Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Siesta

Siesta-festivalen, rapport 3

by

Siesta är ju känd för att vara sommarens första festival, själva startskottet för den svenska festivalsommaren. Trots sin ringa storlek är det ändå de, ännu lite kyliga, kvällarna och nätterna i Hässleholm som öppnar dörrarna. Och om det inte märktes på fredagen så märktes det garanterat på lördagen. Kvällens spelschema har Slagsmålsklubben, Sahara Hotnights, The Sounds och Håkan Hellström på stora Fiestascenen. Det är en fullkomligt klassisk laguppställning för en gedigen sommarfestival.

Och om fredagen var dagen jag traskade runt på eftermiddagen och blev rörd av myrstyrkan i mindre, mer eller mindre oetablerade, band så är lördagen kvällen då jag återigen låter mig golvas av den nattliga festivalstämningen, och kommer hem utmattad med en behaglig stank av lera och gräs i hår och kläder. Det känns nästan som om jag tältat.

Det var länge sen jag såg Sahara Hotnights på en scen – det är, förstås, helt mitt eget fel – men det visar sig att dom är lika bra som dom någonsin varit. Jag gillar att dom har en stabil publik och att dom fortfarande vet hur man spelar gedigen rockmusik. Det stör mig inte ens längre att dom aldrig blev ”sådär stora” som det ”kändes” som att dom skulle bli när dom släppte sin första skiva år 1999. Det är ett av Sveriges bästa band. Fortfarande. Enda skillnaden nu mot då är att dom nu har en större katalog att gräva ur. Det är under omständigheterna skönt att dom inte glömmer bort Drive Dead Slow. Den blir inte gammal, den heller.

Det tar ungefär tio minuter för utrymmet framför Chili-scenen (näst minsta) att fyllas till hundraprocentig sardinburk – Jag har inte sett så många uppspelta tonårstjejer på en och samma plats sedan tiden då TV3 hade Benny Hill-maraton om nätterna. Anledningen är förstås Oskar Linnros, som glider fram på scenen på äkta dandyhumör för ett gig som, till min stora förvåning, är väldigt övertygande. Som vilken annan musikintresserad, kritiskt lagd människa som helst var jag väl alltid skeptisk mot Snook – men på egna ben är Linnros ganska underhållande. Han har enorma Orup-komplex, och en del ”uppriktiga” mellansnack osar av divigt skådespeleri, men han är inte alls obegåvad; framför allt är kompositionerna på låtarna (som växlar mellan strosande promenadpop och mer typiskt Håkanistiskt dundrande melodier) ofta väldigt fyndiga och oväntade, och han har dessutom ett väldigt tätt band som backar upp honom vattentätt. Inte minst har han också vädret på sin sida; Chili-scenen ligger precis mitt emot den där brinnande stjärnan vi kallar solen och Linnros spelar mot en brandgul solnedgång som blir ett med själva spelningen. Det känns som att Oskar Linnros är en artist som mår allra bäst när han står solbränd och svettig, medan alla i publiken skriker ut sina hjärtan för honom.

The Sounds, som den ack så charmige Andres Lokko en gång stämplade som jc-rockare, har det inte riktigt lika lätt på stora scenen, även om förutsättningarna är ännu bättre. De får en spelning i skymningen och dom jobbar verkligen otroligt hårt – inte minst trimmade muskelkvinnan Maja Ivarsson som verkar ha mer överskottsenergi än gympasmurfen – men fastän dom har ett publikhav framför sig lyckas dom inte riktigt få hela publiken att matcha deras egen energi. Det är en lite lat samling ungdomar, som höjer händerna när dom blir tillsagda men egentligen inte börjar dansa förrän bandet drar igång sina hits. Å andra sidan är det ju möjligt att deras senaste skiva inte var särskilt lyckad. Som så ofta i fallet med sån här musik visar det sig att en bättre konsert pågår samtidigt, nere vid näst minsta Playa-scenen, där klassicistiska metalbandet Graveyard från Göteborg spelar finfin hårdrock. Nu är ju Graveyard, kan man påpeka, ett tyngre och mer nischat band. Men dom verkar lite bakfulla, och dom har mindre än hälften så mycket publik som borta vid Fiesta, men dom gör ändå en lyckad spelning som man blir glad (och halvdöv) av.

