• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Dolken från Tunis av Agatha Christie – puzzeldeckarnas puzzeldeckare

2 september, 2019 by Rosemari Södergren

Dolken från Tunis
Författare Agatha Christie
Originaltitel The Murder of Roger Ackroyd
Utgivningsår 1926
Författare: Agatha Christie
Språk: Svenska
Nyutgiven: 2019-09
Översättare: Gudrun Ullman
ISBN: 9789189007130
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Poirot

Dolken från Tunis är Agatha Christies genombrottsroman. Boken har utnämnts av British Crime Writer’s Association till den bästa kriminalromanen genom tiderna. Det är en puzzeldeckarnas puzzeldeckare och jag tror inte läsare listar ut vem mördaren är förrän mot slutet.

Den belgiske detektiven Hercule Poirot har hamnat i en brittisk landsortsby där skvaller är bybornas huvudintresse. Ett mord inträffar och byns läkare får bistå Poirot i utredningen. Allt som händer under utredningen bollas mellan Poirot och läkaren och som läsare får vi höra deras summeringar av vad som hänt och vi kan själva följa med under utredningen och hela tiden sammanfatta och dra slutsatser.

En man vid namn Roger Ackroyd har hittats död i sitt arbetsrum med en mycket ovanlig dolk i ryggen. Mysteriet tätnar när alla i huset är lika övertygande oskyldiga som skyldiga – och det är en typisk utgångspunkt för denna form av puzzeldeckare som Agatha Cristie var så skicklig med.

Dolken från Tunis som ursprungligen publicerades 1926 är ett klassiskt låsta rummet-mysterium och ses som en grundsten inom kriminallitteraturen. På grund av sitt originella slut har boken haft en signifikant påverkan på deckargenrens utveckling i stort. Det är också en av anledningarna till att British Crime Writer’s Association 2013 röstade fram Dolken från Tunis till den bästa kriminalromanen genom tiderna.

Boken har omarbetades till en teaterpjäs 1928 under namnet Alibi. Pjäsen filmatiserades år 1931 och blev den första ljudfilmen baserad på en bok av Agatha Christie. En TV-film baserad på romanen, med David Suchet i rollen som Poirot, hade premiär i januari 2000.

Boken är lättläst med bra flyt men det jag var mest fascinerad av var miljöerna, det samhälle som Agatha Christie skildrar med de stora klassklyftorna och kvinnornas förtryckta roll, som hur en kvinna som fött ett barn måste dölja det för att få ha kvar sitt arbete.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Deckare, Kriminalroman, Litteraturkritik, Pusseldeckare, Recension

Bokrecension: Text & Stil : om konsten att berätta med vetenskap av Magnus Linton

1 september, 2019 by Rosemari Södergren

Text & Stil: om konsten att berätta med vetenskap
Författare Magnus Linton
Utgivningsdatum 2019-05-11
Förlag Natur & Kultur
ISBN: 9789127823938

En underbar bok som jag önskar varenda lärare på svenska universitet var tvungna att läsa innan de får betygsätta en enda skriven uppgift av studenterna. Det är väldigt sorgligt att ju mindre levande, ju mer tillkrånglad och svårbegriplig en text är, desto mer hyllas den av universitetens lärare. Ofta är det så. Väldigt få akademiker är självständiga nog att kunna genomskåda det akademiska byråkratspråken med substantivsjuka och passiva satser.

Om du har flyt i att skriva, om du har förmågan att berätta saker så det känns för läsaren som om texten bara flyter på, då har du ofta arbetat igenom texten många gånger. Mästare känns igen genom att det de skapar upplevs av åskådaren som så omedelbart, så rakt på, så enkelt och okomplicerat.

Det går för en akademiker att gömma sig bakom krångliga ord och genom att gödsla med referenser. Eftersom universitetens studenter och forskare producerar så ofantligt mycket text skulle det vara positivt för samhället om texterna vore tillgängliga utanför universitetens databaser och var skrivna på ett sätt som går att ta till sig.

Magnus Linton skriver helt underbart, tycker jag. Han visar att han behärskar ett mer vetenskapligt akademiskt språk men ändå är det spänst och begripligt.

