• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: En kniv i hjärtat

16 november, 2018 by Birgitta Komaki

En kniv i hjärtat
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 november 2018
Regi: Yann Gonzalez

Platsen är Paris 1979 och den absurda historien utspelar sig i gayvärlden, på klubbar och i filmateljéer.
När porrfilmsproducenten Anne (Vanessa Paradis) blir övergiven av sin älskarinna Lois försöker hon skapa sin mest ambitiösa film hittills. Målet är att vinna tillbaka Lois som har vari hennes filmklippare.
De filmer hon producerar är erotiska filmer med män i alla konstellationer och jargongen är tuff mot den som slaknar. När en av alla unga killar blir brutalt mördad genom knivhögg
börjar en räcka av mord på bögar och en mystisk man dyker upp. Alla är livrädda och produktionen stannar av och Anne blir indragen i utredningen. Sedan följer en grym historia med
skuggor, blod och död. Med övernaturliga fenomen och en underlig historia.

Handlingen i filmen har beskrivits som ambitiös och sexig och till och med romantisk. Det är helt klart falsk marknadsföring. I filmen finns inte den minsta romantik mer än att ordet kärlek
och älska ibland uttalas. I de sexfilmer som spelas in finns inget sensuellt, allt är groteskt eller absurt. Där alla som är homosexuella har sex direkt, bara tänker på sex och alltid har gylfen öppen.
Vid inspelningar kommer en liten tjock man och suger upp dem som behöver det. Att han är oavlönad eftersom han bor hemma hos mamma är en av filmens få roliga inslag. Den
trötta stämningen i filmateljén och de överdrivna scenerna i porrfilm kan man acceptera. Men att filmen också skildrar verkligheten utanför ateljén på samma sätt är motbjudande.

Kanske Yann Gonzalez vill provocera eller skapa debatt. Eller att man ska se filmen som en burlesk komedi som driver med sexualiteten. Om filmen hade varit ett projekt på en filmskola
som ett diskussionsämne för experter hade den kunnat passera. Men att göra en film där sex, våld och bögar hela filmen igenom knyts ihop med njutning är osmakligt .
Där alla som är homosexuella bara tänker på sex och det finns inget annat i deras värld. Att göra en film 2018 med så mycket generaliseringar och tro att publiken ska se den med
ironi är inte OK. Jag tycker att filmen är en förolämpning mot alla bögar och en riktig B-film. Ingen kan bli upphetsad av den här filmen och särskilt road blir säkert ingen heller.

Nej, vill man se en film om manlig kärlek kan man se mycket bättre filmer: T.ex Robin Campillos ”120 slag i minuten om passion och smärta i 1990-talets Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Donbass

14 november, 2018 by Redaktionen

Donbass
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival
Regissör: Sergej Loznica

Filmen Donbass – som tagit sitt namn från den krigsdrabbade regionen i östra Ukraina, i praktiken kontrollerad av ryska separatister – var enligt festivalchefen Git Scheynius vad som startade ett av årets festivals teman: Democracy in danger. Donbass är Ukrainas Oscarsbidrag inför 2019 års gala och regissören och manusförfattaren Sergej Loznica vann tidigare i år Un Certain Regard för bästa regissör i Cannes. Loznica är sedan tidigare trefaldigt nominerad till Palme D’Or.

Därför var det väldigt spännande att i samband med gårdagens premiär få se honom på scenen på Sturebiografen; för att diskutera sin film och antidemokratiska krafter tillsammans med två journalister från Sveriges Radio. Visningen var fullsatt och många förväntansfulla ansikten väntade på att få se hans nya film.

