Quislings sista dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Erik Poppe
Manus Anna Backe-Wiig och Siv Rajendram Eliassen
I rollerna Gard B. Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Loven Kongsli och Lisa Carlehed.
En uppfodrande film som tvingar oss att fundera på svåra frågor om rätt och fel, om ont och gott.
Finns det någon ursäkt för en makthavare som ger stöd åt en ockuperande makt? I Quislings sista dagar undersöks den frågan. Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling var en norsk officer och politiker. Han var försvarsminister 1931–1933 och Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen. Hans namn ”Quisling” har blivit ett ord som betyder förrädare. Vilket hemskt eftermäle. Han ställde upp för de tyska nazisterna när de ockuperade hans land, Norge.
Quisling greps i Norge då andra världskriget tog slut i samband med att de tyska nazisternas ledare Hitler tog livet av sig i en bunker i Berlin. Tysklands ockupation av Norge tar slut den 8 maj 1945. Quisling hamnar i en cell på Akershus fästning för att ställas inför rätta. Quisling är den fjärde generationen av prästsöner och ber att få biskopen som själasörjare, men biskopen vill inte ta på sig ett sådant uppdrag utan ger uppdraget till prästen Peder Olsen. Biskopen var säkert rädd för att få kritik ifall han träffade Quisling och den kritiken kunde drabba förtroendet för kyrkan. Filmen bygger på de anteckningar som Peder Olsen gjorde under detta uppdrag.
Vad får en man att hjälpa en ockupationsmakt? Filmen pekar på några olika svar som det är upp till oss att fundera kring. Ett skäl som Quisling för fram är att han ville rädda Norge från Sovjetunionen och hindra att Norge blev kommunistiskt. Det är inte så långsökt som det kan låta. Quisling hade tidigare i sitt liv varit med och hjälpt svältande människor i det område som idag är Ukraina. Det var många som svalt i Sovjetunionen, som Agnieszka Hollands film Mr Jones skildrar. Quisling verkar ha varit övertygad om att Sovjetunionen kunde komma att ockupera Norge.
Filmen ger mycket att fundera på och prata om. Ett annat av filmens teman kretsar kring kristendomens budskap om förlåtelse. Kan en gudomlig kraft förlåta någon som varit medhjälpare till att döda miljoner judar? Har gud eller Gud lättare att förlåta än vad människor har? Filmen tar upp existentiella frågor som många människor brottas med.
Filmen är lång, två och en halv timme, och handlingen går ofta i sakta mak med en hel del närbilder som hänger kvar på människors ansikten. Det är en svår balansgång för en filmskapare att låta foto och klipp ta det lugnt. Det blir lite segt emellanåt, övertydligt av och till men samtidigt skulle det blir fel att svabba över dessa frågor för snabbt. Dessa frågor måste tas i lugn takt. En av filmens styrkor är att den lyfter fram olika aspekter utan att ge svar och den undviker att skildra moral och etik i svart eller vitt. Det är inga enkla frågor och det är alldeles för många filmer och tv-serier som delar in karaktärer i onda eller goda.
Kan något ont ursäktas med att det för något gott med sig? Kan en varelse offras för att tio ska leva? Det är svåra frågor – filmen ger som tur är inte svaren. För de måste vi fundera på själva. Och det måste göras om och om igen, av varje generation, tänker jag. I dagens värld finns andra hotbilder är Stalins Sovjet och Hitlers Nazi-Tyskland: IS är visserligen mer eller mindre besegrat men det finns andra liknande islamistiska krafter som växer, andra hot som mullrar i vårt tid Ryssland och Putin, Nordkorea, Kina, växande högerextrema grupper som ploppar upp som motkraft till islamismen. Hur långt får vi gå för att försvara oss mot anti-demokratiska krafter?
Ett plus ger jag till det enastående fotot. Regissören vågar låta fotografen ha kameran vilande på flera miljöer, vilket ger en stark känsla av att jag som tittare är med där. Jag hinner känna in miljön. Skådespelarna måste också ha applåder. Anders Danielsen Lie är rätt och trovärdig som prästen Peder Olsen, som tittare känner jag hans känslor. Gard B. Eidsvold övertygar som Quisling och svenska Lisa Carlehed visar en trasig Maria Quisling som gått vilse i vad som är rätt och fel. Vi får inte glömma att Maria Quisling upplevt stalinismen på nära håll och det är lätt att sitta decennier senare och döma ut hennes och maken Vidkun Quislings rädsla för kommunismen. Lisa Loven Kongsli gör en bra roll som Peders fru Heidi Olsen.
En imponerande film som guidar oss igenom svåra frågor, som ingen bör blunda för.