Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Kaddish på motorcykel av Leif Zern – borde nominerats till Augustpriset

by

Kaddish på motorcykel
Författare: Leif Zern
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201210
ISBN10: 9100127817
ISBN13: 9789100127817

I ”Kaddish på motorcykel” berättar den svenska teaterkritikern och författaren Leif Zern om sin uppväxt under 1930- och 1940-talet med en judisk pappa och en mamma från svensk arbetsklass som konverterade till judendomen för att kunna gifta sig med Simon som blev Leifs pappa. Boken är liten, i behändigt fickformat på lite drygt 200 sidor men det är samtidigt en stor berättelse, nästan poetisk med flera bottnar i det som berättas. Den är en av de mest välskrivna böcker jag läst i år och egentligen är det skandal att den inte nominerades till Augustpriset.

Leif Zern bjuder på sig själv och berättar om både lyckliga stunder och sorgen som drabbar hans familj. Berättelsen kretsar kring Leif Zerns far som var jude men samtidigt väldigt öppen för och nyfiken på det svenska livet. Han följde de judiska reglerna med bröt emot dem för att fånga kräftor.

Det brukar sägas att den som skriver personligt kan berätta något allmängiltigt – och det stämmer i hög grad på Leif Zern. Många i Sverige har rötter i mer än en kultur och kan känna igen sig i det kluvna. Leif själv var ju på sätt och vis bara till hälften jude och mötte därför misstänksamhet både bland judarna själva och bland de svenskar som hade sina rötter helt i den svenska myllan. Hans far var inte strängt religiös med följde ändå de judiska reglerna, samtidigt som han var öppen för det vanliga, svenska livet.

För mig hade boken ytterligare en intressant aspekt. Leif Zern tillhör ju den svenska kultureliten och även om jag ofta ser honom på teaterpremiärer har jag aldrig talat med honom – och lär knappast göra det heller. Vi tillhör hela olika skikt i den svenska kultursfären. Han kommer från högborgerlighetens Dagens Nyheter.

Det var inte alltför länge sedan han gick till hårt angrepp i DN mot bloggar, där han menade att vi förstår teaterkritiken. Jag skickade ett mail till honom där jag undrade lite hur han menade, men jag fick, förstås inget svar. Det är den attityden som DN:s redaktion ofta har gentemot bloggare. DN:s kulturredaktion tillhör ju den svenska kultureliten. Det var därför intressant att läsa hur den störste av dem alla kommer från ganska enkel bakgrund, med en mamma som sade sig rösta på partiet till vänster om socialdemokraterna.

Tack vare hans underbara lilla bok har jag fått en inblick i hans bakgrund och jag ser honom med något andra ögon nu. Något. Litteratur är kraftfullt och starkt.

Text: Rosemari Södergren

Fler recensioner av ”Kaddish på motorcykel”: Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

John Grishams Processen – bjuder in oss på en resa genom amerikanskt rättsväsende

by

Processen
Originaltitel: The Litigators
Författare: John Grisham
Översättare: Kjell Waltman
Formgivare: Jojo Form
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201210
ISBN10: 9100130141
ISBN13: 9789100130145

Jphn Grisham, en av de amerikanska storsäljande författarna, skriver oftast från juristmiljon. Det är inte så konstigt, han ju jurist. I Processen är tre advokater som handlingen kretsar kring. Oscar Finley och Wally Figg har en liten advokatbyrå i Chicago som de knappt lyckas få att överleva genom att ta skilsmässofall och genom att jaga människor som råkat ut för olyckor och försöka få företräda dem i skadeståndsfall. Av en slump hamnar den unge juristen David Zinc hos dem.

De två äldre advokaterna är inte särskilt skickliga och de har personliga problem, Oscar Finley närmar sig pensionsåldern och mår uselt i ett äktenskap han mår dåligt av men varken har råd eller kraft ett ta sig ur. Wally Figg är alkoholist och har hunnit med fyra skilsmässor. Skilsmässor i USA kan vara dyra.

David Zinc däremot är utbildad på Harvard och har jobbat i fem år på en av de främsta juristfirmorna. Men han är in till döden trött på sitt jobb på storfirman där han bara sitter vid ett skrivbord och granskar avtal och aldrig träffar en vanlig människa. Zinc tjatar sig till att få jobba hos Oscar och Wally, där han inte kommer att tjäna särskilt mycket. Hans pappa, som är en framstående jurist, är inte särskilt förtjust i vad han ser som ett stort steg nedåt i karriären för David.