Kvällens stora begivenhet är ju annars välkänd av varenda kotte som är här denna kväll – Håkan Hellströms premiärspelning. Jag tillät mig själv att bli lite blödig när jag skrev om The Ark i går, och jag skulle kunna skriva något liknande om Håkan Hellström men det skulle bli för överflödigt och samtidigt otillräckligt; ibland får man försöka strypa sina superlativ. Framförallt vad gäller Håkan Hellström som är praktiskt taget ihjälälskad. Jag vill alltid tro att det ska finnas en anledning till att han inte ska få vara det. Jag väntar alltid på att han ska göra något fel, släppa en skiva som åtminstone kan vara lite halvdan, eller göra bort sig på scen eller vad som helst. Jag är inte alls sadistisk eller elak, ni får inte alls missförstå mig här. Jag efterlyser bara lite balans. Efter en över tio år lång … ja, helt exemplarisk och övernaturligt bra karriär vore inte för små ord, liknar faktiskt Håkan Hellström ingenting annat som, vad jag vet, någonsin skådats i svensk populärmusik. Ingen annan har under sin karriärs första decennium gjort endast och enbart skivor som alla varit helt briljanta, låtar som överträffat sig själva, och liveframträdanden som varit osannolikt magiska. Utan en enda miss någonstans. Jag ville förstås tro att jag skulle kunna hitta någon slags kritisk öppning ikväll också. Jag ville tro att det skulle kunna bli en sån där konsert jag skulle kunna beskåda och bedöma, hitta små tankar och idéer om som den ambitiöse kritikernovis man ju är.

Men jag misstänkte ju redan när jag stod och muttrade inför kaffestället – som inte kunde ge mig något kaffe eftersom The Sounds-spelningen hade orsakat ett strömavbrott i hela vagnen – att jag återigen skulle bevittna en Amadeus-liknande uppvisning. En hel timme innan spelningen ska börja har den redan lika mycket publik som någon av dom där mindre spelningarna jag skrev om igår. Det jublas åt roddarna som kommer upp och soundcheckar. Jag tar en liten promenad runt området och noterar att DJ-spelningen med Adrian Lux på mycket kort tid samlat osannolikt mycket folk framför den lilla Playascenen. Jag antar att alla som inte ska se Håkan kommer hit. Och det är ändå en mycket tät skara huvuden jag ser dansa loss när untz-untzet drar igång. Det ser nästan surrealistiskt ut, denna skogsglänta där en trång dansgolvsmassa skiner, upplyst av blåa och vita klubbljus men omringad av skog, under bar himmel.

Men i takt med att klockan närmar sig halv tolv är det förstås full extas framför Fiestascenen. En smärre armé står samlad, på högljutt festhumör, medan volymen på blandskivan ökar och bandet kliver på. Håkan Hellström har nu blivit en artist med så pass mycket rättmätig pondus att hans band, utan vidare, kan öppna konserten med att spela med i en klassisk liveversion av The Whos Baba O’Riley, bygga upp den till ett utdraget crescendo för att sedan låta prinsen själv skutta in och dra igång Dom där jag kommer ifrån, och… så är vi där igen. I det musikjournalistiska ingenmanslandet som är att försöka recensera en Håkan Hellström-konsert. Det är ännu en av hans spelningar som bara visar bristerna och gränserna för musikjournalistik, för vad säger man när man redan sagt att ja, den senaste skivan var fantastisk, den förra också, den innan det var mästerlig; kanske man kan säga att det finns goda skäl att Håkan Hellström en vacker dag kommer gå till historien som ett av det här landets fyra-fem största artister. Jag menar alltså överhuvudtaget. På scen är han åtminstone ett unikum. Jag har fortfarande aldrig sett något liknande. Tro mig, jag vill gärna säga att jag har det, för att få några slags ordentliga perspektiv. Men man får gå tillbaka till Nya testamentet för att hitta liknande mirakel.

Hans extatiska jävlaranamma på scen är så intensivt att min hjärna på fullaste allvar övertygas om att vi är på sista låten, när det bara är den första som går mot sitt slut. Men icke. Dom där jag kommer ifrån transporteras vidare, som en brännbollslyra, till Kom igen Lena. Jag skärper mig, i några sekunder, och tror mig spänna öronen för att se hur detta ska låta. Är man i min ålder är det nämligen ingen överdrift att säga att detta är den kanske mest uttjatade dänga som man kan höra på fester eller dansgolv. Men jag står bara och gapar. Han kör låten – jag kan inte tro det är sant – som om det är för första gången. Svetten lackar och kinderna blossar på denne fullvuxna pojke och det är coca cola-chiks och kicks och andra Långgatanflickorna, hjärtat går av på mitten och det är faktiskt så att vad skulle vi annars göra… som om det är på liv och död. Den här gången också.

Resten av spelningen kan jag nog inte redogöra för. Man skulle kunna säga att det vore onödigt. Man skulle kunna säga att jag stod som paralyserad och hypnotiserad i en halvtimme eller så, innan jag märkte tonerna till Gårdakvarnar och skit, och att jag då var tvungen att kliva åt sidan, och sätta mig vid en trottoarkant. Man skulle kunna säga att jag kände en hand på min axel, och att någon frågade om jag mådde bra. ”Det är ingen fara” skulle man kunna säga att jag sa. ”Det är bara det att det är meningen att jag ska skriva något om det här. Men det finns ju inga ord”

Här är de två tidigare inläggen från årets Siesta-festival:
Siesta-festivalen, rapport 2

Här skrev jag om dag 1

Relaterat: Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Siestafestivalen, rapport 2

by

Hela eftermiddagen dundrade på Siestafestivalen. Redan på långt avstånd kunde man höra gutturala skrål, tio trumslag i sekunden och långa refrängpauser från melodiska vokaler. Där, på väg mot festivalområdet, såg jag en tant som rastade sin hund vid en lekplats, och hon var inte glad. Redan vid ingången, på lillscenen Casa! där Räddningstjänsten lämpligt nog har sin hörna, anländer vreden och smärtan och de hårda känslorna hos osignade band som heter saker som Wraptor och Trauma Machine.

