• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

22 april, 2018 by Rosemari Södergren

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Religion, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

14 april, 2018 by Rosemari Södergren

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.

Arkiverad under: Film, Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Fördomar, Recension, Religion, sekter, TV-serie

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

29 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Islam, kvinnoförtryck, Recension, Religion

Filmrecension: Maria Magdalena – enastående

20 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Maria Magdalena
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 mars 2018
Regi Garth Davis

En otroligt vacker och berörande film om Maria Magdalena, den kvinna som faktiskt var den första som den uppståndne Jesus visade sig för. Filmen har passande nog svensk biopremiär på skärtorsdagen i påsk. Oavsett om du är troende kristen eller inte har filmen så mycket att berätta, inte minst om kvinnors situation i världen och i religioner. De religiösa scenerna är filmade på sådant sätt att den troende kan tolka på sitt sätt och den icke-troende på sitt sätt.

Rooney Mara spelar Maria Magdalena och hon är helt enastående i rollen. Joaquin Phoenix gör Jesus och är riktigt bra. Jag har en liten invändning att Joaquin Phoenix är snart 44 år och ska spela en man som är 33 år. Joaquin Phoenix som Jesus ser ut att vara äldre än 33 år (troligen var Jesus 33 år då han dog men vetenskapen är inte helt säker). Å andra sidan levde människor ett hårt liv, utsatta för sand och vind.

Vi får följa Maria Magdalena som bor med sin familj i ett för den tiden typiskt storfamiljs-kollektiv sina föräldrar, sina syskon och deras familjer. Hon är på väg att bli bortgift till en änkling. Maria Magdalena är inte en ung kvinna som drömmer om att gifta sig och få barn. Hon är duktig barnmorska och vill vara en självständig person, vilket inte var förunnat kvinnor vid den här tiden i det judiska samhället.

Hon hör av en av sina bröder talas om en healer, en man som predikar och helar människor. När hennes blivande make varit på besök springer hon iväg i natten. Hennes familj får tag på henne och går till en demon-utdrivare som ska få ut den demon ur henne som gör att hon inte finner sig i sin situation. Då hon blir jättesjuk efter försöket att driva ut demonen hämtar hennes bror den berömda Jesus som gör henne hel igen.

Hon kan inte glömma Jesus och ger sig av för att bli en av hans efterföljare. Hon tas upp i gemenskapen med lärjungarna, fast alla är inte odelat glada åt att en kvinna får följa med dem i Jesu fotspår.

Vi får följa Maria, Jesus och lärjungarna på sin den vandring som så småningom hamnar i Jerusalem där Jesus får ett raserianfall då han ser hur templet blivit en kommersiell plats och vi får se när han grips och korsfästs. Men allt skildrar utifrån Maria Magdalenas synvinkel.

Fotot är snyggt och de karga miljöerna känns ända in i märgen. Skådespelarna fungerar alla mycket bra och som publik kommer jag nära, jag känner det som att jag är med där och jag glömmer att jag sitter i en biosalong.

Ett stort plus är också att vi får en av de mest logiska förklaringarna kring hur Judas, som var lärjunge till Jesus och följde honom tillsammans med de andra som sedan blev apostlar kunde förråda Jesus.

Maria Magdalena var, enligt vad som kommer fram i Nya Testamentet, en kvinna som fanns med i människorna omkring Jesus. Hon var den första som fick se en uppståndne Jesus men hon blev först 2016 accepterad som en av apostlarna av påven. På 500-talet förklarades hon ha varit en hora, enligt en påve. Det mesta som religions-vetare kommit fram till idag pekar på att hon inte alls var prostituerad, det var bara ett sätt av den patriarkalt strukturerade kyrkan att få bort hennes person.

Rooney Mara gjorde filmdebut 2005 i filmen ”Mördande legender – Bloody Mary” och har sedan dess nått internationell stjärnstatus efter filmer som ”Terror på Elm Street”, ”Social Network” och ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den amerikanska versionen av Stieg Larssons Millenium-deckare.

Regissören Garth Davis har tidigare bland annat regisserat den kritikerhyllade deckarserien Top of the Lake och filmen Lion som han fick en otal filmpriser för. I Lion hade för övrigt Rooney Mara en av rollerna.

Maria Magdalena är mästerverk till film, tycker jag, och ett måste för alla som är intresserade av religion och kvinnors roll i samhället, genom historien. Men den är öppen för att ses och tolkas på olika sätt. Den slår inte fast något Jesus uppstod eller inte, om han gjorde mirakler eller inte, det bestämmer var och en som ser filmen hur scenerna ska tolkas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, kristendom, Påsk, Recension, Religion

Debatten om böneutrop fylld av okunniga argument och fula personangrepp

20 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Muslimska böneutrop – bör de tillåtas? Det pågår en intensiv, stundtals hätsk, debatt i medier och sociala medier om en ansökan från en muslimsk församling i Växiö som vill få hålla böneutrop två gånger om dagen på fredagar.
Diskussionens vågor går höga och ofta med fula argument. Den som är emot böneutrop får höra att hen är rasist – den som är för får höra att hen är för att kvinnor inte är jämställda med män.

