Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Video

Världsrekord i jazzimprovisation på gång i Stockholm

by

I samband med Stockholm Jazz Festival är ett världsrekord i jazzimprovisation på gång. Det kallas Jazzathon och innebär att jazzmusiker ska spela och spela i dagarna fem. Det gamla världsrekordet låg på omkring två och en halv dag, men nu ska världsrekordet bli fem dagar. För att bli rejält svårslaget.

Ur ett pressmeddelande:

Stockholm Jazz Festival som öppnar den 16:e juli fyller 25 år i år. Detta firas med ett kalas i rekordform. Nu på fredag börjar världens längsta jazzjam, Stockholm Jazzathon. Fem dagar i sträck kommer några av världens bästa jazzmusiker spela live, dygnet runt, på Clarion Hotel Stockholm. Målet är ett nytt världsrekord i jazzimprovisation.

Världsrekordförsöket är öppet för alla, varje dag mellan 09.00-22.00. För alla jazzälskare som inte kan gå dit streamas hela giget på Stockholm Jazz Festivals egen webbkanal. Kolla in allt, dygnet runt på www.stockholmjazzathon.se (öppnar på fredag klockan 16.00).

Jag var nere en runda idag och spelade in en bit:

Relaterat: DN

Andra bloggar om: , , ,

Männens strid mot ålderns tecken (Lemmy, Ron Wood och Lars Ohly)

by

Igår kväll såg jag Lemmy i Motörhead spela live. Alltså via tv:n. Det var MTV 2 som sände Tysklands största rockfestival Rock Am Ring.

Chemical Romance, Linkin Park och Kid Rock var några andra som MTV 2 visade från deras spelningar.

Men när Lemmy och Motörhead spelade såg det verkligen inte fräscht ut, det var gamla gubbar som inte längre överlevt sig själva. Så när de spelade passade vi på att fylla på glasen och gå på toa.

Det är lite tragiskt men en del klarar inte av att åldras med behag, precis, av de där gigantiska storstjärnorna. Aftonbladet berättar om att Lemmy haft den dåliga smaken att gå klädd i hatt med en nazist-symbol på när han blev fotograferad för en tysk tidning:

– Ända sedan begynnelsen har elakingarna alltid haft de snyggaste uniformerna, exempelvis Napoleon och nazisterna. De hade skithäftiga uniformer. SS-uniformen är ju briljant! De var den tidens rockstjärnor, kommenterade Lemmy sin besatthet av nazi-Tyskland i en färsk intervju enligt Female First.

Okey, kläder är bara kläder och det som är viktigt är vad som finns därunder, hurdan människan är. Men att ha på sig nazisymboler i Tyskland är väl ändå lite osmakligt?

En annan stjärna som verkar flippat ut 61:årige Ron Woods från Rolling Stones som nu lämnat sin fru för en 18-årig tjej. Han kunde ju varit hennes farfar, också från Aftonbladet:

Rolling Stones-stjärnan har lämnat sin fru Jo Wood, som han varit gift med i 23 år, för en 18-årig servitris skull.

Det ska Ekaterina Ivanova själv ha sagt till sina vänner. Ronnie Wood träffade 18-åringen på en fest och tog sedan med henne till Irland.

Jack Hansen har en bild på Rons flickvän.

Okey, kärleken kanske är blind. Man ska inte döma andra. Men det måste kännas lite tråkigt för Rons barn. Utifrån, utan att känna Ron Wood eller ha träffat honom, ser det ut som ett desperat försök att inte inse att tiden går och att han åldras. Att liksom inte acceptera sin ålder.

Men nu ska jag avsluta med det tredje skvallret för idag: vänsterledaren Lars Ohly klarar sig ju inte så bra i opinionsundersökningar, men han verkar ha tagit tag i sitt liv för egen del och har slutat röka och skaffat hund.

Ohly lovade fimpa efter valet. Det gjorde han också, men inte utan besvär. Enligt uppgifter till Politikerbloggen gick vänsterledaren upp tio kilo och blev dessutom ilsk.

