• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Mary Page Marlowe – föreställningen som väcker våra egna minnen

7 december, 2018 by Rosemari Södergren

Mary Page Marlowe
Av Tracy Letts
Översättning Rebecca Alsberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Sverigepremiär på Dramaten 6 december 2018, Stora scenen

En kvinnas liv som minnen som hoppar fram, som i en cirkel. En av de starkaste och mest berörande berättelserna på en svensk teaterscen på många år. En föreställning där allt samverkar: scenografin, ljus, musik och skådespelarna, som är helt enastående. Berättelsen handlar om Mary Page Marlowe som vi får se ur olika delar av hennes liv och varje del i hennes liv spelas av en ny skådespelare. Alla skådespelare har på så sätt biroller eller om vi vill kan vi kalla det huvudroller. I rollistan står en lång rad av de mest spännande och intressanta svenska skådespelarna nu, som Melinda Kinnaman, Kajsa Ernst, Torkel Petersson, Alexander Salzberger, Shanti Roney och Reine Brynolfsson plus flera unga skådespelare som vi säkert kommer att se mer av i framtiden.

Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev. Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Hon är tonåring och tackar nej till ett frieri för hon hoppas att livet ska ha mer än äktenskap som sin mening. Hon väcker sympati och vår förståelse och medkänsla, ibland, hon väcker min antipati i andra situationer. Hon är som vi alla en vanlig ovanlig människa.

När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.

Scenerna som visas är oftast inte de mest dramatiska ögonblicken utan händelser efter eller före det dramatiska. Det är ofta så att när vi är mitt inne i något tragiskt eller dramatiskt då är vi så påverkade att det är svårt att minnas det medan de flesta minns händelser strax före eller efter. Den som förlorat ett barn vet nog alltid precis vad som hände strax före det som förändrade deras liv för alltid. Min tolkning av pjäsen, som jag ser den, är hur Mary Page Marlowe flyr från sin smärta, dels från barndomen då hon blev övergiven flera gånger och den stora smärtan att förlora ett barn. Förmodligen ser var och en pjäsen på sitt sätt.

Jag tror ingen kan se denna föreställning och vara opåverkad. Själv upplevde jag att jag blev riktigt arg på Mary Page Marlowe som medelålders, hur kunde hon vara så ansvarslös? Jag har också svårt att förlåta henne den lögn hon kommer med på äldreboende då hon säger att hon bara har ett barn. Hon hade en on också, som dog ung. Hur kan någon någonsin förneka sitt barn?

Kanske en och annan teaterbesökarna kan gå ut efter föreställningen undrande. Den bryter med det vanligaste sättet att berätta. Den ger inte svar och den visar inte de mest dramatiska ögonblicken. De får vi se själva inom oss och kanske är det framförallt att föreställningen väcker våra egna minnen. Den kanske inte handlar så mycket om huvudpersonen Mary Page Marlowe utan om oss och människor omkring oss. Kanske blir en och annan störd av att huvudkaraktären kan vara svår att greppa om. Vi vill så gärna tro att en människa är en och densamma. ”Det ver vi väl hurdan hon är”, sägs det. Men är vi verkligen alltid en och samma person? Förändrar vi inte ständigt liksom vi byter våra celler ständigt och inte ens består av samma celler när vi är vuxna som när vi var barn.

Scenografin är ett mästerverk. Den är uppbyggd av genomskinliga ljusfilter i ramar som rör sig rund med vridscenen. Det ser ut som bildramar, foton, som fördjupar berättelsen. Scenbild lägger på scenbild. Allt hör ihop.

Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts som nu får Sverigepremiär. Hans pjäs En familj – August: Osage County spelades på Dramaten 2010 och har även filmatiserats 2014, med Meryl Streep i huvudrollen. Tracy Letts är även själv verksam som skådespelare och har bland annat haft en viktig roll i tv-serien Homeland.

Regissören Alexander Mørk-Eidem är känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Faust på Dramaten – ondskan påminner forfarande om den mänskliga bräckligheten på ett obehagligt mjukt vis

24 november, 2018 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018

Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?

Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.

Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.

Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.

Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.

Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.

Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.

Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?

Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

19 november, 2018 by Lotta Altner

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scalateatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

11 november, 2018 by Lotta Altner

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in