Men även på det stora hela taget var första dagen på Siesta till stor del… ös. Jag klev in i rena rama kriget. August Burns Red, Young Guns, Adept och Bombus heter några av anledningarna, ett par av dom med mer slagkraftiga kanoner än andra. Det började efter lunch, nästan som om det smög igång, nere vid Playa-scenen som ligger längst ner i en dalgång, med Last Days of Aprils slumrande toner. Festivalen snoozade i en kvart ungefär, alltså, men snart brakade någon slags batalj igång. Den stod mellan stora Fiesta-scenen, där det rätt oemotståndliga bandet Bullet malde sin klassiskt odlade retrorock, och den mindre Chili-scenen, där de purfärska pojkarna i Her Bright Skies böjde midjorna på sin… ja, jag vill spontant kalla det emo, men jag vet att det finns yngre människor som säkert skulle säga att jag inte har någon koll. När jag var liten var emo förresten en utdöd genre, något väldigt obskyrt, och man blev gärna lite cool om man visste något om gamla vinylartister som, i mitt fall, kultbandet Rites of Spring. Nuförtiden har det blivit ett samlingsnamn, gärna ett skällsord, för musik som kidsen lyssnar på; musik som låter en massa. Jag tror inte att tanten som rastade hunden skulle säga det, men många jag känner skulle kanske valt att komma till Siestafestivalen med öronskydd rädda för denna anskrämliga ”emo”.

Ja, hursomhelst, så skakade himlen ovan Siestafestivalen denna första dag. Jag tyckte nästan lite synd om det Chicago-baserade gladpopbandet Plain White T’s när dom klev upp på Fiesta-scenen i sina fina tröjor, och förklarade glatt men lite artigt att detta var deras första spelning i Europa på tre år och att dom var glada att vara här i Hezlehålm. Jag funderade för mig själv om dom undrade vad det var för skum svensk svartrockarfestival dom hamnat på. ”We just wanna play some music” säger sångaren Tom Higgenson och levererar gamla singeln Our Time Now och har snart fått igång en övertygande allsångskör, och en växande publikskara som till slut verkar ha fyllt upp hela gräsplanen framför scenen, och här någonstans slår det mig att även om jag kunnat rycka på axlarna åt den här låten framför stereon, så gäller det inte på festival. Här får banden visa vad de går för. Plan White T’s drar på egen hand igång stämningen på detta festivalområde, som ännu är ganska lojt; klockan är fem på eftermiddagen, vilket kan låta relativt sent, men vi har att göra med ungdomar här. Någon står framför ett langosstånd och blåser såpbubblor och ett tag tycker jag mig nästan kunna se fler såpbubblor är människor, men det glesa antalet tjocknar omärkbart. Jag går åt sidan ett ögonblick och ser dom komma i klungor från campingområdet; kidsen har laddat om, men nu är dom på gång igen. Och det är tydligt att fastän vi rör oss ute i det fria fungerar mat- och sovklockan ungefär som hemma.

Den här hårt dundrande eftermiddagen märker jag flera variationer av samma sak. Utan förutsättningar, och bara med envis vilja, ställer sig band på scenen inför publiker de inte alltid kan förvänta sig något gensvar ifrån – och gång på gång ser jag, på scen efter scen, samma passionerade hångel mellan band och publik utspela sig. Dom lyckas liksom pumpa upp varandra. Man kan ta brittiska hardcorebandet Asking Alexandria till exempel (återigen; hardcore? Säger jag rätt?) som är ganska fascinerande att stå inför. Deras mellansnack är inte det mest civiliserade, milt uttryckt, och musiken består av kompositioner som verkar vilja studera olika nyanser av skrik och skrän. Men det hela blir enormt övertygande ändå. Det är tydligt att det här bandet har gått upp på scen med den nästan maskinella inställningen att ge hundra procent av kropp och själ – Nu headbangar vi i takt! Nu snurrar vi gitarrerna! Nu har vi ett till crescendo! – och den enda slutsats man kan dra är att dom måste vara helt outtröttliga. Och publiken längst fram, noterar jag, ser ut som om dom är besatta av något. En slags kärlek, det också.

Ja, tanken som slår mig när jag vandrar omkring på området är alltså denna att Siesta förstås har sina dragplåster, men det framgår tydligt att festivalens själva kropp består av mindre, mycket hårt kämpande band. Det är artister som kuskar runt med ingenting annat än sitt eget engagemang och den passion som dom möter i publikhavet. Ibland är det så rätt att det slår fel, som för danska metalskallarna Raunchy som står nere på Playa och manglar på. Dom har ungefär lika mycket publik som en dålig söndag på kyrkan, men så har dom ju också refränger där dom skrålar ”Stay away!” .Men sångaren skrattar och kör på ändå. Vid gallret är det en intensiv beundrare som höjer sina händer och vrålar efter varje låt . ”You are my army!” säger sångaren och skrattar igen. För att sedan dundra igång en till krossa-förstärkaren-låt.

