• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

29 maj, 2025 by Elis Holmström

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Wes Anderson

Filmrecension: Mission Impossible: The Final Reckoning – snyggt men varken mäktigt eller imponerande

18 maj, 2025 by Elis Holmström

Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie

Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.

Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.

Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.

Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.

Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.

De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.

Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionfilm, Christopher McQuarrie, Film, Filmkritik, Filmrecension, Mission Impossible

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

15 maj, 2025 by Rosemari Södergren

One to One: John & Yoko
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär som känns som att jag får vara med John Lennon och Yoko Ono. Jag får en inblick i deras liv år 1971. En underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet. Det var tiden för protester mot Vietnam-kriget och president Nixon. En tidsresa till en epok som påverkat så många av oss. Dokumentären är ett underbart unikt tidsdokument skildrat genom John Lennon och Yoko Ono i New York under 1970-talets början.

Filmen utgår från One to One som är den enda solofullängd-spelning som John Lennon gjorde i USA. Spelningen gjordes som en välgörenhetskonsert för Willowbrook Institution i New York som arbetade med barn med intellektuell funktionsvariation. Andra stora artister som medverkar där är Stevie Wonder, Roberta Flack och The Plastic Ono Elephants Memory Band deltog.

Filmregissören Kevin Macdonald (The Last King of Scotland, One Day in September) har fått tag på tidigare opublicerade bilder, privata filmer och ljud från Lennons arkiv. Det är en fantastisk skatt från en av de stora ikonerna inom musik.

Vi får följa John och Yoko från deras första dag i New York i deras lägenhet i West Village. En lägenhet där cigarettrök och kanske annan rök hänger som en dimma i rummen och en tv som står på i ett. ”Jag gillar tv” förklarar John Lennon. ”Vad som helst som visas i tv”.

John Lennon dog tragiskt då han endast 40 år gammal blev ihjälskjuten i New York 1980. Yoko One som fyllt 92 har dragit sig under offentligheten, vilket är välförtjänt för sådan legendar som hon är.

Denna dokumentär är förstås en film som alla musikintresserade måste se, men den är mer än så. Den visar ett tidsdokument för en anda som rådde och som påverkat så mycket av dagens värld. Den är vacker, skör, stark, bedövande och engagerande.

Ett pressmeddelande berättar:
Ljudet har noggrant restaurerats under överinseende av Sean Ono Lennon, som också hyllar filmen för att den gett honom fler minnesbilder av hans föräldrar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, John Lennon, Yoko Ono

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

15 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Uppskjuten tid
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Olivier Assayas

En filosofisk betraktelse om tid och om att gå i karantän. Vad händer när samhället ställs på undantag som under covid-pandemin? När vi måste leva i karantän: är det en positiv upplevelse eller en svår utmaning. I Uppskjuten tid för vi följa två vuxna bröder, filmregissören Etienne och hans bror musikjournalisten Paul, som under covid-pandemin flyttar tillbaka till sitt barndomshem på franska landsbygden då samhället stängdes ned i Frankrike. Både Etienne och Paul är nyskilda och har med sig sina nya flickvänner, Morgane och Carole. Ibland kommer också Etiennes tonårsdotter dit.

Även om många av oss inte hade tillgång till lika fantastiska hus på landsbygden att dra sig undan till och inte har samma trygga ekonomi som Etienne kan nog många känna igen beteenden och känslorna som de två bröderna och deras flickvänner visar upp. Filmen är fokuserad på de två bröderna, deras flickvänner blir mer som bifigurer. Deras känslor och upplevelser ges inte något stort utrymme.

De två bröderna har helt olika inställning till pandemin och allt den för med sig. Etienne är noga med att följa alla regler och riktlinjer medan hans bror Paul är irriterad över det intrång i hans vanliga liv som karantänen innebär. Ändå är Paul liksom Etienne väldigt lyckligt lottade. Paul har möjlighet att göra jobb som musikjournalist i radio, vilket han kan göra hemifrån. Etienne kan visserligen inte göra film men han tycks ha så bra ekonomi att han är trygg ändå.

Mycket från tiden under pandemin kan de flesta av oss känna igen även om de svenska makthavarna inte stängde ner samhället lika mycket. De som upplevde det svårt att inte kunna umgås socialt och inte leva som vanligt kan känna igen sig i Paul medan Etienne blir en symbol för de som upplevde att det var skönt att slippa de vanliga livets stress och krav ett tag.

Filmen är växlar mellan två olika slags scener. Dels får vi följa livet i barndomshemmet då de lever i karantän med munskydd och beställningar som körs ut med budfirmor och scener med inre monologer av Etienne till stillbilder då han funderar kring existentiella filosofiska frågor och drar paralleller till olika faser inom litteratur, film och annan kultur. Utan dessa inre monologer skulle filmen fått lägre betyg av mig. Trots att monologerna till stillbilder är helt utan aktion och väldigt stillastående lyfter dessa tankar filmen som helhet. Det ger ett filosofiskt mervärde och sätter fokus på existentiella frågor.

Filmens distributör skriver om filmen:
Uppskjuten tid är en lågmält komisk och ömsint film om familjeband, kärlek och de små katastroferna som uppstår när man har för mycket tid att tänka – och för lite att göra.

Jag tycker inte filmen är så komisk. Visst, de två vuxna bröderna smågnabbas ibland så där som säkert de flesta av oss kan känna igen sig i emellanåt. Men tja, det är mer vardagsdrama, familjeliv utan stora åthävor. Filmen tar sig fram i lugn och eftertänksam takt.

Jag kan funderar över uttrycket ”ha för mycket tid att tänka”. Kan man ha för mycket tid att tänka? Är det negativt att ha tid att fundera på djupet över tillvaron? För mig lyfter filmen just frågan om tid och att få möjlighet att slippa det vardagliga stressen ett tag för att få tid att reflektera. Det är väl så att var och en kommer att se filmen med sina ögon och utifrån sin erfarenhet och sin inställning till tid och sin ståndpunkt krig vad som är viktigast: full fart eller tid att tänka?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pandemi

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

9 maj, 2025 by Elis Holmström

Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman

Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.

Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.

Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.

Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.

Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.

Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.

Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Death of a Unicorn, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in