Teaterkritik

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)