsord om livets mening. Suck. Jag inser att jag är fel målgrupp för en katastroffilm som Godzilla II – King of the Monsters. Jag gillar filmer som inte berättar allt och inte skriker ut allt utan där det finns en hel del under ytan och där dramat kan tolkas på flera nivåer. Och det stämmer ju inte på den här Hollywoodprodukten.

Det räcker inte att filmen är påkostad och har skickliga datorprogrammerare som skapat monstren och alla katastrofscener och en lång rad förmodar välbetalda skådespelare. Deras roller har  inte varit så avancerade: de har fått använda två uttryck, att de förskräckta ut och däremellan puttinuttigt gulliga.

En rolig detalj i filmen var dock tidigt i filmen då dottern, Madison Russell, och mamma Emma i familjen Russell, handlingen kretsar till, befinner sig i en underjordisk hall med ett stort forskningsprojekt där ett monster som varit medvetslöst eller i djup sömn väckts till liv. Mamman som är forskare har utvecklat ett program som kan kommunicera med monstret. Då kommer inkräktare med vapen och kidnappar mamman och hennes dator. Ledaren för denna grupp inkräktare spelas av Charles Dance, som spelar Tywin Lannister i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. För er som följt Game of Thrones vet ni hur grym denna pappa är. Hans dotter Cersei och dotterson (och för den delen samtidigt sonson) Joffrey var två grymma, hemska härskare på Järntronen. Så fort Charles Dance dök upp i den rollen förstod jag i alla fall vem som var en av filmens bovar.

En bit en i filmen får vi dessutom höra hans karaktär, Jonah Alan, säger ”Länge leve kungen” och det till det hemskaste monstret. Lite kul.

Men att blinka till andra populärkulturfenomen räcker inte för att en film ska tilltala mig. Grunden är att filmens handling säger mig något och att den berättas på ett sätt som inte skriker hela tiden.

I Godzilla-filmen som denna är en slags fortsättning på försvann Godzilla ner i havet och inget vet vart han tagit vägen. Fast nu visar det sig att en forskargrupp haft koll på honom hela tiden. Och inte bara på honom. Det finns många gömda sovande monster runt om på jorden. Teorin är att dessa monster levde på jorden för många många år sedan. En del forskare tror till och med att under en tid har också människor levt samtidigt med dem och monstren och människor har kunna existera samtidigt. De gamla sagorna om drakar ska i själva verket handla om dessa monster.

Det finns andra som också är intresserade av att väcka monstren till liv för de är trötta på mänskligheten som förstör vår jord. Så blir det en rörig kamp på hög volym. Olika forskargrupper med enorma tillgångar till flygplan och vapen och amerikanska myndigheter, alla jagar monstren men med olika syften.

Att monstren är en metafor för naturens krafter är uppenbart och människan måste lära sig att samverka med naturen om jorden inte ska gå under – är filmens sensmoral. Det är fint och värt att ta till sig men det gör inte filmen bättre för mig. Men den som älskar när allt spelas på högsta volym och det brinner och monster slåss – den har väl en högtidsstund i biosalongen.

Filmrecension: Rocketman – det surrar om Oscarsnomineringar kring den här filmen

by

Rocketman
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 maj 2019
Regi Dexter Fletcher
Längd 2 tim 1 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden m fl.

De bästa biografiska filmerna är de som både upplevs som ärliga dramatiseringar av personen som skildras och samtidigt berättar något om livet eller samhället och som berör många. Med Rocketman, som handlar om den legendariska popstjärnan Elton Johns liv, lyckas filmskaparen väva ett enastående mästerverk. I huvudrollen som Elton ser vi en imponerande trovärdig Taron Egerton.

Jag är säker på att både Elton Johns många fans är nöjda med filmen samtidigt som den ger något åt biobesökare som inte tillhör hans fanskara. Filmen har många detaljer med kläder, musik och livsberättelsen som fansen lär grotta ned sig i och diskutera och samtidigt berättar den om en tidsepok och en utveckling i samhället från en tid då homosexualitet var något som måste döljas till en tid då homosexuella kan vara öppna och kan gifta sig, få barn och som Elton John bli Sir.

Det finns en stor utmaning med att göra filmer som bygger på verkliga personer och en fälla som många regissörer faller i då de blir så trogna handlingen att dramatiken försvinner. En annan fälla är att filmskaparen sopar känsliga saker under matten eller gör tvärtom: skildrar problemen så överdrivet att det fina försvinner. Dexter Fletcher har lyckats undvika att falla i någon av dessa fällor. Vi får, som jag upplever det, en ärlig skildring av de drog- och alkoholmissbruk som Elton John var fast i och vi får se hans demoner och den sorg han bär inom sig för att hans pappa inte kunde ge honom kärlek. Endast hans mormor gav honom kärlek under barndomen. Detta sår bar han med sig i många år.

Det är mycket bra musik och dans i filmen och ett fantastiskt arbete har lagts ner på kostym och scenografin, på att återskapa Eltons Johns färgsprakande kläder och scenografi från berömda konserter. Dessutom är rollerna besatta med en lång rad av duktiga skådespelare. Pojken som spelar Elton John som barn, då han fortfarande heter Reggie, är ett fynd. Sådan duktig skådespelare.

Taron Egerton som spelar Elton John som vuxen fyller trettio i höst och är en brittisk skådespelare som tidigare har synts i komedin Kingsman. I och med rollen som Elton John lär han få ett rejält internationellt genombrott. Han är duktig både med små gester och mimik och de stora åthärvorna och han kan sjunga.

Filmen berättar om legendaren Elton Johns liv, från de tidiga åren som underbarn vid Royal Academy of Music genom hans långa och betydande musikaliska samarbete med Bernie Taupin. Men samtidigt är det en film om samhällets utveckling under ett par decennier och den sätter fingret på vad som är det viktigaste i livet. Elton John är så rik och har tjänat många miljoner på sin musik och ändå var han inte lycklig.

Själv tillhör jag inte Eltom Johns fans. Jag har givetvis hört många av hans hits och jag tycker de är bra utan att det är min favoritmusik. Men den här filmen berör mig djupt. Den handlar om ett människoöde som ger hopp och den skildrar utvecklingen under en tidsepok då majoritetens inställning till homosexualitet och relationer förändrats. Utan tvekan surrar det om Oscarsnomineringar kring Rocketman.