• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stefan Sundström

Stefan Sundströms domedagspredikan live i Växjö

1 december, 2019 by Erik Åman Laakso

Foto: Maria Laakso Åman

Stefan Sundström
Växjö Teater
Betyg: 5

Intima Växjö Teater känns som ett murrigt vardagsrum dit vi är inbjudna till en stunds väckelsemöte med Stefan Sundström. Med budskapet om att domedagen ständigt pågår omkring oss, även om vi i vårt välståndssamhälle inte märkt av det så mycket än, tar Sundström med oss på en upplysningsresa. Budskapet presenteras med humor och distans och med konsekvent ställningstagande denna “Black Friday”. Efter att ha deltagit på strejk och demonstration för klimatet tidigare på dagen, bestämdes att ingen försäljning av CD eller böcker skulle ske på konsertkvällen. Stefan Sundström känns genuin i allt han gör.

Stefan Sundström sjöng väldigt bra den här kvällen och gitarrspelet var riktigt bra. Jag kom osökt att tänka på hur Cornelis Vreeswijk spelade gitarr. Distinkt med en rejäl dos blues och mycket skickligt. Att Sundström spelade en cover av Bellmans “Märk hur vår skugga” var en kul bonus. För mig var det tydligt att det var en cover på Cornelis cover av sagda poem.

När publiken fick önska blev det fantastiska “Amors pilar” men bäst i kväll var “Bara va en del”, tidigare nämnda “Märk hur vår skugga” och “Alla ska i jorden”. Publikkontakten ska också framhållas. Det var verkligen nära och varmt, Stefan kommunicerade en hel del med publiken som kom med inspel och kommentarer.

Det blev en kväll att må bra utav mitt i det brännande budskapet om vart världen är på väg. På väg hem i den dystra novembernatten gick vi med ett varmt hjärta och en känsla av att det finns hopp för framtiden. Att kunna förmedla sådant hopp i en dyster tid är få förunnat men Stefan Sundström förmår.

Arkiverad under: Musik, Scen Taggad som: Stefan Sundström, Växjö Teater

Stefan Sundström ger sig ut på turné

8 oktober, 2019 by Erik Åman Laakso

Med färska skivan “Domedagspredikan” i bagaget ger sig Stefan Sundström ut på vägarna igen. På onsdag den 9 oktober spelar han i Gävle och sedan fortsätter turnén till den 7 december då han avslutar i Örnsköldsvik. Hela spelschemat hittar du här. Kulturbloggen fick en liten pratstund med artisten när han nyss kommit hem från två spelningar i Norge.

Foto: Jeanette Andersson, United Stage.

Stefan Sundström har värmt upp inför turnén med några spelningar i Norge och har precis käkat frukost med Manfred Mann Earth band som också spelat i Halden dagen innan. Jag börjar med att fråga vad han ser fram mest mot på den kommande turnén.

– Att komma in i matchen igen. Senaste turnén som Stefan Sundström var fyra fem år sedan. Att komma ihåg gamla texter är en utmaning så det är ett av målen. Under de åren har jag spelat bland annat med ett norskt band, Likholmen. Bland annat på en festival i Nordnorge där det tog fjorton dagar att ta sig till festivalen. Eftersom jag inte flyger fick jag åka tåg till Narvik, buss till Lofoten och sedan Hurtigrutten till spelplatsen.

Hur har processen med nya skivan sett ut?

– Inspelningarna har gått helt i min egen takt på mina villkor. Skivbolaget vill ju ofta ha insyn och jag gillar inte det riktigt utan vill köra min process. Jag har satt ihop musiker som jag tror ska funka ihop och det har det gjort. Men på turnén åker jag själv den här gången.

Jag läste idag, i ett helt annat sammanhang, att en sak man kan säga helt säkert om domedagspredikanter, är att de har haft fel. Hur är det den här gången?

– Nä den här gången har jag rätt! *Stort garv* Nej men allvarligt talat så är det vad jag säger på plattan. Domedagen inträffar hela tiden för många människor runt om i världen. De som bidragit minst till den globala uppvärmningen är de som drabbas värst och vi som bidragit mest klarar oss bäst ifrån konsekvenserna.
De klassiska domedagsföreställningarna är destruktivt att ha som målbild. Vi bestämmer själva vilken väg vi ska ta och hur vi ska ta oss ur det. Mänsklighetens stora framgång är att vi kan samarbeta. Det gör oss unika som djurart. Vi kan utöva empati för andra individer och vi visar det exempelvis att vi som art kan ta hand om våra ungar i 20 år. Den empatin kan vi också använda i andra sammanhang.