Donbass är ett slags collage av olika scener som på olika sätt beskriver vardagen i östra Ukraina; som sedan 2014 varit indragen i ett blodigt, men nästan bortglömt krig mellan rysktalande separatister uppbackade av den ryska staten och den Ukrainska regeringen – vilken i praktiken inte har någon kontroll över den östra delen av landet. I bisarra klipp visas hur fake news konstrueras med hjälp av skådespelare som gråtande står framför konstruerade krigsscener och läser upp repliker ur skrivna manus, hur den nya ”staten” Novorossija beslagtar sina invånares bilar för att använda dem i kampen mot ”fascisterna” och hur reguljära ryska trupper integrerade i rebellstyrkorna skämtar med tyska journalister om att de ”kommer från en by alldeles i närheten” – trots att de inte vet namnet på orten de befinner sig i ens en gång. Med skicklig precision lyckas Loznica sätta fingret på situationen i landet och hur desinformation får invånare att lämna sina hem för att bosätta sig i bombkällare under miserabla förhållanden trots att inga bomber längre faller. Genom splittring och statsfinansierad propaganda infiltrerar den ryska staten de rysktalande invånarna i Donbassregionen och spär på gamla konflikter genom att utmåla EU och västliga krafter som ”fascister” – vilket snabbt vrider opinionen till fördel för autokraterna.

Donbass är en skickligt gjord film och måste vara oerhört befriande för befolkningen i Ukraina som kämpar åt det progressiva folket – men det som blir dess begränsning är dess subjektivitet – vilket jag förstår är omöjlig att komma ifrån. Problemet är att separatisterna utmålas som dumskallar utan förståelse eller orsak att handla som de gör under hela filmens gång och från svenskt och västligt håll – där Ryssland alltid är den stora boven – applåderas det utan eftertanke. Å ena sidan belyser filmen det absurda i vad som har kunnat hända med hjälp av desinformation och hybridkrigsföring, men å andra sidan ger den inget som helst skäl till varför majoriteten av invånarna i Donbass stöder utbrytandet ur Ukraina.

I Donbass har nästan alla ryska som modersmål, de ser sig som ryssar och om de skulle välja tar många Ryssland före Ukraina. Detta talas aldrig om. Heller nämns inte ursprunget till varför separatisterna kallar ukrainarna för fascister: att många ukrainare lierade sig med tyskarna under andra världskriget och att det än idag finns många nynazistiska krafter i västra Ukraina – dit bland annat medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen rest för att lära sig om olika typer av gerillakrigsföring och att slåss med kniv. Detta har utan tvekan spätts på i mycket större proportioner från ryskt håll och det blir absurt när separatisterna kallar den ukrainska staten för fascistisk – men utan förklaring till bakgrunden av detta fenomen blir förståelsen ofullständig. Varje separatist kan inte vara en dumskalle och marionett till den ryska staten.

I slutändan är Donbass en intressant och mycket viktig film – men utan objektiv beskrivning om uppkomsten till konflikten. Även om autokratier och demagoger alltid bör fördömas, blir det farligt när den ena sidan i en konflikt är ”ond” och den andra ”god” – vilket lätt blir uppfattningen från västligt håll när Ryssland är inblandat. Ett krig är alltid mycket mer komplext än så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Ännu ett mästerverk av Asghar Farhadi

14 november, 2018 by Redaktionen

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom ”Om Eli” var enastående är ”Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill ”söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I ”Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

13 november, 2018 by Redaktionen

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 november 2018

Uppföljaren till ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är en berättelse om händelser decennier före Harry Potters äventyr är en lång film och har sin målgrupp i det som är insatta i serien och första filmen. Den hade nog fungerat bättre om den var uppdelad i två delar. Den kan bli lätt förvirrande för den oinsatte.

I ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” var det sex karaktärer att hålla koll på nu är det tolv att hålla reda på och alla är mer utspridda, vilket gör det ännu mer förvirrande. Denna uppföljare passar nog inte dem som inte känner till grund serien och man måste ha sätt fösta delen för att förstå vad som händer.

Grafiken är fantastisk, och ”odjuren” är så pass bra animerade att de skulle kunna vara verkliga. Filmen har en mörkare ton än den förra och det är mindre fokus på de fantastiska vidundren. Jag hade gärna sett mer av dem. Däremot får vi titta in Newt Scamenders hem som påminner mycket om hans fantastiska väska.

i denna film får vi lära känna Newts bror Theseus, som är en krigshjälte från första världskriget och nämdes i förra filmen. Vi får även träffa Leta Lestrange som var god vän med Newt under skoltiden men nu är förlovad med Theseus. Jude Law är en väldigt karismatisk Dumbledore och han fyller rollen bra, även om han inte är med så mycket i filmen lämnar han avtryck och men förstår fort att han vet mer än vad han säger, men det är klassiskt för Dumbledore.
Jacob är en favorit från förra filmen, en god hjärtad mugglare som vill skydda sina vänner, och försöka hålla i hop gruppen.

