• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Destroyer – intensiv, mystisk och nagelbitande

29 januari, 2019 by Redaktionen

Destroyer
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Karyn Kusama
Stjärnor: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford, Jade Pettyjohn.
Författare: Phil Hay, Matt Manfredi

Intensiv, mystisk och nagelbitande – Destroyer är en av 2018 års bästa filmer.

En alkoholiserad polisdetektiv, Erin Bell (Nicole Kidman) börjar följa ett rånfall. En gängledare, Silas (Toby Kebbell), kommer efter att ha varit borta i många år. Erin och hennes älskare älskare Chris (Sebastian Stan) hade placerats där för att rapportera för polisen och för att neutralisera rånet men det slutade tragiskt istället.

Erin bestämmer sig för att hitta de återstående gängmedlemmarna för att kunna fånga Silas. Ett uppdrag som har getts till andra detektiver och det finns ingen plats för Erin.

Nicole Kidman spelar med rejäl sminkning för att bli oigenkännlig. Precis som i filmen ”Timmarna” där hon spelade Virginia Woolf. Det här nya utseendet är kanske inte den bästa sminkningen men det fungerar väldigt bra. Med det här nya ansiktet blir Nicole Kidman som en vandrande död, som försöker förbli stående. Hon kämpar stenhårt för att få harmoni och frid i sitt förstörda liv som en dålig mamma och en skandalös detektiv.

Kidman i Destroyer har valt att inte vara en övertygande vacker kvinna. Hon är ful, ostadig och inte ens en ärlig detektiv som inte behöver vår empati. Hon beordrar oss bara att titta på henne dutan att döma, i tystnad. Denna roll är en av Kidmans bästa roller hittills. De andra aktörerna är också fantastiska. Toby Kebbell som en psykotisk skurk, Bradley Whitford och Tatiana Maslany är anmärkningsvärda.

Regissören Karyn Kusama (Aeon Flux och Inbjudan) är en av de mest kraftfulla kvinnliga regissörerna. Hon vet exakt hur man får till en balanserad grå roll ur sina kvinnliga stjärnor och Destroyer är hennes bästa arbete.

Hon kommer att ge ny liv till hur detektivhistorier kan filmas och berättas. Tidigare och nuvarande tid i filmen går längre parallellt och historien låser upp de mystiska knutarna till slutet, gradvis. Destroyer är en sådan film som stannar kvar inne i mitt huvud i flera månader och är en av de bästa 2018-filmerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Grattis Gräns – årets bästa svenska film och storslam på Guldbaggegalan

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Filmen Gröns var en rättvis förhandsfavorit inför Guldbaggegalan på måndagskvällen den 28 januardi 2019. Nio nomineringar i tunga kategorier och den kammade hem prestigetiteln bästa film. Sammanlagt tog Gräns sex baggar. Ett mycket rättvist resultat. Gräns var den bästa filmen, utan tvekan.

Filmens regissör sade i sitt tacktal:
– Åh, jävlar. Det här är ett pris som jag har tilldelat mig själv sen jag var åtta så det är fantastiskt att få göra det i verkligheten också. Tack. Vi ska vara stolta över oss själva som kollektiv. Sverige har gjort jävligt bra grejer det här året.

Filmen bygger på en berätelse av författaren John Ajvide Lindqvist. Den handlar om två troll, Tina och Vore som tvingats leva bland människor, förklädda till människor. Kulturbloggen gav filmen Gräns betyg 5 inför biopremiären. Här kan du läsa vår recension av filmen.

Galans andra stora vinnare var Peter Grönlunds Goliat, som vann fyra baggar. SVT berätta att filmens huvudrollsinnehavare, Joakim Sällquist vann pris för bästa manliga huvudroll. Goliat är hans skådespelardebut och han fick rollen genom en slump: Han följde med en kompis på audition och blev uppmanad att provspela själv.

Här är en lista över alla Guldbaggevinnare.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmpris, Filmpriset, Guldbaggen, Scen

Filmrecension: Chelas arv – en mycket speciell film om två medelålders lesbiska kvinnor i Paraguay

27 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Chelas arv
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019

Chelas arv är en film som sticker ut, den är speciell och skiljer sig från vad som brukar visas på biografer både när det gäller innehåll och huvudkaraktärens val i olika situationer. Filmen som är Paraguays Oscarsbidrag har uppmärksammats på filmfestivaler, den har kammat hem över 30 festivalpriser världen över.

Filmen handlar om två medelålders kvinnor, Chela och Chiquita, som levt tillsammans i ett förhållande länge. De lever tillsammans i ett stort och fint hus med kristallampor och värdefulla möbler och servis, glasen är av kristallglas. De har dessutom en tjänstekvinna, så de tillhör inte den lägre arbetarklassen.

När filmen börjar har de dock fått ekonomiska problem och måste börja sälja delar av vad som finns i huset. Eftersom huset och allt däri har Chela ärvt, hon är uppväxt i huset och har bott där hela sitt liv.