– Han har genomgått en stor personlighetsförändring, sa en källa till bloggen.

Han började träna och försökte dra av Friskis & Svettis-avgiften på skatten. Skatteverket sa nej.

(Från AB)

Jag tycker det var lite kul att han försökte dra av avgiften för Friskis & Svettis på skatten. Det säger mig att hög skatt inte alltid är så där jättehäftigt, eller att politiker kanske borde fundera lite på om de borde lära ut sådant de inte själva lever.

Här är ett filmklipp med Motörheads spelning på festivalen Rock Am Ring i år:

Ron Wood några år yngre än nu:

Lars Ohly lyfter fingret

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Bullet for my Valentine till Sverige i vinter

by

Säkert goda nyheter för diggare av Metal. Från pressmeddelandet:

För ett halvår sedan gjorde de två slutsålda spelningar i Sverige. Trycket efter fler biljetter var enormt. Förra helgen fick de Metaltowns publik i extas. I vinter kommer de äntligen tillbaka. Bullet For My Valentine intar Stockholm, Lund och Göteborg den 3, 5 och 6 december. Biljetterna släpps den 28 juli.

Bullet For My Valentine är metalcore-älsklingarna vars debutalbum ”The Poison” gav ett kommersiellt genombrott världen över. Med sina aggressivt melodiska riff har de prisbelönta och mångmiljonsäljande Walesarna tagit sin publik med storm, för att inte tala om kritikerna. De har spelat förband åt både Metallica och Iron Maiden och i år släpptes Bullet For My Valentines andra fullängdsalbum, ”Scream Aim Fire”. Där bjuder Storbritanniens hetaste metalband på en ännu tyngre ljudbild än på debuten.

Den 3, 5 och 6 december återkommer Bullet For My Valentine till Sverige för tre exklusiva spelningar i Stockholm, Lund och Göteborg, på Arenan, Mejeriet och Lisebergshallen. Biljetterna släpps den 28 juli.

Förband under samtliga kvällar blir Lacuna Coil och Bleeding Through. Lacuna Coil är ett italienskt gothmetalband som gjorde stor succé när de 2006 spelade i Stockholm och Malmö. Sedan dess har de turnerat med Megadeth och nu är de alltså på väg tillbaka till Sverige. Bleeding Trough har med sin starka fanskara utsetts av prestigefulla rockmagasin utsetts till både ”framtidens metal” och ”artist to watch”.

3.12 Arenan, Stockholm
5.12 Mejeriet, Lund
6.12 Lisebergshallen, Göteborg

Bullet For My Valentine – Tears Don’t Fall (LIVE)

Relaterat:
Aftonbladet berättar också om att bandet kommer till Sverige.

Andra bloggar om: , ,

Bloggflagga i äppleträdgården, filmen från bloggpicknicken

by

Trevligt som alltid när bloggare träffas och babblade och diskuterade gjorde vi om vart annat om det mesta. Jag har varit på bloggpicknick i äppleträdgården i Rosendals trädgård på Djurgården i Stockholm. Det var första gången jag var där och det var en trevlig upplevelse. Rosendals trädgård är ju ett perfekt utflyktsmål och picknickställe. Där fanns till och med småbord man kunde låna om man ville sitte på gräsmattan och ha ett lågt bord.

Och tur hade vi, regnet kom inte förrän det var dags att dra. Ett par skulle vidare till burkbytarträff. Tyävrr hade jag inte själv tid till tid.

Här är en liten film där några bloggare på picknicken får presentera sig:

Länkar till de bloggare som var där, förutom jag själv:
Lotten, Johnny, Annica och Anna.

Mina bilder därifrån finns här.