I takt med att människorna blir fler blir också de klassiska festivalinslagen det. Varannan vatten-försäljarna blir plötsligt mer populära i tid med att tiden går. Kondomutdelarna likaså. Jag har redan nämnt såpbubblorna. Det springer runt folk i Pikachu-dräkter och en och annan sover i en hängmatta. Tre tjejer ansluter till ett kompisgäng alldeles intill Fiesta-scenen där det står några i en ring och dansar – oklart hur – inför Ladytrons mustigt dansanta spelning. Nästa gång jag går förbi ser jag att en av dom där tjejerna sitter och gråter, tröstad av de två andra. Tredje gången jag går förbi skrattar hon, med sina röda ögon, och allt är bra igen.

Denna vittnesbörd får mig genast att tänka på The Ark, som är kvällens stora begivenhet (även om pluttiga Brighton-bandet The Kooks, visar det sig, har en hel del lyriska fans – men det brukar ju dessa brittiska Doherty-aktiga band allt som oftast ha). När ett band går ur tiden ger det ju även perspektiv på hur tiden går i sig. Det här blir ännu tydligare när jag dessutom, medan jag ser mig omkring, ser så många små glada ansikten att jag måste fråga om ens majoriteten kan tänkas vara myndiga (vilket även sångaren i Asking Alexandria förresten också gör, men av helt andra anledningar…).

Jag kommer ihåg den första gången jag hörde The Ark. Rätt svår sak att glömma. Jag var fjorton år och kom hem från skolan, jag minns inte om det var på någon slags lunch eller om det var för dagen, men det var ingen hemma och jag slog på TV:n för att domna hjärnan (vilket jag tror man har ett behov av att göra i den åldern). It Takes A Fool To Remain Sane. Jag antar att den var ny, jag antar att jag zappade mellan MTV Fresh och ZTV Färskingar – detta var fortfarande till stor del en tid när världen var analog och det existerade kanaler som hängav sig helt åt musik (det vill säga kultur) – och jag minns videons själva fade-in, bilden av den där silverblå tunnelbanan och den nästan symmetriskt perfekta kombinationen med en basgång och ett stigande moln av moll. Tre pianoplink och Whatever happened to the funky race, a generation lost in pace, wasn’t life supposed to be more than this, in this kiss I’ll change your bore for my bliss

Och… ja… När jag såg den här videon visste jag först inte vad jag skulle tycka, tänka, känna. Jag kunde överhuvudtaget knappt tycka, tänka, känna. Jag hörde den här låten och det var ungefär som att någon häller vatten i en kanna inför någon som tittat på den där tomma kannan och undrat vad man använder en sån till. Sedan fått ett glas upphällt av det där vattnet och blivit erbjuden att dricka. Långsamt knakade en del knoppar till. Jag visste ju att världen jag levde i var fel, och jag visste ju att livet måste gå ut på något, något annat och jag visste ju att jag inte var speciellt stor men jag visste också att jag var hyggligt skärpt. Jag visste en del om kärlek och smärta och jag kunde uttrycka mig. Men jag hade inte format någonting, inte format något i mig, jag hade inte lagt ihop alla dom här sakerna till en enhet; en egen identitet. Men när jag kom tillbaka till skolan, till mitt liv, såg jag allt omkring med med en helt annan insikt. Det var inte längre bara upplevelser omkring mig som jag helt enkelt registrerade, tog in. Jag förstod plötsligt vad det betydde, eller kunde betyda, jag förstod plötsligt att det fanns ett sammanhang. Och att det här inte alls är vad det ser ut att vara.

Varenda ord i den här sången var inte bara vansinnigt sant utan framför allt var det ord som uppenbarade sig som från ingenstans. Dom existerade inte förrän jag hörde dom. Ola Salos själva uppenbarelse var, till att börja med, mystisk och obegriplig. Jag stirrade på honom med känslan av att jag försökte begripa något jag redan egentligen begrep. Det jag i efterhand med viss ömhet förstår att jag stirrade på var en slags känsla av omöjlighet: Är han på riktigt? Kan man göra såhär? Finns det? Är det? Det var på marknivå, och han var inte en död mytologisk figur som John Lennon, inte ett karismatiskt som ufo som Ziggy Stardust och han var varken den freudianska fadersgestalt man såg i alla åldrade gitarrmän och inte heller den källa till frustration och eskapism jag uttryckte med punk och det som då fortfarande kallas britpop. Han gav det mystiska intrycket av att vara en helt vanlig snubbe. Fast med stil. Som hade saker att uttrycka. Och dessa saker, alltså texten i den här sången, nämnda uppenbarelseord, var rakt upp och ner helt osannolika. Dom skar rakt igenom all den skam och underdånighet jag av samhället och skolan lärde en känna sedan barnsben, och krossade den i ett enkelt slag.

