Stefan Sundström

Efter att bussen (just under festivalen är det naturligtvis reparationer på järnvägen från Höör till Hässleholm) i Snigelfart har glidit in efter en karavan av turistbussar och raggarbilar (this is landet) kan jag äntligen börja vandra in mot festivalområdet. Det här är den största uppsättningen av Siestafestivalen hittills och det är minst sagt synd att de fetaste konserterna (dinosaur jr, bob hund, the bear quartet) har krockat med obligatoriska studier. Väl på plats i den stora parken verkar inte staden ha vaknat till ordentligt än, klockan 14 på eftermiddagen. Anledningen till att jag själv tagit mig i kragen stavas Per Egland.

Med sitt album ”Slut dina ögon och dröm om Egland” (och inte minst P3-skräddarsydda singeln ”Merkurius brinner”) har Per Egland skrivit in sig i en väldigt svensk småstadspoptradition. Med kryptiska, ofta repetativa texter och smittsamma melodier i en korsning mellan Ingenting och Markus Krunegård gör han en fin spelning för poppandor som bakis-vilar i halmen framför scenen. Det stabila bandet (som tydligen bara ska ha repat en gång) får fint fram det latent aggressiva och lite skeva i Pers musik, som balanserar fint mellan fritidsgårds-ångest och konstskolerock. Den väldigt icke-direkta musiken får ett fint rakt-på-framförande som klär den fint.
En stor poäng med festivaler är att bara vandra runt och lyssna på akter man aldrig skulle lyssnat på förut (ens idag när all musik finns ett par musklick bort). The Indian Songs från Kristianstad är ett sådant band som jag aldrig hört men som låter förvånande bra, trots att det är svårt att skaka av sig att man hört detta förut; med patoset från Band of horses och Arcade fire och melodier från Sufjan Stevens skulle de lika gärna kunnat komma från det stora landet i väst. Men de har en finfin energi och samspelthet, även om jag blir nipprig på sångarens (i obligatoriska indieuniformen randig-tröja-tighta-jeans-och-snedlugg) ovana att hela tiden säga alldeles för mycket i mellansnacket. Jag kan inte komma underfund med om fraser i stil med: ”Den här låten heter We might fall apart” och den handlar om hur vi ofta kan falla samman” är ironiska eller inte, i och med att han i princip säger samma sak efter varje låt.

Efter att ha stannat längre än vad jag trott framför The Indian Songs går jag vidare till Fiesta, där Stefan Sundström fått ett alldeles eget förband i form av Little Marbles. Rockjournalister älskar att dela in artister i fack i stil med ”antingen älskar du eller hatar dom” men med Little Marbles stämmer det verkligen. De två 17åringarna (jag trodde de var mycket yngre) stiger upp på scenen iförda vad som ser ut som en hippiekollektion från 70-talet; alla färger gör ont i ögonen. Med varsin gitarr och gälla röster som alltid låter som en och samma gör de toksprallig proggpop; det fnissas och gapas, de försöker spränga in så mycket vardagliga iakttagelser som möjligt i varje låt. Som en sockerhög Laleh som sjunger barnvisor eller som om den mest teatraliska sidan av Stefan Sundström fötts på 90-talet. Första låten ler man åt viljan och energin. Den sista låten, när ens charm-tolerans överskridits för länge sen, är det inte lika kul längre.

Desto bättre då när Sundström själv kommer upp efteråt. Efter att nästan ursäktande och med ett ganska larvigt utbytande av texten i ”Sabina gör en konst utav att gå” (”någon på soundchecket bad mig att inleda med den här”) kommer den bästa låten från nya skivan, ”Alla ska i jorden”. Och det låter fantastiskt mäktigt, oundvikligt apokalyptiskt mässande. ”Alla ska i jorden / Offren och de skyldiga till morden”. Bandet som är stärkt med flera gitarrer, piano, trummor och cello tar den dystra stämningen på ”Ingenting har hänt” tillvara på ett varsamt och obevekligt sätt. Tillsammans gör de ett fint urval av låtar i samma stämning från tidigare skivorna, bland annat min personliga favorit ”Under isen (ligger himlen)”. Själv föredrar jag verkligen honom såhär, nedtonad men ändå oerhört kraftfull, framför hans mer burleska visor. Han själv ursäktar allvaret flera gånger (”nu när solen kommer kör vi nåt mer dansant”), men det är ändå tydligt att soundet känns som en nytändning i Sundströms musik. De nya låtarna står ut på ett bra sätt från de gamla, även om han lyckas gjuta nytt liv även i flera av dem med en mer lågmäld ton. Därför kommer de undan med att inte vara helt överens om vilken låt som ska spelas när, komma av sig och göra slamrig pubrock av avslutande ”Om jag kommer upp till Jesus”.

Efteråt skyndar jag mig för att se vad som återstår av Elias & The wizzkids konsert, då de var något av tonårsfavoriter för mig, men det var länge sen jag hörde dom. De känns mycket mer säkra i sitt sound nu, fortfarande spralligt indiepopiga men betydligt mer slipade och med mindre aukustiskt gitarrtrallande. Det är skönt att sjunka ned och lyssna i den ljuma försommarkvällen, även om det antagligen inte skulle kännas lika fräsht en grå novemberkväll. Det är feel-good musik vilket smittar av sig på den lilla publiken, även om sångaren (Elias?) försöker ironisera smart så mycket han kan, vilket såklart passar de självmedvetna texterna bra men som ändå känns ganska onödigt. Skippar man hipsterattityden (vilket de naturligtvis skämtar om) är den ändå en fin konsert (men är inte ljudet lite väl lågt?)

Något jag verkligen sett fram emot är Bruket. svensk punkrock har verkligen fått ett uppsving på senaste tiden med namn som Sista sekunden, Masshyteri och Knivderby och mina förväntingar är höga. Man kan inte motstå ett punkband, producerat av The Hives, med texter som ”Du ger mig lyckliga dagar / Allt var så mörkt utan dig”. Men jag vet inte vad som är problemet för mig att ta till mig konserten; jag tror att mycket har att göra med att mycket av beståndsdelarna känns som kopior av någoting gammalt, och bättre. Från sångaren Fredrik Hellmans nonchalant jättefalska Florence Valentin-sång till poserna och mellansnacket som känns som Pelle ”Howlin” Almquists dito, fast mer tillgjort och påklistrat. Punk är naturligtvis ett koncept, döper man sig till Bruket, gör stor grej av att komma från en liten fabriksstad och spela Punk så låter man på ett speciellt sätt. Men det här känns mest ganska uttänkt och konstruerat snarare än geniunt (jag hatar det ordet men hittar inget bättre). Lite Clash där, lite Hästpojkens första skiva där. I de obligatoriska skinnjackorna känns det ganska personlighetsfattigt, bara röj utan innehåll blir snabbt ganska ihåligt. Fraserna om arbetare och tristess känns mer som ingredienser som ska vara med när man spelar punk, ingenting de nödvändigtvis själva tror på. Eller, hur ska jag veta det, men blir man inte övertygad om det som besökare så blir man inte övertygad som besökare. Inte om man vill vara någonting mer än ett Florence Valentin light i alla fall.

Efter att ha sniglat mig ut på samma omständiga sätt som jag kom in (hemresan tar två och en halv timme istället för en) är jag ändå väldigt nöjd med dagen. Nu peppar vi för Way out west och inte minst Malmö Sommarscen och Malmöfestivalen som kommer bli skitbra i år.