Wally stöter på en kvinna vars man avlidit i någon form av hjärtattack. Kvinnan menar att det är läkemedlet Krayoxx som orsakade mannens död. Wally ser chansen att hjälpa henne med att stämma det stora läkemedelsföretaget och han jagar fler kunder, som fått skador av läkemedlet eller har anhöriga som fått biverkningar eller dött.

Att stämma läkemedelsföretag är populärt bland en del amerikanska jurister, den som lyckas kan få stora skadestånd åt sina klienter och tjäna mycket pengar. Men den lilla advokatfirman har inte resurser att driva processen själv utan lierar sig med erfarna advokatbyråer.

John Grisham vet vad han skriver om, han kan miljöerna och vet hur det går till också bakom kulisserna. Det är en rätt skrämmande resa genom amerikanska rättsväsende vi gör.

Som alltid när det är John Grisham som varit framme är det lättläst. Han har ett bra språk där han inte fastnar i långtråkiga miljöbeskrivningar utan allt är välförpackat.

Lika mycket som Processen handlar om amerikanskt rättsväsende skildrar den de små människorna och deras illusioner och drömmar. Den som gillar John Grisham lär inte bli besviken. Det är en sådan där bok som det är svårt att slita sig ifrån, jag ville bara läsa och läsa. Jag ville veta hur det går och jag kände det som att jag var med där, jag såg karaktärerna framför mig.

Möjligen är det lite för genomskinligt, en bit en i boken förstod jag hur den skulle sluta. Visserligen är det en del överraskningar, men ändå är den delvis förutsägbar och kanske lite för gullig mitt i alltihop. Det är absolut en bra bok, men inte John Grishams bästa. Inte hans sämsta heller, för den delen.

Lottens bokblogg har också recenserat Processen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Elizabeth George: En lögn att lita på – fångar in mig och jag kan knappt slita mig

by

En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originaltitel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers 17
Utgiven: 201210
ISBN10: 9113032062
ISBN13: 9789113032061

Ännu en tjock roman/deckare i serien om Barbara Havers och Thomas Lynley har nått den svenska publiken. ”En lögn att lita på” handlar fortfarande om Havers och Lynley – men romanen är mycket mer en traditionell roman än en en kriminalroman. Det är mycket mer än roman kring temat moderskap än en traditionell deckare.

Lynley blir sänd på ett hemligt uppdrag som doftar av vänskapskorruption. Högsta polischefen, Sir David Hillier, skickar ut Lynley att undersöka en drunkningsolycka, i Lake District. Ian Creswell, som drunknat, är systerson till en rik, välkänd och nyligen adlad industrimagnat, Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk.

Den lokala polisen har redan konstaterat att dödsfallet är en olycka, men den rike adelsmannen har bett sin vän polischefen att få en privat, hemlig utredning. Bernard Fairclough vill vara säker på att hans egen son, som varit svår drogmissbrukare, inte ligger bakom dödsfallet.

Det luktar verkligen korruption att Lynley överhuvudtaget kan skickas på ett sådant uppdrag – och dessutom får han order att göra det hemligt. Han får inte ens nämnda det för sin närmaste chef, Isabelle Ardery.

Hur trovärdigt är något sådant? Jag är osäker. Kanske är det brittiska polisväsendet så korrumperat att det kan gå till så? Men ok, uppdraget är en förutsättning för handlingen, även om det stör mitt sinne för vad som är realistiskt.

Jag funderar också på om Elizabeth George är trött på Thomas Lynley? Det är lätt att som läsare irritera sig på honom, han blir alltmer överklass och gubbig. Hur kan han alls ha ett sexuellt förhållande med den vidriga polischefen Isabelle Ardery?

Frågan om Ian Creswell dött av en drunkningsolycka eller är mördad är kriminalgåtan i romanen, men det är inte vad romanen handlar om, egentligen. Medan Lynley utreder fallet stångas flera av romanens karaktärer med frågor kring förhållandet mellan mor och barn. Barbara Haverns, Lynley medhjälpare, ställs inför en jobbig situation när hennes vän och granne får sin dotters mamma tillbaka. Grannen lämnade sin fru och barn för denna kvinna, som i sin tur lämnade honom och den lilla dottern för en annan man.