En del råd som Magnus Linton har kan nog tyvärr många studenter på svenska universitet inte använda sig av. Läraren som ska bedöma texterna är inte tillräckligt kunniga i att läsa texter för att kunna förstå att en text som har flyt är bättre än en tillkrånglad text.

Men boken lämpar sig lika bra för alla som vill skriva något längre texter. Där finns flera riktigt handfasta råd som kommer ur erfarenhet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Recension

Bokrecension: Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar och ett fascinerande litterärt verk

31 augusti, 2019 by Anastasia Bark

Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2

Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?

Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?

Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.

Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Bokrecension: Kniv av Jo Nesbø – nja

31 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Kniv

Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2019-06
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789100179076
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Harry Hole (del 12)
Antal sidor: 582 Vikt: 858 gram

Jo Nesbø sticker ut och går sin egen väg bland deckarförfattare, det är helt klart. Jag tror inte någon kan lista ut vem som är mördaren i den här historien.Kniv, deckare nummer tolv i serien om den norska polismannen Harry Hole är en vidlyftig historia som kändes spretig och med den ena vändningen av berättelsen efter den andre. Den är, förstås, rätt våldsam emellanåt. Nesbø har gärna med sjukt våldsamma karaktärer.

Jag var på väg att sluta läsa flera gånger. Dels för att jag upplevde att den var väldigt spretig. Men allt hörde ihop, Nesbø har filat ihop en tjock bok, 582 sidor, men allt får sin förklaring. Klurigt och skickligt.

Om du gillar Jo Nesbø och hans sätt att skriva där det så tydligt är hans egna åsikter om musik, kultur, politik och livet i allmänhet och Oslo i synnerhet då kommer du att gilla den här också. Själv är jag rätt trött på karaktären Harry Hole. Dessa män som super som om de vill begå självmord med alkohol för att en kvinna lämnat dem då han varit otrogen – dessa män har jag svårt att engagera mig i.

Bokförlaget beskriver boken:
Harry Hole har förlorat allt. Han har blivit utkastad av Rakel, förlorat jobbet som utredare och dricker nu hårdare än någonsin. Bottenkänningen är redan ett faktum. Men när Harry vaknar en dag, kraftigt bakfull och med händerna och lakanen indränkta i blod, inser han att han ännu har en bit kvar att sjunka. De följande dagarnas händelser tvingar ut honom på en gastkramande jakt – inte bara på en ökänd gammal fiende, utan även på den mörka hemlighet som ligger dold i en natt han inte kan minnas. ”Kniv” – den tolfte boken i serien – tar vid där förra boken ”Törst” slutade.

Ja mer går knappt att säga, för att inte avslöja något. Spännande är det om du gillar Harry Hole-serien. Har du som jag något börjat tröttna, då finns det andra böcker att ägna den tiden åt att läsa.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Deckare, Kriminalroman, Recension

Filmrecension: Once Upon A Time in Hollywood – Tarantino sviker

25 augusti, 2019 by Redaktionen

Once Upon A Time in Hollywood
Betyg 2
Regi Quentin Tarantino

I och omkring Los Angeles och Manson-familjen finns mycket historia och myter. Där bor, verkar och jobbar mycket av den skådespelar- och filmskapar-elit som resten av, åtminstone väst, världen beundrar. Men som ett mörkt moln på himmelen infiltrerade Manson flertalet av de fina festerna som tog plats där. Visserligen oönskad, men ändå för skräckinjagande för att skickas iväg. Som oaktad utböling utanför branschen sågs han mestadels som ett irritationsmoment, men nog skulle han, eller snarare den så kallade Manson-familjen, komma att göra starkt intryck på dem senare. Och resten av alla (som höll ögonen på underhållningsindustrin). Med dödligt våld.

