Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta år på oändligt lång tid. Socialdemokraterna har tillsatt en stor grupp som ska analysera resultatet och hitta vägar att gå vidare. Gruppen har fått namnet kriskommissionen. De som sitter med representerar olika delar av arbetarrörelsen. En del är mycket kloka personer.
Men det finns ett stort misstag: samtliga är djupt inrotade i den socialdemokratiska rörelsen som gjort ett katastrofval.
Mona Sahlin har avgått efter en vecka fylld av krismöten. Men om det ska bli en förändring måste vi vända på allt och börja underifrån.
82 procent av de röstberättigade i Sverige röstade i valet. Internationellt sett är det förstås ett stort deltagande i valet. Men ändå: det betyder att 18 procent som hade rösträtt valde att inte rösta. Javisst, en del av dessa är förmodligen så svårt sjuka eller så dementa att de inte kan rösta. Exakt hur många som valt att inte rösta har säkert statistiker bättre koll på, men det är väl rimligt att anta att åtminstone 10 procent inte var förhindrade av hälsoskäl.
Det är tio procent som inte känner någon tillhörighet med något av de partier som finns att rösta på.
Här är några människor som jag känner, som inte känner att deras frågor togs upp i valrörelsen:
Anna-Greta, 56 år, som arbetar som personlig assistent. Företaget hon är anställd vid vann upphandlingen i kommunen och alla anställa är korttidsanställda. Ingen har fast anställning.
Två gånger i veckan har Anna-Greta arbetspass som är på 15 timmar utan rast. De anhöriga till kunden vill inte ha för många som kommer och går i bostaden till den sjuke.
När hon inte byter på den sjuke eller lagar mat måste hon sitta på en liten pall, redo att leda patienten till toaletten.
Äta eller ta en kopp kaffe får hon bara göra när de anhöriga säger till.
Jafar, 44 år, är utbildad i ett akademiskt yrke i sitt hemland, men var tvungen att fly för sitt liv för han hade offentligt sagt att han ville ha ett demokratiskt samhälle med flera partier.
Han talar bra svenska men har inte fått något fast jobb inom sitt yrke utan har startat egen pizzeria och jobbar från tidiga morgonen till sena kvällen där tillsammans med sin son.
Jonna, 23 år, har jobbat som försäljare inom telemarketing sedan hon gick ur gymnasiet. Där har hon alltid provisionsbaserad lön, aldrig någon fast lön. Det gör att hon haft svårt att få egen lägenhet, men nu har hon träffat en pojkvän, som inte heller har fast jobb, men de har fått tag på en lägenhet de hyr i tredje hand. De vet att de får bo där i sex månader nu.
Vissa perioder går det jättebra att sälja och hon får bra inkomst, andra månader sämre. Hon jobbar väldigt många timmar per dag.
Melker, 62, har gått i förtidspension, efter att hans rygg kraschade på bygget.
Josef och Marca, 10 år och 34 år.
Du har dem sitta på knä och tigga när du rusar förbi på gatan, eller så har sett dem när de spelar dragspel och flöjt på tunnelbanan eller pendeltåget.
De är ute tolv timmar eller mer varje dag och tigger, tvingade av de män som tagit hit dem.
Alla arbetar hårt. Många timmar per dag. Utom Melker då, men han har jobbat hårt hela sitt liv innan ryggen knäcktes. De om några borde räknas in bland de arbetare som moderaterna säger sig värna om. Men de upplever det inte så. Tvärtom tycker de att andra fått stora vinster genom deras arbete, medan de själva sliter utan att de ser att de får det bättre.
Högeralliansen var inget alternativ för dem i valet.
Men det var tyvärr inte de rödgröna heller. Ingen upplever att de lever i möjligheternas land. De jobbar hårt, men det är inte de som skördar vinsterna av sitt arbete. Ingen av dem tyckte att en butler i tunnelbanan skulle lösa något av deras problem i tillvaron.
Ingen av dem har någon representant i den socialdemokratiska kriskommissionen.
Politiker stiftar lagar som påverkar allas våra vardagar. Ändå är det många som inte ens tyckte det var värt att rösta på något politiskt parti. De vände politiken ryggen.
Jag tycker att vi måste göra tvärtom nu. Istället för att partipolitikerna börjar med att formulera politiken: börja med att få med alla de maktlösa, få med alla de vars arbete utnyttjas av andra.
På ett sätt är det samma gamla historia som går igenom i människornas historia. Några tar sig upp på maktens piedestaler och de skördar frukterna av de mångas arbete. Så egentligen är det inget nytt under solen. Under arbetarrörelsens början tyckte många att nu var det nog och de tog i hand och bildade politiska partier, fackförbund, bildningsförbund, nykterhetsorganisationer med mera.
Men idag har de maktlösa fallit isär. De politiska partierna liksom medierna domineras av helt andra grupper i samhället.
Socialdemokraterna måste bestämma sig: för vems skull finns de?
Varför finns inte de maktlösa med i kriskommissionen?
Mona Sahlin har avgått. Men det löser inte problemen om inte Socialdemokratin blir ett parti för alla de som jobbar hårt men ändå inte får del av arbetets vinstresultat.
För politiken ska styras av människor och jag vill att arbetarrörelsen ska hitta tillbaka till de många vars röster inte hörs idag och vars livsvillkor inte syns i medier och i debatten idag.
Jenny Wennberg skriver klokt också i Arbetarbladet:
Jag tror på socialdemokratin och dess förmåga att än en gång bli en radikal rörelse med bärighet i de breda folklagren. Jag tror på
solidaritet, rättvisa, jämlikhet och frihet. Och jag tror inte att jag är ensam om att tro på det.Därför tror jag inte på alla de individer som gjort Socialdemokraterna till Socialdemokraterna AB. Som lovat förändring utan att leverera
just detta. Som lovat förnyelse men mest av allt vill behålla den makt de själva har. Som tycker att den som inte är med dem är emot
Socialdemokraterna. Trots att det inte alls är så.
Socialdemokraterna förtjänar inte beröm.
Socialdemokraterna förtjänar långt mycket mer än så.
För jag tror inte att människor är trötta på Socialdemokraterna.
Jag tror bara att vi är trötta på en socialdemokrati som inte vill något.Bryt ihop. Och gå vidare.
Mona Sahlin har haft ett otroligt motstånd av högermedier, men det är som det är. Om s hade haft förankringen i grunden från alla de människor vars arbetstid inte ger den lön och de trygga arbetsvillkor de borde få, hade högermedierna inte kunnat fälla henne ändå.
De som pratar om att det inte finns någon tydlig efterträdare har väl rätt. Men människor kan växa. Blir det en människa som har förankringen bland gräsrötterna då kan det bli ett roligt val 2014.
Uppdatering: Newsmill har publicerat en debattartikel där jag skrivit kring samma tema.
Martin Moberg har bloggat om detta också.
Relaterade bloggar: Johan Westerholm och Anna Vikström och Peter Högberg.
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.
