Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

by

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i ”vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

by

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

by

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.

Filmrecension: Maria Magdalena – enastående

by

Maria Magdalena
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 mars 2018
Regi Garth Davis

En otroligt vacker och berörande film om Maria Magdalena, den kvinna som faktiskt var den första som den uppståndne Jesus visade sig för. Filmen har passande nog svensk biopremiär på skärtorsdagen i påsk. Oavsett om du är troende kristen eller inte har filmen så mycket att berätta, inte minst om kvinnors situation i världen och i religioner. De religiösa scenerna är filmade på sådant sätt att den troende kan tolka på sitt sätt och den icke-troende på sitt sätt.

Rooney Mara spelar Maria Magdalena och hon är helt enastående i rollen. Joaquin Phoenix gör Jesus och är riktigt bra. Jag har en liten invändning att Joaquin Phoenix är snart 44 år och ska spela en man som är 33 år. Joaquin Phoenix som Jesus ser ut att vara äldre än 33 år (troligen var Jesus 33 år då han dog men vetenskapen är inte helt säker). Å andra sidan levde människor ett hårt liv, utsatta för sand och vind.

Vi får följa Maria Magdalena som bor med sin familj i ett för den tiden typiskt storfamiljs-kollektiv sina föräldrar, sina syskon och deras familjer. Hon är på väg att bli bortgift till en änkling. Maria Magdalena är inte en ung kvinna som drömmer om att gifta sig och få barn. Hon är duktig barnmorska och vill vara en självständig person, vilket inte var förunnat kvinnor vid den här tiden i det judiska samhället.

Hon hör av en av sina bröder talas om en healer, en man som predikar och helar människor. När hennes blivande make varit på besök springer hon iväg i natten. Hennes familj får tag på henne och går till en demon-utdrivare som ska få ut den demon ur henne som gör att hon inte finner sig i sin situation. Då hon blir jättesjuk efter försöket att driva ut demonen hämtar hennes bror den berömda Jesus som gör henne hel igen.

Hon kan inte glömma Jesus och ger sig av för att bli en av hans efterföljare. Hon tas upp i gemenskapen med lärjungarna, fast alla är inte odelat glada åt att en kvinna får följa med dem i Jesu fotspår.

Vi får följa Maria, Jesus och lärjungarna på sin den vandring som så småningom hamnar i Jerusalem där Jesus får ett raserianfall då han ser hur templet blivit en kommersiell plats och vi får se när han grips och korsfästs. Men allt skildrar utifrån Maria Magdalenas synvinkel.

Fotot är snyggt och de karga miljöerna känns ända in i märgen. Skådespelarna fungerar alla mycket bra och som publik kommer jag nära, jag känner det som att jag är med där och jag glömmer att jag sitter i en biosalong.

Ett stort plus är också att vi får en av de mest logiska förklaringarna kring hur Judas, som var lärjunge till Jesus och följde honom tillsammans med de andra som sedan blev apostlar kunde förråda Jesus.

Maria Magdalena var, enligt vad som kommer fram i Nya Testamentet, en kvinna som fanns med i människorna omkring Jesus. Hon var den första som fick se en uppståndne Jesus men hon blev först 2016 accepterad som en av apostlarna av påven. På 500-talet förklarades hon ha varit en hora, enligt en påve. Det mesta som religions-vetare kommit fram till idag pekar på att hon inte alls var prostituerad, det var bara ett sätt av den patriarkalt strukturerade kyrkan att få bort hennes person.

Rooney Mara gjorde filmdebut 2005 i filmen ”Mördande legender – Bloody Mary” och har sedan dess nått internationell stjärnstatus efter filmer som ”Terror på Elm Street”, ”Social Network” och ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den amerikanska versionen av Stieg Larssons Millenium-deckare.

Regissören Garth Davis har tidigare bland annat regisserat den kritikerhyllade deckarserien Top of the Lake och filmen Lion som han fick en otal filmpriser för. I Lion hade för övrigt Rooney Mara en av rollerna.

Maria Magdalena är mästerverk till film, tycker jag, och ett måste för alla som är intresserade av religion och kvinnors roll i samhället, genom historien. Men den är öppen för att ses och tolkas på olika sätt. Den slår inte fast något Jesus uppstod eller inte, om han gjorde mirakler eller inte, det bestämmer var och en som ser filmen hur scenerna ska tolkas.