Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

by

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att ”alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Filmrecension: Downton Abbey

by

Downton Abbey
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Michael Engler
Manus Julian Fellowes

För alla som älskar tv-serien Downton Abbey är filmen efterlängtad. De blir inte besvikna, det är ett kärt återseende med alla våra älskade brittiska skådespelare som Maggie Smith, Michelle Dockery, Laura Carmichael, Hugh Bonneville, Jim Carter och alla andra i gänget som ikläder sig karaktärerna från herrskap och tjänstefolk i godset i Downton Abbey.

Handlingen kretsar kring herrskapet Crawleys besked att kungen och drottningen av England kommer för att avlägga ett besök på godset. Personalen såväl som herrskapet och invånarna i byn omkring blir upphetsade och entusiastiska. Romantik, intriger och frågan om Downton kan ha en framtid. Det blir dyrare och svårare att ha personal och utvecklingen i världen når ända till Downton Abbey.

Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.

Filmen liksom tv-serien utspelar sig på det fiktiva godset Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire där tittarna får följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Det är en tid då mycket i världen förändrades och arbetarklassen börjar lyfta fram sina positioner. I tv-serien betonas konflikter och klassklyftor tydligare och är mer engagerande. I filmen blir det sött, gulligt  och ingen konflikt känns på allvar. Jag misstänker att om jag inte hade tyckt så mycket om tv-serien och alla dess karaktärer hade jag kanske satt ett steg lägre betyg. Att återse alla dessa personligheter är en del av vad filmen går ut på. Fast jag hade uppskattat om det var lite mer sting i de små konflikter som trots allt puttrar under ytan. Om filmen hade haft mer av Tjechov i sig hade den blivit ett mästerverk.

Anton Tjechovs dramer skildrar också en överklass under liknande tidsepok, en rysk överklass som känner att tiden går ifrån den – samhället håller på att förändras och dessa personer vet inte hur de ska agera för att klara sig. Egentligen är det var Downton Abbey handlar om men det blir lite för gulligt i filmen. Det känns aldrig på allvar att denna form av liv med denna överklass och alla regler som var pådyvlade medborgare var på väg mot sin undergång. Kvinnors rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, arbetarklassens frammarsch – allt detta nuddar filmen vid men bara mycket ytligt och lättsamt.

Givetvis är filmen påkostad. Den är snygg in i minsta detalj: miljöer, byggnader, kläder och förstås alla dessa duktiga skådespelare.

Serien är det mest framgångsrika kostymdramat sedan En förlorad värld från 1981, med fler än 10 miljoner tittare. Både första och andra säsongen nominerades och vann ett flertal priser och utmärkelser, bland annat vann första säsongen en Golden Globe för Bästa miniserie 2011.

Trots att jag har en del kritik är filmen underbar. Ändå. Filmen är ett bra sätt att säga adjö till denna speciella miljö.

Teaterkritik: Dövheten – gripande, rolig, vacker och berörande

by

Foto: Sören Vilks

Dövheten
Text Niklas Rådström
Regi Peter Langdal
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scenografi Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Mask Sofia Ranow
Drottningsholmsteater i samarbete med Dramaten
Premiär på Drottningholms slottsteater 4 september 2019
Medverkande Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig

Fyra av Sveriges mest erfarna, duktiga och rutinerade skådespelare på scen i den anrika Drottningholms slottsteater är redan det ett starkt skäl att se denna föreställning. Allt ljus i hela salongen sker med stearinljus, stämningen ger känslor från tider mer än hundra år tillbaka. Det är en enastående estetisk upplevelse att vara där, känna atmosfären och se denna stilistiskt fulländade föreställning. Föreställningen är nära tre timmar lång, men tiden flyger iväg, trots att sittplatserna inte tillhör de mest bekväma.

Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.

Titeln anger vad berättelsen kretsar kring: Ludwig van Beethoven, en av världens största kompositörer hade hörselproblem och blev döv, men kunde ändå komponera odödlig musik. Vi får uppleva hur han, liksom alla de människor som levt tidigare och som satt avtryck i historien, också är människor av kött och blod, med känslor och reaktioner och inte alltid några goda föredömen. Beethoven, spelad så starkt av Johan Rabaeus att det känns som att Beethoven är där framför oss. Trots att spelstilen på denna scen kräver mycket tydligt spel med röster och gester som hörs och syns, ett spel som är långt från den naturalistiska realismen men ändå är så trovärdigt.