Och här är några bilder också. Det är väldigt fint där i Rosendals trädgård och det tyckte den här jättestora truten också, kanske är det en bloggtrut?
Flaggan är bloggflaggan, om du ser en sådan i en äppleträdgård, då vet du att det finns bloggare i närheten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Mitt lilla filmklipp från Berlin med Lou Reed

by

Efter lång och oviss väntan kommer bandet tillbaka. Man gör, visar det sig, tre extranummer; ”Satellite of love” där basisten Fernando Saunders och barnkören spelar centrala roller i framför mikrofonerna, Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd som rå och ren fuzzrock och så helt nya ”The power of the heart”. Under de här låtarna visar Lou Reed med små gester stor humor, han blinkar åt publiken, drar ett och annat litet skämt eller nyper affekterat gitarristen Steve Hunter i axeln.

Till slut, efter två timmar istället för utannonserade en, är både han och publiken på riktigt bra humör.

Så skriver DN:s Niklas Wahllöf om Lou Reed Berlin-konsert i Globen Annexet igår.

Det var tredje gången jag såg Lou Reed live – och tidigare har han aldrig varit på lika gott humör. Jag tror att han tycker det är så kul att få turnera runt med just den här Berlinskivan.

Jag lyssnade igenom hela Berlin-skivan tidigare på dagen. Det Lou Reed gör under turnén: Han har med sig en barnkör med tolv ungdomar, en blåsorkester, sju rockmusiker och några stråkar. Det blir gigantiskt och häftigt när rockmusik möter klassisk musik.

Sångerna framförs på scen i samma ordning som de är på skivan, eftersom det är en berättelse som framförs om Caroline och Jim och deras krångliga kärlekshistoria. Men att gå på konsert och veta precis vilken nästa låt är som kommer, det kan vara tråkigt också. Jag tyckte inte det, för mig var det en av poängerna, men min kompis, som jag såg konserten tillsammans med, tyckte att det var en sak som var negativt med konserten.

Ingen kan väl säga att Lou Reed är någon skönsångare precis. Ett exempel tar Wahllöf upp i DN:

I ”Men of good fortune” sjunger han sämre än vanligt, vilket inte vill säga lite, och verkar antingen okoncentrerad eller rent av packad. Vilket han förstås inte är.

Men det är inte Lou Reeds sång som gör föreställningen. Hans raspiga, råa, bittra stämma blir en ingrediens i helheten, en del i föreställningen. Det hade inte alls blivit samma känsla om huvudartisten sjungit vackert. Då hade det blivit operett av det. Inget fel med operetter men Berlin ska vara mörkt och vemodig och tung.

Efter att publiken klappat i händerna och visslat den bra stund kom Lou Reed och musikerna in och gav tre extranummer. Det var då det märktes vilket strålande humör han var på, för att vara han.

Han spelade Satellite of love där basisten Fernando Saunders sjöng en stor del och barnkören körade. Det blev häftigt.
Sedan bjöd han på Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd och en nyskriven spröd sång: ”The power of the heart” där bland annat raden ingår: ”Will you marry me”. Kanske använde han den sången när han friade till Laurie Anderson, som han ju gift sig med nyligen efter att ha varit tillsammans i sjutton år.

För mig var det här en av de bästa konserterna på länge, medan min kompis tyckte att den drogs ner av att Lou Reed sjöng rätt falskt ibland och hans rockmusiker inte imponerade. Däremot var vi båda överens om att barnkören, stråkarna och blåsorkestern var av hög klass.

Det är stort att de hur rock kan framföras på ett sätt som ofta klassisk musik görs, att uppleva denna interaktion mellan rock och klassisk musik.

Här är en litet filmklipp från spelningen igår, jag spelade inte in mer, för det kändes som om man störde föreställningen med ljuset från mobiltelefonerna. I en vanlig konsert märks det inte på samma sätt, men när föreställningen mer än teater än konsert, då stör blixtar och mobiltelefoner. Under mitt filmklipp ett från Berlin med Lou Reed i Arezzo, Italien.

Jörgen Modin har en bra recension från konserten.

Och en bra intervju med Lou Reed i DN.

Lou Reed,Berlin Arezzo 1-2 Sad Song Overture,Berlin,Lady Day

Aftonbladet gav föreställningen betyg 3. Alldeles för lågt, så klart.

Andra bloggar om: , , , ,