En av de stora överraskningarna är att Credence har överlevt och tagit sig till Paris där han har lärt känna Nagini en ung kvinna med en blodförbannelse, hon försöker hjälpa Credence hitta sin familj

Nicolas Flamel är ett karaktär som dyker upp. För den som känner till Harry Potter-världen ringer nog en igenkännande klocka. Nicolas Flamel är skaparen av de vises sten som Voldemort försöker stjäla i den första Harry Potter boken, där får vi dock inte veta så mycket om honom. I denna film får man möta honom, han är dock svag fysikt sätt, han är trots allt 600 år när filmen utspelar sig.

Grindelwald har lyckats rymma ur arrestet i New York och är nu i Paris och försöker värva nya medlemmar till sin revolt för att ta över världen och styra över mugglarna (vanliga människor utan magiska krafter). Men han är ute efter något speciellt och använder sin charm och manupliation för att få trollkarlar att följa honom.

Som sagt, filmen är ett måste förstås för alla som noga följer allt som har med Harry Potter-världen att göra, men den hade nog mått bra av att delas upp i två långfilmer – och den kan vara lite krånglig att hänga med i för den som inte kan sin Harry Potter-värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Harry Potter, Prequell, Recension, Scen

Filmrecension: Gris – intressant iransk film med flera nivåer men inte lika bra som hans förra film

13 november, 2018 by Redaktionen

Gris
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfesival
Regi av Mani Haghighi

Iranska nya filmer har ett eget språk, ett eget sätt att berätta på med många nivåer och mycket som sägs mellan rader. Där finns många metaforer som inte är lätt att upptäcka. Ingenting sägs rakt ut och ni måste räkna ut vad som ligger bakom bilder och ord.

Dessutom måste kulturarbetare undkomma censuren. Det måste använda särskilda konstnärliga uttryck efter den islamiska revolutionen för att kunna berätta om och visa problem.

Haghighis nya film är inte exceptionell trots att Gris är mer känd än den tidigare filmen ”Draken kommer”, som jag tyckte hade högre kvalitet.

Gris börjar frenetiskt med några studenter som talar om värdelösa rykten om filmstjärnorna i Instagram när de plötsligt hittar en halshuggen filmregissörs huvud i en bäck med ordet ”gris” snittat på huvudet. Det här är det tredje offret och en seriemördare är fri som är fokuserad på kända filmregissörer.

Hassan (Hassan Majooni) en känd regissör som är politiskt förbjuden att göra film. Han oroar sig för att bli dödad och samtidigt besviken över att seriemördaren inte tycks ha upptäckt honom. Han har ett öppet förhållande med sin fru och en älskarinna Shiva (Leila Hatami) som är en känd skådespelerska. Shiva får en annan roll i en annan film vilket gör Hassan arg och svartsjuk. Regissören som ska göra filmen med Shiva blir ännu ett offer och Hassan som är oskyldig grips av polis. Några okända unga tjejer blir kända snabbt när de sprider falska filmer och falska nyheter om en mördare på Instagram.

Filmen är en thriller och en mörk komedi som jämför hårt arbetande konstnärer och artisters situation i förhållande till att galna människor kan uppnå miljontals följare utan att göra någonting som är värdefullt. Filmens brist är att seriemördarens skäl att döda regissörer inte säger samma sak som filmens tema.

Haghighi har kanske inte velat få regeringens ögon på sig. Kanske vill han undvika att bli förbjuden som Hassan i filmen. Haghighi kommer från en mycket känd övre medelklassfamilj som var i strålkastaren länge och det syns i hans filmer. Han är en intelligent regissör som påverkats av Fellini och Kubrick.

Kameraarbetet av Mahmood Kalari är perfekt och sångerna och danserna görs väldigt bra men de utgör mest några roliga tidsfördriv för att ge en paus åt publiken.


Betyg: 3/5

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Iran, Scen, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in