Inuti mig kände jag ett vemodigt vrål, precis det Ginsbergska howl som denna sång är raka vägen inifrån och upp och ur och tillbaka riktat rakt mot medelklassen den kom ifrån. Behovet av att dränka sorgen att bli som dom andra, dom nödtvunget enkla och rädda och förtryckta människorna i medelåderns mellanklasshus, dom olyckliga mammorna och dom olyckliga sönerna och döttrarna, rädslan för att bli fet eller uppfattas som konstig. Uppenbarelsen, det tidiga spåret av en sanning som bara skulle växa och som än idag fortfarande växer, att livet är ett blixtrande sorgligt epos av skönhet och terror, av lycka och mörker, av eufori och kaos – men att det är så. Och att kanalen ut till det verkliga livets flöde måste hållas öppen, att inget fegt förtryck eller rädsla någonsin får täcka den stora bilden med ett torrt slem av någon slags förljugen komfort. Människa! Du ska lida, älska, gråta, skratta. Du ska inte glo på TV, släppa en fjärt och spana in grannens fru. Du ska resa och utforska, inte konsumera och roa dig. Du ska älska, inte dejta och du ska lida utan endorfiner. Du ska anamma galenskapen för det är den enda vägen till en ren och klar och sund känsla i det här förtryckande samhället av systematisk ordning. Samhällets intressen är inte din vän. Därav: It takes a fool to remain sane.

Det var början av The Ark, eller åtminstone genombrottet. Sagan om dom är mer eller mindre välkänd och nu preskriberad. Det här är tredje gången dom står på Siesta-scenen, men det är också sista gången. I och med deras bokslut går dom till historien som ett av det verkliga 00-talets stora svenska band. Ändå är det hela tiden den där vardagseftermiddagen för elva år sedan jag återvänder till. I synnerhet när jag börjar höra spontana körsånger från unga röster stämma upp i deras låtar, medan jag står och funderar på om jag ska köpa en Smålandsrulle. The Ark har betytt saker för unga människor. Dom har stått som förebilder, även om det är ett lite stelt ord, och dom har lyckats skapa ett ljus för unga där det idag mer än någonsin ofta finns alltför mycket mörker. Det tror jag dom kanske vet, men det skadar inte att påpeka det igen. Jag utgår ifrån att dom är stolta; att nå fram så effektivt måste vara vad alla artister eftersträvar, men verkligt få faktiskt lyckas med.

Eftersom jag nuförtiden ska föreställa vara en vuxen människa måste jag tänka på saker som att hinna med tåg hem, och inte kasta mig handlöst in i natten och hoppas på det bästa. ”Do, do, do, do, what you wanna do” ekade den där rösten, som om den förföljde mig, när jag bestämde mig för att lämna över kvällen åt de unga. I skrivande stund är det femton minuter innan The Ark kliver på Fiesta-scenen. Jag vet att publiken är i extas. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet att det kommer att bli tårar och skratt, dans och jubel. Jag tänkte stanna kvar och se dom, för gammal kärleks skull, men jag hade ingen att hålla i handen.

Här skrev jag om dag 1

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Relaterat: Sydsvenskan och Helsingborsgs Dagblad.

Från Siesta, första dagen: blir av allt att döma en lyckad historia

by

Det regnade och regnade och regnade. Det till och med haglade. Det regnade och regnade och haglade och blåste kallt i tre veckors tid. Så var det stiltje en kväll. Därefter kom solen. Den vällde ut över gator och torg och värmde allting till ugnstemperatur, och den gassade i dag efter dag och den ligger fortfarande het över Hässleholm. Tro mig, det är varmt. Den där klassiska ”misslyckade festivalen” full av paraplyn och huttrande käkar, framför band och artister som nästan bara uttrycker medlidande med sin publik, är lika långt borta som månen. För att citera en ung man jag såg här som slängde armen om sin kompis på väg in mot stan för att hitta något att äta: Det blir bra det här.

Nionde upplagan av Siestafestivalen kommer, av allt att döma, att bli en lyckad historia. Man kan ta min egen förvirring som måttstock; ju mer förvirrad Fredrik, desto roligare har människorna. Jag anländer till den gamla militärstaden Hässleholm i förvirring – ”Det ska ju vara skyltat!” utbrister jag åt ingen annan än den gassande solen – och snurrar runt ett tag innan jag upptäcker att, ja, det var visst skyltat. Inte för att jag behöver skyltar. Snart märker jag det avlägsna musikmullret rulla fram längs luften, och jag noterar alla dessa människor – till stor del rör det sig om väldigt unga människor – som rör sig i samlad flock med idel avslappnade leenden och… ”skön” attityd. Det är som i början av Lejonkungen. Solen är gigantisk och alla djuren rör sig mot samma plats. Det är lika bra att försöka smälta in. Känslan av nostalgi är bitterljuv. Det var några år sen jag var på festival och här trodde jag att det skulle vara som att cykla. ”Du har ju alldeles för mycket kläder på dig” säger en kräftröd kille med imponerande lång bandana, när jag kastar tillbaka ett liggunderlag han tappat, och som rullat iväg och hamnat farligt nära den trafikerade gatan. ”Take it off man!” säger killen och viftar med vad jag tror är en pinne, som jag antar ska bli en flagga. ”Take it aaall off!”