Kommer tekniken att lösa mänsklighetens problem?

– Tekniken finns redan. Solenergin skulle kunna försörja hela jorden med all el man kan behöva, men inte minst oljemarknaden vill fortsätta sälja olja. Samma sak inom jordbruket. De stora aktörerna vill fortsätta sälja konstgödsel men vi skulle kunna förändra jordbruket med andra metoder. Exempelvis genom att använda allt vårt biologiska avfall till näring. Så tekniken finns men de stora ekonomiska aktörerna kämpar emot att kunna genomföra förändringarna.

Hur ser du på den stora rörelse som uppstått genom exempelvis Greta Thunberg?

– Det är livsfarligt att fokuset läggs på henne som person och hennes eventuella diagnoser istället för att fokusera på klimathotet. Mediadramaturgin gör att fokus läggs på fel saker och på konstiga saker. Greta är kanon men fokus kan inte ligga på henne och den hon är eller inte är, fokus måste ligga på de frågor som hon hjälpt till att lyfta upp.

Plattan Domedagspredikan finns ute på Spotify och andra streamingtjänster och går också att köpa i eventuella skivaffärer samt i samband med de kommande konserterna. Första konserten på hösten turné är alltså på Gävle teater på onsdag.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Domedagspredikan, Stefan Sundström

Lyssna: Stefan Sundström – Söder ska resa sej (igen)

2 september, 2014 by Redaktionen

soderskaresasigigen

Stefan Sundströms nya EP “Söder ska resa sej (igen)” släpptes 1 september. Titelspåret är en låt han skrivit ihop med Jenny Wrangborg, Göran Greider, Tompa Eken och Bengtson. Låten gästas också av Fjodor från Ebba Grön och Pelle Ossler.

I ett pressmeddelande skriver Stefan Sundström:
Ja, jag vet att vi lever i en mörk tid.

Vi lever i en tid när en vapenhandlare tjänar flera hundra gånger mer än dom 25 00 kr som förvägras våra sjuksköterskor.

I en tid när samma vapenhandlare kan skriva hemliga brev till sina drängar i regeringen och säja åt dom att bygga vapenfabriker åt SaudiArabien, som alltså är det land som Islamiska Staten får sina pengar och vapen ifrån.

I en tid när pengar inte luktar, utan är digitala och egentligen inte finns, vilket alla snart ska upptäcka.

Vi har fått högre lån istället för högre lön, lägre skatt istället för lägre antal barn i förskolegrupperna.

Jag vet.

Men- Söder ska resa sej igen.

Jag åkte ut till mina gamla hood och fann ljuset. Vinden har vänt. Nu tar vi dom.

Det är i förorterna Sveriges politiska framtid nu stöps. Innerstadens alla kultur-, ekonomi-och mediakotterier kommer snart finna sej vara ute i periferin.

Periferin kommer att bli centrum, mariginalen kommer hamna på mitten av pappret.

Det kommer att bli en plump i protokollet.

Här kommer Söder ska resa sej (igen), en låt jag skrivit ihop med Jenny Wrangborg, Göran Greider, Tompa Eken och Bengtson.

Fjodor körar med sin klara gossestämma, märkligt oförändrad sen den tid han skrämde högerkäringar med sin sonora stämma i Ebba Grön. Jenny, Göran, Bengtson och Tompa rappar med mej.

Vi är ju inga hiphoppare precis, men vi vill på vårt vis påvisa denna regerings omedelbart förestående frånfälle.

Pelle Ossler spelar gitarr på låten.

Sen är det en låt som handlar om att om man inte blir sjuk så blir man i alla fall gammal. Så förr eller senare behöver man hjälp.

Sjuksköterskor och Uskor. Så dom måste få mycket bättre pröjs. Mycket mer än Marcus Wallenberg och Filippa Reinfeldt. Dom kan få existensminimum tycker jag. Låten heter Blir du inte sjuk.