Salongen har förstås sina begränsningar. När skådespelarna rör sig utanför scenområdet kan det vara svårt att uppfatta allt av alla i den långsmala publikdelen, trots de rutinerade skådespelarnas röster.

Handlingen i pjäsen startar på kvällen den 23 maj 1824. Beethovens ”Nionde symfonin” har precis framförts offentligt för andra gången för en halvfull salong. Beethoven är rosenrasande och anser det vara en stor skandal och ett fiasko, trots att premiären några veckor tidigare hade varit en succé. Hans brorson Karl däremot menar att det var väntat att salongen inte skulle fyllas, den förväntade publiken har åkt från Wien till sina sommarställen.

Föreställningen handlar både om Beethoven och hans dövhet, hur han lider av att dövheten inte betyder tystnad utan innehåller tinnitus, brus, en mängd skräpljud och hans enda sätt att kommunicera med omgivningen är att han måste läsa vad de andra skriver på lappar eller griffeltavlor. Samtidigt är han oerhört musikalisk och kan höra musiken inom sig och därför kan han komponera musik. Men att han har musikaliskt gehör gör inte att han har känslomässigt eller socialt gehör. Han har hand om sin brorson Karl. Beethoven är starkt fäst vid Karl men hans kärlek visar sig i att han försöker styra och ställa över Karl, tvinga honom att leva det liv Beethoven vill.

Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.

Föreställningen är rolig emellanåt också, men detta balanseras väl och det blir inte tramsigt. I första akten kände jag emellanåt att spelet var lite överdrivet, för tydligt. Det lämnades inte så mycket kvar åt mig själv att lista ut eller förstå. Jag förstod att Beethoven led och att han var grinig och svår att ha att göra med.

Dövheten är en gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande i samspel med både levande och döda. De finaste delarna för mig var tankarna kring skapande och musik. Och skådespelarnas insats där alla fyra var lysande.

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

by

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Filmrecension: Judy vacker, sorglig, berörande, stark

by

Judy
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Rupert Goold

Det surrar om Oscarsnominering kring den här filmen och i synnerhet om Renée Zellwegers rollprestation där hon spelar den legendariska sångerskan Judy Garland. En vacker film, en sorglig film, en berörande film, en stark film. I år är det femtio år sedan Judy Garland dog, endast 47 år gammal.

Filmen handlar om Judy Garlands sista tid, då hennes röst inte var lika klockren och hon låg i vårdnadskonflikt om de två yngsta barnen med sin före detta make Sidney Luft. De hade barnen Lorna och Joey tillsammans. Judy Garland har ytterligare en dotter, den världsberömda artisten Liza Minnelli, som däremot knappt nämns i den här filmen.

Judy Garland slog igenom och blev stjärna redan som barn. Det är i år åttio år sedan Garland spelade Dorothy i klassikern Trollkarlen från Oz. Men att vara stjärna redan som barn har en mörk skuggsida. Hon var påpassad och fick gå på svältdiet periodvis för att inte gå upp i vikt. Hon fick piller för att orka vara vaken och jobba och piller för att sova. Att hon blev missbrukare behöver knappast sägas. Hon dog också i en överdos.

Hon borde blivit rik, men den tid som filmen utspelas var hon 46 år och hade bara några månader kvar att leva. Hon var tvungen att lämna USA för att ge konserter i London för att tjäna pengar. Hennes två yngsta barns pappa ville inte att hon skulle ta hand om barnen då hon inte ens hade en fast bostad.

Handlingen känns mycket ärlig och äkta, det är mänskliga karaktärer på gott och ont. Det går att begripa den före detta makens agerande och barnens och människorna omkring Judy Garland. Mycket sorgligt samtidigt förstås att se hur en så beundrad sångerska kunde hamna så under isen och det gör ont i mig att se hur den amerikansk showbiz förstör barns framtid. Judy Garland är inte det enda exemplet som farit illa av att slå igenom som barn.

Det är en stark och berörande skildring av kvinnors situation inom underhållningsbranschen och hur hon slets mellan sin längtan efter sina barn och kraven på att uppträda på scen.

Ett extra plus för att få se Jessie Buckley i rollen som Rosalyn Wilder, Judy Garlands assisten i London. Jessie Buckley gör en strålande roll i filmen Wild Rose som har biopremiär i Sverige en dryg månad innan Judy går upp på svenska biografer

Renée Zellweger är helt enastående i sin roll som Judy Garland. Jag har svårt att tänka mig att hon inte åtminstone blir Oscarsnominerad för rollen. Hon har tidigare vunnit en Oscar för Bästa kvinnliga biroll i Åter till Cold Mountain.