Jag är oklar vad jag ska säga, men jag ler sådär som om jag är med på noterna.

Men det här är vad det handlar om. Än så länge behöver man inte prata om det delikata att vi kommer få se Henrik Berggren i sin ensamhet klockan ett på natten stå på Fiesta-scenen och sticka små hål på hjärtat. Eller att The Ark kör förbi här för sista gången. Eller att Håkan Hellström ska dra igång sin upp och nervända predikan av extas. Eller att Ane Brun är fantastisk, eller att Billie Vision är mysparty, eller att And You Will Know Us By The Trail Of Dead inte alls är gamla, för att inte tala om bob hund. Eller att Meshuggah och Slagsmålsklubben givetvis är här den här gången också. Jag behöver inte ens nämna att jag (för jag är ju som jag är) kanske är mest spänd på att se Dundertåget.

Allt det där är liksom redan inräknat. Det jag skulle vilja beskriva är istället ansiktena på varenda människa jag ser omkring mig på väg till den här festivalcampingen, men jag kan bara erbjuda var och en att för sitt inre öppna upp den här sommarens första riktigt klarblå himmel och skinande sol – och människor som vallfärdas till en plats där de en helg får gå upp i eskapism. Några tjejer med målade mustascher i ansiktet sitter vid in- och utgången och vinkar åt mig, på tal om ingenting, och jag hör någon ropa ”Fånga ballongen!” för det är en röd ballong som några glada vänner råkat tappa greppet om, som nu seglar rakt upp i det blå och snart blir en röd prick där uppe.

Siesta är en mindre festival, och den verkar ha överlevt Stora Festivaldöden häromåret genom just detta mindre anspråk, även om den växer sig större för varje år som går. Jag är mycket glad för det. Jag har alltid varit skeptisk mot så kallade stadsfestivaler – alldeles irrationellt förstås, och givetvis byggt på denna romantiska idé att en festival ska ta plats ute i det fria (hör här på ordet: det fria) och det hör till saken att man ska samlas, vallfärdas, ta sig till vilken skog det nu än må vara, slå upp sitt tält och under vilka omständigheter det än må bli delta i en fest i ingenmansland. Jag må vara gammal som en stock i min klassicism här, men det var faktiskt vad Woodstock handlade om. Siesta är fortfarande en klassisk festival, så som åtminstone jag upplever att en festival ska, nej måste, vara.

Redan på stationen i Lund, där jag går på Öresundståget, sitter en flock ungdomar och verkar campa på perrongen. Det är så mycket Hakuna Matata över dom att det ser ut som att dom lika gärna kan låta tågen komma och gå, och ta det som dom behagar. Den riktiga festen börjar ju inte förrän imorgon, ändå.

När jag sätter mig tittar Fille ut genom fönstret. Han går gymnasiet i Eslöv, har långt svart hår och ett tiotal festivalarmband runt höger handled. Brevid honom sitter Erika och säger att hon är trött. Dom går i samma klass, och skolan är egentligen inte slut än. ”Vad folk har packning med sig” säger Fille. ”Jag har bara med mig en kudde”. Erika vänder sig mot honom med en tvivlande blick. ”Allvar?” säger hon. ”Bara en kudde?”. Fille skrattar till och gungar lite med huvudet. ”Jamenvadeu en kudde är ju allt man behöver”. Erika frågar hur han hade tänkt sig sova. Fille tänker efter en stund. ”Ja, på kudden” konstaterar han till slut.

Stämningen på pågatåget är det av en klassresa, fast med öl och äkta ohejdad förväntan. Brevid oss sitter fyra unga killar i varsina 3D-glasögon och berättar om hur rolig det vore om världen var tredimensionell. ”Men världen ÄR ju tredimensionell” är det någon som påpekar. ”Ja, men på riktigt liksom” säger en annan. ”Ja, fett” konstaterar den tredje till slut. När vi rullar ut över åkrarna kommer solen in i ansiktet på Erika, som lägger handen över ansiktet. Hon säger att hon egentligen har nationellt prov i matte att plugga, och att slutbetyget kommer hänga på det. Hon kommer knappt hinna plugga något när hon kommer hem. Men det är ju Siesta. Fille berättar en historia om en kille han känner som var punkare, och vars örsnibb en gång i tiden råkade… ”Men gud” säger Erika innan han hinner fortsätta. ”Du får prata om något annat”. Fille nickar hastigt och byter ämne, för upp sin hand med de tio festivalarmbanden och säger ”Vet du hur smutsigt detta blir?” Han börjar peta lite på metallknippena; ”Det är precis här som alla bakterierna lagras…”

Jag tänker på Fille och Erika och de fyra killarna med 3D-glasögon och konstaterar när jag rör mig i det täta vimlet utanför området – fortfarande med denna gassande sol varm över kläderna – att de är som stickprov ur denna massa av unga människor som kommer hit av anledningar som man snabbt blir för gammal för att komma ihåg, och som (alldeles) vuxna människor gärna vägrar att förstå. Ångesten i ett matematikbetyg kan inte lindras av mer matteplugg. Den kan bara lindras av en festival. Det är så det fungerar.