Sen ere en låt som heter Fredrik-nu är det dags att gå. Och det är det ju. Han kan lämna Rosenbad den 15 september och känna sej rätt nöjd. Det är inte varje dag man lyckas sänka a-kassan mer än i nåt annat land och välfärden har börjat spricka upp på allvar. Mission accomplished kan man säja.

Sista låten på EP:n är en hyllning till Matti Ollikainen, Franska Trions magiska pianist och sångare. Han är voodomästare och jag känner honom. Akta er. Hokus Pokus Matti heter den låten.

– Stefan Sundström 20140901

Arkiverad under: Musik Taggad som: Stefan Sundström

Siesta: Per Egland, Indian Songs, Little Marbles, Stefan Sundström, Elias and the Wizzkids och Bruket

30 maj, 2010 by Jonatan Södergren

Efter att bussen (just under festivalen är det naturligtvis reparationer på järnvägen från Höör till Hässleholm) i Snigelfart har glidit in efter en karavan av turistbussar och raggarbilar (this is landet) kan jag äntligen börja vandra in mot festivalområdet. Det här är den största uppsättningen av Siestafestivalen hittills och det är minst sagt synd att de fetaste konserterna (dinosaur jr, bob hund, the bear quartet) har krockat med obligatoriska studier. Väl på plats i den stora parken verkar inte staden ha vaknat till ordentligt än, klockan 14 på eftermiddagen. Anledningen till att jag själv tagit mig i kragen stavas Per Egland.

Med sitt album ”Slut dina ögon och dröm om Egland” (och inte minst P3-skräddarsydda singeln ”Merkurius brinner”) har Per Egland skrivit in sig i en väldigt svensk småstadspoptradition. Med kryptiska, ofta repetativa texter och smittsamma melodier i en korsning mellan Ingenting och Markus Krunegård gör han en fin spelning för poppandor som bakis-vilar i halmen framför scenen. Det stabila bandet (som tydligen bara ska ha repat en gång) får fint fram det latent aggressiva och lite skeva i Pers musik, som balanserar fint mellan fritidsgårds-ångest och konstskolerock. Den väldigt icke-direkta musiken får ett fint rakt-på-framförande som klär den fint.
En stor poäng med festivaler är att bara vandra runt och lyssna på akter man aldrig skulle lyssnat på förut (ens idag när all musik finns ett par musklick bort). The Indian Songs från Kristianstad är ett sådant band som jag aldrig hört men som låter förvånande bra, trots att det är svårt att skaka av sig att man hört detta förut; med patoset från Band of horses och Arcade fire och melodier från Sufjan Stevens skulle de lika gärna kunnat komma från det stora landet i väst. Men de har en finfin energi och samspelthet, även om jag blir nipprig på sångarens (i obligatoriska indieuniformen randig-tröja-tighta-jeans-och-snedlugg) ovana att hela tiden säga alldeles för mycket i mellansnacket. Jag kan inte komma underfund med om fraser i stil med: ”Den här låten heter We might fall apart” och den handlar om hur vi ofta kan falla samman” är ironiska eller inte, i och med att han i princip säger samma sak efter varje låt.

Efter att ha stannat längre än vad jag trott framför The Indian Songs går jag vidare till Fiesta, där Stefan Sundström fått ett alldeles eget förband i form av Little Marbles. Rockjournalister älskar att dela in artister i fack i stil med ”antingen älskar du eller hatar dom” men med Little Marbles stämmer det verkligen. De två 17åringarna (jag trodde de var mycket yngre) stiger upp på scenen iförda vad som ser ut som en hippiekollektion från 70-talet; alla färger gör ont i ögonen. Med varsin gitarr och gälla röster som alltid låter som en och samma gör de toksprallig proggpop; det fnissas och gapas, de försöker spränga in så mycket vardagliga iakttagelser som möjligt i varje låt. Som en sockerhög Laleh som sjunger barnvisor eller som om den mest teatraliska sidan av Stefan Sundström fötts på 90-talet. Första låten ler man åt viljan och energin. Den sista låten, när ens charm-tolerans överskridits för länge sen, är det inte lika kul längre.