Om du inte klarar ett resonemang med flera bottnar, om du inte klarar av att väga tankar med eftertänksamhet och klarar att se fördelar och nackdelar med något utan du måste ha raksträckor i alla sammanhang, att allt måste vara svart eller vitt, då är det meningslöst att du läser vidare här.

Fakta är att det redan finns böneutrop i Sverige. Svenska Dagbladet skrev i en ledarartikel:
Islamiska kulturföreningen skickade i januari 2012 in ett medborgarförslag till Botkyrka kommun om att få avge böneutrop från minareten vid moskén i Fittja. Efter ett år av övervägande skickade kommunen frågan vidare till Stockholmspolisen, som beviljade utrop en gång varje fredag, i tre till fem minuter.

Det som gör att debatten tagit fart om böneutrop är en ansökan inlämnad av Stiftelsen Växjö muslimer, som anhåller om tillstånd för att göra två utrop på tre minuter varje fredag. Ansökan är ställd till polisen där.

Ett av de okunniga argument som förs fram är att böneutrop måste tillåtas eftersom vi har religionsfrihet och böneutrop ingår för att troende muslimer ska kunna hänge sig åt sin religion. Det är ju inte sant. Böneutrop är inte ett krav för att vara muslim. Om det hade varit en grundpelare i islam med böneutrop hade det bara funnits islam i Botkyrka. Bön är en grundpelare i islam men inte böne-utropen.

Nyligen hade tre jurister (Emma Ahlm. doktorand i Europarätt, Uppsala Universitet, adjunkt vid Lunds Universitet, Victoria Enkvist, juris doktor i konstitutionell rätt, lektor vid Uppsala Universitet och Kavot Zillen, juris doktor i medicinsk rätt, post doc vid Stockholms Universitet) en okunnig debattartikel i Svenska Dagbladet där de just skrev att böneutrop hör till rätten att utöva sin religion.

Böneutrop hade funktionen hundratals år sedan, under en tid när inte alla hade klockor, att tala om att nu var det dags att be. Idag är det tusentals muslimer som har appar på sina mobiler som talar om när det är dags. En annan funktion som böne-utropen har i muslimska länder är att visa vad som gäller. Här är det islam som styr. För islam är speciellt på det sättet att det är en religion som ända sedan Muhammed intog Mecka och förde in sin lära alltid har varit tätt knutet med att vilja styra över samhället. Eftersom islam inte styr i Sverige fyller böne-utropen inte den funktionen här. Det enda böne-utropen gör är att ropa ut att deras religion har den enda rätta vägen. Det är nu inte islam ensamt om. Det finns fler religioner som anser sig ha den enda rätta vägen till frälsning.

Alla religioner förändras genom tiden och i olika samhällen. Böneutrop hade en praktisk funktion i samhällen då inte alla hade klockor. Behövs de ens idag? Ett av många exempel på hur religioner förändras med tid och samhällen är kvinnliga präster inom kristna kyrkor. Det var, enligt de flesta kyrkoledare, inte tänkbart med kvinnor som präster för tvåhundra år sedan och bland annat hänvisades till brev i Nya Testamentet där Paulus skriver att kvinnan ska tiga i församlingen. I och med att kvinnors roll har förändrats i västvärlden har de flesta kristna kyrkor följt med i den förändringen. På samma sätt måste givetvis också religion islam och dess anhängare förändra sina ritualer och hur de utövar religionen.

En del menar att böneutrop måste tillåtas med tanke på att kristna kyrkor ringer med sina klockor. Andra menar då att det är skillnad på en klockas klang och ett uttalat budskap. Budskapet i böneutropet betyder ungefär: Gud är stor. Jag vittnar att det inte finns någon annan gudom än Gud. Jag vittnar att Muhammed är Guds profet. Kom till bön. Kom till frälsning. (Exakt innehåll varierar mellan olika inriktningar av islam)

En del röster mot böneutrop säger att om kristna kyrkor skrek ut sitt budskap skulle de vara emot detta också. En del röster menar att det som sägs i ett böneutrop är ett budskap som gör åtskillnad på människor. Innehållet i utropet är ett tydligt budskap om vem som har rätt. Men å andra sidan har ju nazister demonstrationsrätt ibland och deras budskap är också exkluderande och indelande i vi och dom.

En del har fört fram att religionsfrihet också betyder frihet från religion. Vi ska inte behöva
Det ligger i linje med regeringens förslag att religiösa friskolor ska förbjudas. Inget barn ska i skolan tvingas på någon religion. Varför ska då människor i ett bostadsområde tvingas på en religion?