Ganska precis på datumet, 8-9 Augusti 1969, 50 år efter de mest uppmärksammade morden av Manson-familjen är intresset kring den kult Charles Manson byggt upp allt annat än avsvalnad. TV-serien Aquarius, med Arkiv X- och Californication-stjärnan David Duchovny, skildrade för bara några år sedan hur kulten sakta men säkert byggdes upp, och under vilka sociologiska förutsättningar. Något som Tarantino knappt utforskar över huvud taget. Tyvärr. För nog finns där mer att berätta om de unga kvinnor som drevs till vansinnesdåd än att Manson ”fick dem till det” (eftersom det bara är en del av sanningen). Där fanns mycket socioekonomiska faktorer som är värda att utforska mer än i ett par dialogutbyten. Med mer nyliga filmer som The Haunting of Sharon Tate och Charlie Says (från regissören som gett oss I Killed Andy Warhol, American Psycho och tv-serien Alias Grace) ges andra visioner och versioner av vad som hände. Men vad har då Tarantino själv att tillägga i berättelsen om de hemska morden i änglarnas stad? Absolut ingenting, visar det sig. Faktum är att Tate i sig själv, visserligen helt underbart gestaltad av Margot Robbie, mest är en bikaraktär genom filmen och inte alls någon bärande gestalt.

För den, liksom undertecknad, läser titeln som en lika delar homage till klassiska filmer som … in the West och … America (om än kanske mer till den förre) som en hänvisan till ett berättande om en stor händelse i filmindustrins mecka. Men även där sviker Tarantino. För att istället låta bygga upp en berättelse om en skådespelare och hans stuntdubbel som tragglar med sina karriärer i fritt fall. Visst, Tarantino är känd för att vara ”ett vandrande cineast-bibliotek med kunskap”, men dessa fiktiva skådespelare roar mer än engagerar – och känns så oangelägna när det finns så historiskt relevanta människor att skildra – även om de möter riktiga människor som Bruce Lee och ofta förekommer i referenser till gamla western-filmer och serier som branschen mer eller mindre levde på way back. Frågan är bara vem, förutom gamla gubbar i whiskey-förljugen nostalgi, som på allvar ska få ut mer av berättelsen om ett Hollywood som inte längre finns än av någonting som hänt och fortfarande påverkar såväl samhällsstrukturer som populärkultur. Hade fokus varit tvärtom, typ 90% Manson och Tate och resten tramsigt retro-runkande, hade det varit ett mycket aktuellare och talande verk. Nu? Mest någonting för regissörer att nicka förstående åt.

Redan från början, med sin Reservoir Dogs (som skapades när Tarantino fortfarande var så pass okänd att när han ansökte om att få stänga av en gata för att spela in den inledande bilflykten nekades att göra så – och tvingades spela in medan det var grönt ljus på vägarna), har han gjort sig känd för sina kvickheter och övervåld. Faktum är att han haft en sådan pass personlig stil och estetik att det helt klart är befogat att prata om ett auteur-skap. Fram tills nu. Redan i förra filmen, The Hateful Eight, tyckte jag han började dala men nu känner jag knappt igen honom alls. Faktum är att Once Upon A Time… mycket väl hade kunnat vara regisserad av vilken regissör som rör sig över medelmåttan som helst. Den ton, i såväl estetik som språk och våld, är som bortblåst. Liksom den varma personligheten som varit hans signum sedan Pulp Fiction. Kvar är namedroppandet och intetsägande förljugenhet utan något som helst fokus eller relevans.

Om inte detta förfall vore nog har Tarantino även i press uttalat sig väldigt megalomaniskt, att han efter tio filmer (detta är den nionde) ska dra sig tillbaka och bli ihågkommen som historiens bästa regissör. Någonsin. Vilken som blir hans sista är inte riktigt klart ännu. Kanske blir det en Star Trek-film, kanske en uppföljare till Django som ska baseras på en serietidning Tarantino producerade efter Unchained – där huvudpersonen slår ihop sig med legenden Zorro. Oavsett kunde jag inte bry mig mindre. Han är en has been som inte alls är i nivå med varken Tarkovsky eller Stanley Kubrick – som är kända för sina få, men så otroligt stora, filmgärningar. Förhoppningsvis finner han ro i familjelivet, då han väntar barn med sin fru, och att skriva teatermanus. Kanske kan hans storhetsvansinne balanseras mer väl där i sitt privatliv. Förhoppningsvis brinner han också ut i mer vågade verk snarare än långsamt slocknar i ett utdraget gäspande som han riskerar nu. Kanske blir det en framtida film till och med. Så några få kan minnas vad som var men aldrig blev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in