Eftersom Lynley till varje pris måste undvika att bli igenkänd under utredningen ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till med den. Simon och Deborah gräver allt djupare i familjen Faircloughs mellanhavanden till dess att den fina fasaden krackelerar. Samtidigt ställs Deborah och Simon inför sitt äktenskaps kanske svåraste prövning. Deborah kan inte få barn och nu har Simons bror fått tag på en femtonårig flicka som blivit med barn och söker ett par som vill adoptera hennes barn.

Elizabeth George deckare fångar alltid in mig, jag slukar dem och vill stanna kvar i deras miljöer och det är alltid med viss saknad jag lägger undan dem när jag läst ut dem. Denna nya roman, ”En lögn att lita på”, fungerar på precis samma sätt. Jag känner det som att jag är där, mitt i händelserna, och jag blir irriterad på en del av karaktärerna, vill säga till dem eller skaka om dem. Så även om jag egentligen undrar om hon inte är för ordrik, romanen är dock på 634 sidor, kan jag inte neka till att Elizabeth George är skicklig. När jag nu läst denna roman vill jag genast på tag på nästa. För en sak är säker, en uppföljare eller fortsättning, borde vara på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Neil Young: Fredsförklaring – känns rak och ärlig

by

Fredsförklaring
Författare: Neil Young
Utg.datum: 2012-10-24
Förlag: Norstedts
Översättare: Patrik Hammarsten
Originaltitel: Waging Heavy Peace – A Hippie Dream
ISBN: 9789113044170

Neil Youngs ena son har en CP-skada. Neil Young själv har epilepsi. Det är sådant jag får reda på i förbifarten när jag läser Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring”. Trots att Neil Young skrivit otaliga låtar och driver massor av projekt och är produktiv som få är det ändå ganska tyst om honom i medier för övrigt. Därför tror jag att många av hans fans, liksom jag, med glädje slänger sig över hans biografi.

Den känns väldigt rak och ärlig. Jag tror inte hans redaktör fått stryka och ändra så mycket, det känns som att sitta tillsammans med honom och höra honom själv berätta. Han har fångat en naturlig ton i språket och i berättandet som känns geuint Neil Young.

Han berättar om när han under 1980-talet höll på med ett musikprojekt och två journalist från nyhetsbyrån AP dök upp. De hade stämt träff med Neil YOung för en intervju. Neil var fokuserad på musiken och albumet han höll på med men de två journalisterna började prata om president Reagen och ville få Neil Young att säga något negativt om presidenten.

Neil Young surnade till. Jag tolkar det som att han tyckte presidenten inte hade med hans musikprojekt att göra och Neil Young tyckte också att det var tydligt att journalistyerna ville få honom att säga något negativt om presidenten. Neil Young svarade att han inte hade träffat Reagan och att det är dumt att ha en åsikt om en person som man inte träffat. Alla människor måste väl ha något gott i sig, menade han.

Resultatet blev en artikel där Neil Young hyllade presidenten. Artikeln gjorde att Neil Young undvek journalister och medier och inte ställde upp på så många intervjuer, inte mer än nädvändigt, i alla fall, enligt honom själv.

När Neil Young började skriva självbiografin längtar han efter att börja jobba och skapa musik med Crazy Horse, fast han är osäker på om han ska klara skriva musik eftersom han slutat röka hasch. Boken ges ut på svenska samtidigt som ett nytt album med Neil Young och Crazy Horse släppts. Albumet ”Psychedelic Pill” har fått bra kritik, bland annat betyg 4 i DN.

”Fredsförklaring” är rolig att läsa. Neil Young har flyt i språket och den känns äkta. Han blandar minnen från tiden då han ännu inte slagit igenom med nutid och dess emellan bjuder han på berättelser från tiden med bland Crosby, Stills, Nash & Young. När jag läser gör jag många avbrott för att leta reda på gamla låtar med CSNY och likaså med Buffalo Springfield, som Neil Young också spelade med.

Neil Young är dock på krigstigen mot mp3-formate4t. Han tycker det dödar musiken för komprimeringen av musiken gör att vi inte får mer än några procent av ursprungsljudet. Han har därför utvecklat ett nytt ljudformat som han förhandlar med investerare och utvecklare på Silicon Valley om, för att kunna få ut ljudformater PureTone och spelare för det.