”Du har gått helt fel” förklarar en vänlig vakt när jag kommer till ingången. ”Du ska tillbaka dit du kom ifrån och så ännu längre”. Hon pekar med hela handen och skrattar lite åt mig (för jag ser väl ut som en som glömt att ta med sig vattenflaskan, vilket är helt korrekt). Jag virrar omkring tills jag märker att en stor långtradare skymmer sikten för skylten som leder till incheckningen. Till sist anländer jag till ett litet fint trähus där Tuva Nuvotnys storasyster – det måste det vara! – tittar ut genom ett fönster i hängselbyxor och delar ut armband åt volontärer, ambassadörer, pressfolk och andra lyckligt lottade. I den lummiga gläntan – och det plötsliga lugnet – spänner hon ett pressarmband runt min handled och hoppas att jag har en underbar festival. Leendet består av den villkorslösa kärlek som enbart består av ideella verksamheter. Jag blir alldeles ödmjuk, och tänker att hoppet är det sista som överger oss.

Och så på väg in mot stan – jag skulle gärna stanna, men jag har ett par sista skyldigheter kvar att uträtta där jag kom ifrån – tar jag av den där kavajen och konstaterar att jag helt klart har för mycket kläder på mig och att bandana-killen hade helt rätt. Nu börjar jag komma ihåg vad det här är för något.

Framför mig anländer två långhåriga killar enbart iklädda ett par shorts och Converse-skor.
”Vi går åt helt fel håll” säger den ena.
”Det finns ju bara det här hållet att gå” säger den andra. ”Jag ville ju bara hitta nåt att käka inne i stan”
”Men käka, vi behöver väl inte käka.”
”Min mamma säger att jag måste käka”
”Du kan käka”
”Du kan vara min mamma”
”Ska jag vara din mamma?”
”Ja. Vad säger du?”
”Du måste äta mat!”
”Okej, mamma”

De två killarna är tysta i någon sekund, och börjar därefter skratta högt. Den ena killen – vi kan kalla honom Calvin Klein – lägger armen om den andra, som vi kan kalla Björn Borg, och säger ”Det blir bra det här”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Siesta: Per Egland, Indian Songs, Little Marbles, Stefan Sundström, Elias and the Wizzkids och Bruket

by

Efter att bussen (just under festivalen är det naturligtvis reparationer på järnvägen från Höör till Hässleholm) i Snigelfart har glidit in efter en karavan av turistbussar och raggarbilar (this is landet) kan jag äntligen börja vandra in mot festivalområdet. Det här är den största uppsättningen av Siestafestivalen hittills och det är minst sagt synd att de fetaste konserterna (dinosaur jr, bob hund, the bear quartet) har krockat med obligatoriska studier. Väl på plats i den stora parken verkar inte staden ha vaknat till ordentligt än, klockan 14 på eftermiddagen. Anledningen till att jag själv tagit mig i kragen stavas Per Egland.

Med sitt album ”Slut dina ögon och dröm om Egland” (och inte minst P3-skräddarsydda singeln ”Merkurius brinner”) har Per Egland skrivit in sig i en väldigt svensk småstadspoptradition. Med kryptiska, ofta repetativa texter och smittsamma melodier i en korsning mellan Ingenting och Markus Krunegård gör han en fin spelning för poppandor som bakis-vilar i halmen framför scenen. Det stabila bandet (som tydligen bara ska ha repat en gång) får fint fram det latent aggressiva och lite skeva i Pers musik, som balanserar fint mellan fritidsgårds-ångest och konstskolerock. Den väldigt icke-direkta musiken får ett fint rakt-på-framförande som klär den fint.
En stor poäng med festivaler är att bara vandra runt och lyssna på akter man aldrig skulle lyssnat på förut (ens idag när all musik finns ett par musklick bort). The Indian Songs från Kristianstad är ett sådant band som jag aldrig hört men som låter förvånande bra, trots att det är svårt att skaka av sig att man hört detta förut; med patoset från Band of horses och Arcade fire och melodier från Sufjan Stevens skulle de lika gärna kunnat komma från det stora landet i väst. Men de har en finfin energi och samspelthet, även om jag blir nipprig på sångarens (i obligatoriska indieuniformen randig-tröja-tighta-jeans-och-snedlugg) ovana att hela tiden säga alldeles för mycket i mellansnacket. Jag kan inte komma underfund med om fraser i stil med: ”Den här låten heter We might fall apart” och den handlar om hur vi ofta kan falla samman” är ironiska eller inte, i och med att han i princip säger samma sak efter varje låt.