Desto bättre då när Sundström själv kommer upp efteråt. Efter att nästan ursäktande och med ett ganska larvigt utbytande av texten i ”Sabina gör en konst utav att gå” (”någon på soundchecket bad mig att inleda med den här”) kommer den bästa låten från nya skivan, ”Alla ska i jorden”. Och det låter fantastiskt mäktigt, oundvikligt apokalyptiskt mässande. ”Alla ska i jorden / Offren och de skyldiga till morden”. Bandet som är stärkt med flera gitarrer, piano, trummor och cello tar den dystra stämningen på ”Ingenting har hänt” tillvara på ett varsamt och obevekligt sätt. Tillsammans gör de ett fint urval av låtar i samma stämning från tidigare skivorna, bland annat min personliga favorit ”Under isen (ligger himlen)”. Själv föredrar jag verkligen honom såhär, nedtonad men ändå oerhört kraftfull, framför hans mer burleska visor. Han själv ursäktar allvaret flera gånger (”nu när solen kommer kör vi nåt mer dansant”), men det är ändå tydligt att soundet känns som en nytändning i Sundströms musik. De nya låtarna står ut på ett bra sätt från de gamla, även om han lyckas gjuta nytt liv även i flera av dem med en mer lågmäld ton. Därför kommer de undan med att inte vara helt överens om vilken låt som ska spelas när, komma av sig och göra slamrig pubrock av avslutande ”Om jag kommer upp till Jesus”.

Efteråt skyndar jag mig för att se vad som återstår av Elias & The wizzkids konsert, då de var något av tonårsfavoriter för mig, men det var länge sen jag hörde dom. De känns mycket mer säkra i sitt sound nu, fortfarande spralligt indiepopiga men betydligt mer slipade och med mindre aukustiskt gitarrtrallande. Det är skönt att sjunka ned och lyssna i den ljuma försommarkvällen, även om det antagligen inte skulle kännas lika fräsht en grå novemberkväll. Det är feel-good musik vilket smittar av sig på den lilla publiken, även om sångaren (Elias?) försöker ironisera smart så mycket han kan, vilket såklart passar de självmedvetna texterna bra men som ändå känns ganska onödigt. Skippar man hipsterattityden (vilket de naturligtvis skämtar om) är den ändå en fin konsert (men är inte ljudet lite väl lågt?)

Något jag verkligen sett fram emot är Bruket. svensk punkrock har verkligen fått ett uppsving på senaste tiden med namn som Sista sekunden, Masshyteri och Knivderby och mina förväntingar är höga. Man kan inte motstå ett punkband, producerat av The Hives, med texter som ”Du ger mig lyckliga dagar / Allt var så mörkt utan dig”. Men jag vet inte vad som är problemet för mig att ta till mig konserten; jag tror att mycket har att göra med att mycket av beståndsdelarna känns som kopior av någoting gammalt, och bättre. Från sångaren Fredrik Hellmans nonchalant jättefalska Florence Valentin-sång till poserna och mellansnacket som känns som Pelle ”Howlin” Almquists dito, fast mer tillgjort och påklistrat. Punk är naturligtvis ett koncept, döper man sig till Bruket, gör stor grej av att komma från en liten fabriksstad och spela Punk så låter man på ett speciellt sätt. Men det här känns mest ganska uttänkt och konstruerat snarare än geniunt (jag hatar det ordet men hittar inget bättre). Lite Clash där, lite Hästpojkens första skiva där. I de obligatoriska skinnjackorna känns det ganska personlighetsfattigt, bara röj utan innehåll blir snabbt ganska ihåligt. Fraserna om arbetare och tristess känns mer som ingredienser som ska vara med när man spelar punk, ingenting de nödvändigtvis själva tror på. Eller, hur ska jag veta det, men blir man inte övertygad om det som besökare så blir man inte övertygad som besökare. Inte om man vill vara någonting mer än ett Florence Valentin light i alla fall.

Efter att ha sniglat mig ut på samma omständiga sätt som jag kom in (hemresan tar två och en halv timme istället för en) är jag ändå väldigt nöjd med dagen. Nu peppar vi för Way out west och inte minst Malmö Sommarscen och Malmöfestivalen som kommer bli skitbra i år.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Elias & The Wizzkids, Indian Songs, Little Marbles, Per Egland, Siesta, Stefan Sundström

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in