Han är en fascinerande man och produktiv och jag tycker det känns som att jag kommit honom lite närmare när jag nu läst hans biografi och jag hoppas att han kommer till Sverige sommaren 2013.

Fler recensioner av Fredförklaring: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Jan Guillou: Dandy – 1900-talets inledning sett ur en bortskämd överklass synvinkel

by

Dandy
Författare: Jan Guillou
Formgivare: Eric Thunfors
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 2
Utgiven: 201209
ISBN10: 9164203670
ISBN13: 9789164203670

Att skildra 1900-talet i en stor släktkrönika är ett stort projekt. En spännande tanke. Jag har nu läst andra delen i Jan Guillous 1900-talsskildring. Jag är långt ifrån imponerad. Eftersom hans huvudpersoner, tre bröder från Norge, är supermänniskor som är hur duktiga som helst och snabbt klättrar upp i samhällshierkin är det mer en superhjältesaga i stil med Hamilton. Men när det gäller Hamilton är det lättare att smälta och se det som vad det är, enkel underhållning. Men en underhållningsroman med ytligt skissade unga män som lyckas med allt de företag sig faller platt, speciellt när syftet sägs vara ambitionen att skildra 1900-talet.

Handlingen kretsar kring de tre norska bröderna som föds i fattiga och i enkla förhållanden, men de visar sig ha en osedvanlig stor fallenhet för teknik och skickas på rika mäns bekostnad till en förnämlig teknisk utbildning i Dresden, i Tyskland.

I första boken, som jag skrev om här, får vi framför allt följa de två äldre bröderna. I den andra boken, ”Dandy”, får vi följe Sverre, den yngre brodern. Han mötte en engelsk lord under studietiden i Tyskland och följer med sin älskare till godset i England där han lever ett överklassliv. Sverre och hans älskare Albie kan ägna hur mycket tid som helst åt tekniska uppfinningar – oavsett om uppfinningarna sedan kan användas eller inte. Och dessemellan hinner de dricka whisky, bada och älska i den inomhuspool Albie inrättat – och snart upptäcker Sverre dessutom att han är oerhört konstnärlig. Han kan leka med sitt skissande hur mycket som helst, utan att oroa sig för annat än hur han ska konversera rätt på de fina middagarna med överklassen.

Ja ”Dandy” är möjligen en skildring av början av 1900-talet sett ur en bortskämd brittisk överklass synvinkel.

Kärlekshistorien mellan Sverre och Albie måste vara en av de mest ytligt skissade i litteraturhistorien. Överhuvudtaget är alla karaktärer skildrade så det är helt omöjligt att se dem som riktiga människor. Jag har aldrig träffat så ytliga personer i verkligheter. Antingen beror det på att Jan Guillou inte kan skildra karaktärer så det blir trovärdigt eller så är det helt enkelt så människor i hans samhällsklass beter sig, tänker och uppför sig. Kanske är det den värld Jan Guillou känner till. Att han sedan lite pliktskyldigast leker vänster genom att låta Sverre utifrån sin enkla bakgrund ibland tänka lite om skillnaderna mellan människors villkor, nja det känns mest konstruerat.

”Dandy” är nog det sämsta jag läst på mycket länge – jag fick verkligen tvinga mig själv att läsa klart den. Litterärt ligger den på låg nivå, det är alldeles för mycket som bara berättas ytligt istället för att framställas dramatiskt eller litterärt.

Det enda som var roligt eller snarare läsvärt i boken var två saker:
skildringen av den tidens framväxande konst- och kulturrörelser, skildring om hur många brittiska konstkritiker var helt oförstående till van Gogh, Paul Gauguin, Picasso och Matisse.

Det andra som var intressant var skildringen av kriget. Första världskriget inträffar också under bokens gång och där har Jan Guillou en ovanlig inställning. Han skildrar britterna som odrägliga och vidriga och rasistiska i sitt koloniala förtryck av afrikaner. Där har han säkert fakta. Guillou visar också hur fredsavtalet efter första världskriget lade grunden för andra världskriget. Han skildrar också hur äckligt falskt medier uppträdde under kriget och censurerade saker som talade mot britterna.

Men någon stor skildring av 1900-talet är Jan Guillou inte på väg att skapa.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,