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor uppmanar sina partiföreträdare i landet att rösta nej till böneutrop från moskéer.
– Vi är emot böneutrop därför att det inte är rimligt med återkommande institutionaliserade böneutrop som proklamerar en religions budskap ut över människors privata hem och bostäder, säger hon till Ekot i Sveriges Radio.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson menar att allmänheten har rätt att inte bli påtvingade religiösa budskap.
– Jag är skeptisk till böneutrop. Vi ska värna religionsfriheten, exempelvis genom att bejaka gudstjänstlokaler. Men vi ska också respektera allmänhetens rätt att inte bli påtvingade religiösa budskap i det offentliga rummet, säger han i en skriftlig kommentar till TT.

En del menar att det är rasistiskt att inte tillåta muslimska böneutrop. Aron Verständig, ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm, jämförde motståndet mot böneutrop med motståndet mot judar i Sverige under 1700-talet. Han skriver:
Men denna argumentation för onekligen tankarna tillbaka till 1700-talets motstånd mot judisk invandring som även den ansågs utmana det svenska homogena samhället. Budskapet från Kristdemokraterna och dess allierade är tydligt: bli som vi eller ge er av. Ett sådant budskap främjar knappast integrationen. Ett mer konstruktivt budskap är i stället: utöva din religion med respekt för landets lag.

Andra för fram att vi måste ända stå ut med så många störande ljud. En del retar sig på tal och musik som framförs med högtalare på torg, andra retar sig på glassbilen. Varför ska ljud som hör till religion bedömas hårdare när kommersiella ljud hörs lite varstans? Nå, många av dessa ljud regleras trots allt med lagar och av myndigheter som har i uppdrag att kontrollera, ofta behövs det tillstånd.

Det är hårresande skrämmande hur diskussionen kan gå till när böneutrop diskuteras. Nyligen var det en diskussionstråd i Facebook hos en av de tongivande svenska samhällsdebattörerna. Han menade att böneutrop självklart måste tillåtas i ett liberalt samhälle med frihet. Han jämförde med att kristna kyrkor döper barn och dessa dop är, enligt honom, ren exorcism. När jag vänligt talade om att jag inte ser dop som exorcism, att det som sägs i dop om att önska att barnet ska slippa möta onda ting inte har med att driva ut någon djävul att göra utan är naturliga önskningar hos alla föräldrar att barnet inte ska drabbas av onda saker (det finns faktiskt barn som blir våldtagna och mördade och det är väl inte exorcism att önska att barnen inte råkar ut för något sådant ont?). Jag fick grova personangrepp av denna välkända person för att jag inte håller med om att dop är exorcism.

Likadant fick jag grova påhopp av en inom finansvärlden välkänd VD som på Facebook tog ställning mot böneutrop med argumentet att alla religiösa är idioter. Men jag påpekade milt att det finns en mängd olika religioner och att till exempel inom buddhism tror man inte på någon gud. Buddhism kan beskrivas som en ateistisk religion eftersom buddhister inte tror på att någon övernaturlig kraft kan ge dem frälsning. Jag blev grovt påhoppad och idiotförklarad av denna finansman, för att jag dristade mig att påpeka att det finns olika slags religion.

Så nog är det en känslig debatt om böneutrop som tydligen tar fram det sämsta i många människor.

Islam är en religion som mer än någon annan har utvidgats och spridits genom att ockupation. Det startade med att Muhammed och några anhängare invaderade och tog över Mecka. När Muhammed dog splittrades snart islam i två delar som bekämpande varandra med våld också. Sedan dess har islam ofta spridits just genom att muslimska härar invaderat länder. Senare har också kristna länder ockuperat andra länder och spridit sin religion med våld. Ett skräckexempel är hur urbefolkningen i det som senare blev USA nästan försvann när kristna länder kom dig. Fast det är förstås en definitionsfråga: Har makthavare tagit över andra länder för att de vill ha makt och sedan har religionen fått följa med i erövringarna? Oftast har inte anledningen till krigen varit religionen, utan det har varit ett svepskäl.

Jag är mest böjd åt att böneutrop ändå bör tillåtas. Varför? Vi har yttrandefrihet i Sverige. Och om yttrandefriheten bara ska gälla de som tycker som man själv gör, då är yttrandefriheten ingen frihet. Också den som är emot det öppna samhället, också den som är emot demokratin, måste få yttra sig. (Nej det behöver inte betyda att islams förespråkare är emot det öppna samhället, det finns demokratikämpar inom islam och det finns fundamentalister som är emot ett öppet samhälle i islam). Men oavsett vad islam står för eller inte står för, måste de som är muslimer få göra sig hörda om de uppfyller den ljudnivå som alla andra som vill höras måste anpassa sig efter i sina budskap.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Toppnytt Taggad som: Böneutrop, Islam, Religion, Religionsfrihet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in