Japan

Shoplifters
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 december 2018
Regi: Hirokazu Kore-Eda

Om man inte har pengar vad gör man då för att överleva? Skall man fördöma kriminella handlingar eller förstå motiven mer?

Den japanska regissören Kore-Eda skildrar i den här filmen en familj som försörjer sig på olika sätt. Stjäl i affärer, lever på bidrag och fixar pengar på olika sätt.

En familj som består av en arbetsskygg fifflande far, en mor som plockar på sig de saker hon hittar i kundernas kläder i den kemtvätt hon arbetar, en moster som poserar och
visar brösten och lite mer i ett showrum, en pojke som stjäl och en farmor som lever på bidrag. När de tar hand om en liten flicka med många blåmärken ändras livet.

Det här är ingen rik familj, man hankar sig fram och håller ihop för pengarna och samvarons skull. I ett samhälle där normen är ärlighet och där det är noga att följa regler na är de annorlunda.
Det som förenar familjen är pengar eller snarare bristen på pengar. Men trots sin situation är det en kärleksfull familj. Man hjälper varandra och man accepterar varandra utan att döma.

Man tar hand om den lilla flickan och snart lär även hon sig att stjäla. När pappan förklarar varför han lär barnen att stjäla så säger han ”Jag hade inget annat att lära dem”.

Den japanska kulturen och många företeelser som är speciella för Japan kommer upp. Showrum där unga flickor visar sig, Paccinkohallar , 2/3- dels samhället där många jobbar som daglönare med osäkra villkor. Kore-Eda belyser det japanska samhället bortom det japanska undret. Ett samhälle där villkoren är hårda för de som inte lyckas eller passar in. Även om det finns en viss medmänsklighet. Men hans filmer är inte uttalat samhällskritiska utan betonar mer förståelse för de som drabbas. Med lågmäld berättarteknik och utan stor dramatik skildras personerna i den här filmen.

Livets små glädjeämnen och bekymmer och viljan att överleva styr vardagen och inte mycket händer. När filmen börjar kännas lite väl lång och händelselös avslöjas familjen och livet tar en ny vändning.

Kore-Eda har skapat många filmer med människor som är avvikande i samhället. I sin förra filmen ”Efter Stormen” skildrar han en man som alltid ligger efter med underhållet och alltid letar efter pengar. En man som är en hopplös spelare men ändå en varmhjärtad person. I filmen ” Barnen som inte fanns” lämnar mamman barnen kvar i lägenheten när hon flyttar.

Shoplifters vann Guldpalmen i Cannes och det är en bra, något för sentimental film. Jag tycker om den humanitära människosynen i filmen men saknar lite tempo. Om inte vändningen i filmen kommit kunde man ha sagt att det är en japansk feel good-historia.

Mot solnedgången
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018
Regi Naomi Kawase

Japansk film när den närmar sig det mästerliga. Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen. En film som håller att se flera gånger om, varje gång hittar du något nytt, skildringen fördjupas. Filmen talar till betraktaren på så många sätt, med bilder, med språk, med dialoger, med tankar, med känslor, med ljud. Det är den vackraste film jag sett på länge.

Misako är en ung japansk kvinna som arbetar med att skriver filmtolkningar för synskadade. Hon iakttar ständigt omgivningen och beskriver för sig själv vad hon ser. Hon liksom pratar eller tänker för sig själv när hon går på en gata och övar sig i att ta fram bra beskrivningar. Hon har på så sätt fått en blick som ständigt iakttar sin omgivning och ser nyanser som ingen annan.

I filmens början för vi se när Misako gör en syntolkning av en film för en testgrupp av synskadade. Hon får då konstruktiv kritik av de synskadade men plötsligt börjar en av de synskadade, Masaya Nakamori, en man som är i yngre medelåldern ösa ur sig negativ kritik. Scenen skildrar så tydligt det japanska samhällssystemet och vi får se hur Misako är mjuk och ödmjuk och tackar för kritiken. Det japanska uppförandet. Jag som betraktar scenen från biosalongen känner att Nakamori bär på enorm bitterhet.

Lite längre in i filmen upptäcker vi att Nakamori är fotograf och varit enormt hyllad. Han har inte förlorat sin syn helt än men ser det mesta suddigt. Han ser lite mer än övriga i testgruppen. I filmen får vi ofta se vyer ur hans synvinkel, suddigt och beskuret. Det känns långt in hjärtat. En talande scen är när han träffar några fotograf-kollegor på en bar och de försöker inbilla honom att det kanske kan komma ett botemedel och de säger att han är stark som klarar en sådan hemsk situation. Ja att vara fotograf och vara duktig på att se: att se ljus och skapa talande bilder och sakta förlora synen mer och mer måste vara oerhört svårt.

Ingen i filmen är svart eller vitt, det är en av filmens stora styrkor. Som tittare kan jag känna och förstå alla de olika personernas reaktioner.

Den är så fantastisk på så många sätt och handlar om vad våra sinnen är, vad är film, vad är att berätta något, hur mycket ska den som berättar lämna till betraktaren och lita på deras fantasi – och det handlar egentligen om mycket mer än bilder. Det handlar om all kultur, all konst.

Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar (som det står i filmbolagets pressmeddelande) återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.