Efter att ha stannat längre än vad jag trott framför The Indian Songs går jag vidare till Fiesta, där Stefan Sundström fått ett alldeles eget förband i form av Little Marbles. Rockjournalister älskar att dela in artister i fack i stil med ”antingen älskar du eller hatar dom” men med Little Marbles stämmer det verkligen. De två 17åringarna (jag trodde de var mycket yngre) stiger upp på scenen iförda vad som ser ut som en hippiekollektion från 70-talet; alla färger gör ont i ögonen. Med varsin gitarr och gälla röster som alltid låter som en och samma gör de toksprallig proggpop; det fnissas och gapas, de försöker spränga in så mycket vardagliga iakttagelser som möjligt i varje låt. Som en sockerhög Laleh som sjunger barnvisor eller som om den mest teatraliska sidan av Stefan Sundström fötts på 90-talet. Första låten ler man åt viljan och energin. Den sista låten, när ens charm-tolerans överskridits för länge sen, är det inte lika kul längre.

Desto bättre då när Sundström själv kommer upp efteråt. Efter att nästan ursäktande och med ett ganska larvigt utbytande av texten i ”Sabina gör en konst utav att gå” (”någon på soundchecket bad mig att inleda med den här”) kommer den bästa låten från nya skivan, ”Alla ska i jorden”. Och det låter fantastiskt mäktigt, oundvikligt apokalyptiskt mässande. ”Alla ska i jorden / Offren och de skyldiga till morden”. Bandet som är stärkt med flera gitarrer, piano, trummor och cello tar den dystra stämningen på ”Ingenting har hänt” tillvara på ett varsamt och obevekligt sätt. Tillsammans gör de ett fint urval av låtar i samma stämning från tidigare skivorna, bland annat min personliga favorit ”Under isen (ligger himlen)”. Själv föredrar jag verkligen honom såhär, nedtonad men ändå oerhört kraftfull, framför hans mer burleska visor. Han själv ursäktar allvaret flera gånger (”nu när solen kommer kör vi nåt mer dansant”), men det är ändå tydligt att soundet känns som en nytändning i Sundströms musik. De nya låtarna står ut på ett bra sätt från de gamla, även om han lyckas gjuta nytt liv även i flera av dem med en mer lågmäld ton. Därför kommer de undan med att inte vara helt överens om vilken låt som ska spelas när, komma av sig och göra slamrig pubrock av avslutande ”Om jag kommer upp till Jesus”.

Efteråt skyndar jag mig för att se vad som återstår av Elias & The wizzkids konsert, då de var något av tonårsfavoriter för mig, men det var länge sen jag hörde dom. De känns mycket mer säkra i sitt sound nu, fortfarande spralligt indiepopiga men betydligt mer slipade och med mindre aukustiskt gitarrtrallande. Det är skönt att sjunka ned och lyssna i den ljuma försommarkvällen, även om det antagligen inte skulle kännas lika fräsht en grå novemberkväll. Det är feel-good musik vilket smittar av sig på den lilla publiken, även om sångaren (Elias?) försöker ironisera smart så mycket han kan, vilket såklart passar de självmedvetna texterna bra men som ändå känns ganska onödigt. Skippar man hipsterattityden (vilket de naturligtvis skämtar om) är den ändå en fin konsert (men är inte ljudet lite väl lågt?)

Något jag verkligen sett fram emot är Bruket. svensk punkrock har verkligen fått ett uppsving på senaste tiden med namn som Sista sekunden, Masshyteri och Knivderby och mina förväntingar är höga. Man kan inte motstå ett punkband, producerat av The Hives, med texter som ”Du ger mig lyckliga dagar / Allt var så mörkt utan dig”. Men jag vet inte vad som är problemet för mig att ta till mig konserten; jag tror att mycket har att göra med att mycket av beståndsdelarna känns som kopior av någoting gammalt, och bättre. Från sångaren Fredrik Hellmans nonchalant jättefalska Florence Valentin-sång till poserna och mellansnacket som känns som Pelle ”Howlin” Almquists dito, fast mer tillgjort och påklistrat. Punk är naturligtvis ett koncept, döper man sig till Bruket, gör stor grej av att komma från en liten fabriksstad och spela Punk så låter man på ett speciellt sätt. Men det här känns mest ganska uttänkt och konstruerat snarare än geniunt (jag hatar det ordet men hittar inget bättre). Lite Clash där, lite Hästpojkens första skiva där. I de obligatoriska skinnjackorna känns det ganska personlighetsfattigt, bara röj utan innehåll blir snabbt ganska ihåligt. Fraserna om arbetare och tristess känns mer som ingredienser som ska vara med när man spelar punk, ingenting de nödvändigtvis själva tror på. Eller, hur ska jag veta det, men blir man inte övertygad om det som besökare så blir man inte övertygad som besökare. Inte om man vill vara någonting mer än ett Florence Valentin light i alla fall.

Efter att ha sniglat mig ut på samma omständiga sätt som jag kom in (hemresan tar två och en halv timme istället för en) är jag ändå väldigt nöjd med dagen. Nu peppar vi för Way out west och inte minst Malmö Sommarscen och Malmöfestivalen som kommer bli skitbra i år.