Det märks att Chela är deprimerad över att saker måste säljas. Hon lider när främmande människor fingrar på deras saker och diskuterar pris och försöker pruta. Här kommer ett av skälen till att filmen inte får ännu högre betyg av mig. Jag har extremt svårt att associera till en sådan inställning. Materiella saker är för mig något vi har för att använda, att samla prylar är att samla saker som måste dammas. Nej, jag menar inte att jag måste kunna identifiera mig med en huvudkaraktär för att en film ska vara bra, inte alls. Film, och alla kultur, kan ta oss på resor in i nya världar, in i olika människors psyken. Men jag har ändå svårt att tycka särskilt synd om henne för att hon måste sälja en del saker. Hon har trots allt tillgång till saker att sälja, det är mer än många fattigare har.

Den förmodligen största anledningen till att de måste sälja saker och få in pengar är att Chiquita ska sitta i fängelse för någon form av ekonomiskt brott. Chiguita är den utåtriktade av de två kvinnorna medan Chela är mer introvert och helst stannar hemma och arbetar med sin konst. När Chiquita nu skickas till fängelse Chela lämnas själv.

Chela har inte körkort men de har en bil, eftersom Chiquita har körkört. Men Chela kan köra bil. Av en slump börjar hon köra taxi för äldre rika kvinnor. Där möter hon en ung livlig kvinna, Angy. En vänskap växer fram mellan Chela och Angy och sakta börjar Chela bli mer utåtriktad.

Chelas arv tog hem två Silverbjörnar på Berlins filmfestival, en för Bästa skådespelerska och Alfred Bauer-priset för en film som erbjuder nya perspektiv i film, samt FIPRESCI-priset för bästa film.

En av filmens styrkor är att vi får följa två medelålders lesbiska kvinnor i ett sydamerikanskt land. Det hör inte till de vanligaste teman i en film. Ett plus är att filmen inte handlar om att de är förtryckta på grund av sin homosexualitet. Det kan i och för sig vibrera under ytan men det är inget som hänvisas till. Filmer om människor som lever i ett homosexuellt förhållande måste inte nödvändigtvis handla om omvärldens fördomar.

Ett annat plus för filmen är att den inte väljer de vanligaste schablonerna och att Chelas val i olika situationer inte är förutsägbara. En av filmens minus är dock att den av och till är lite för långsam i berättandet, lite för seg och att vi får veta lite för lite om bakgrunden till deras liv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Paraguay, Recension, Scen

Filmrecension: Britt-Marie var här – lite för tillrättalagd

24 januari, 2019 by Birgitta Komaki

Britt-Marie var här
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Tuva Novotny

När Britt-Marie efter 40 års äktenskap står ansikte mot ansikte med makens älskarinna tar hon av sig ringen och går. I alla år har hon tvättat hans parfymdoftande skjortor utan att säga något trots att hon själv inte använder parfym. Hennes liv har bestått av städning, tvätt och ett väl inrutat hemmafruliv. Nu söker hon vid 63-års ålder jobb på arbetsförmedlingen och hamnar som fotbollstränare i Borg, ett litet samhälle på avveckling. Där fortsätter hon med ordning och reda i sin omutliga stil i en helt ny omgivning. Det påverkar alla, inte minst henne själv. Så småningom öppnar hon upp sig för alla nya situationer.

Det här är en film efter Fredrik Backmans succébok med samma namn. Likt sin manliga föregångare i filmen ”En man som heter Ove” är hon fyrkantig och håller på sitt. Men är samtidigt noga med att allt ska vara rättvist och rätt. Med ideliga återblickar till barndomen och systern som hade alla drömmar trummas orsaken till Britt-Maries liv in. Och devisen ”En dag till, Britt-Marie”.

Pernilla August gör rollen som Britt-Marie bra. Det är mer hennes roll som inte är trovärdig. Vem går efter 40 års äktenskap utan att fälla en tår. Åtminstone borde hon gråta av oro för hur hennes liv ska bli. I övriga roller medverkar några av Sveriges bästa skådespelare. Peter Haber som ångestfylld make , Olle Sarri som kommunpolitiker och Anders Mossling som polis. Ett gäng ungdomar som är precis så struliga och kaxiga som i de kan vara i verkligheten är helt naturliga i sina roller.

Filmen är rolig men lite för tillrättalagd. Man förstår redan vid ankomsten till Borg hur det skall gå. Även en feelgoodfilm behöver lite överraskningsmoment. Inte heller har man samma igenkänningseffekt som i filmen om Ove. Alla har ju haft en riktig surgubbe som granne men en sådan som Britt-Marie märks mindre. Kanske kvinnor som Britt-Marie är ett utdöende släkte nu när de flesta kvinnor arbetar. Men tanken i filmen känns bra och kanske det är dags för äldre kvinnors revansch. Det är aldrig för sent att ändra sitt liv även om det kanske blir med större vånda än här. Se filmen som en ny vår för äldre kvinnor. De där som inte syns men som alltid finns och behövs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Mule – inte Clint Eastwoods bästa film direkt

24 januari, 2019 by Redaktionen

The Mule 2018
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Clint Eastwood
Författare:
Sam Dolnick
Stjärnor:
Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Diane Wiest, Taisa Farmiga, Andy Garcia och Alison Eastwood.

En nittioårig trädgårdsodlare och krigsveteran, Earl Stone, tvingas att transportera kokain genom Illinois för en mexikansk drogkartell för att rädda sin trädgård och sitt hus. Clint Eastwoods nya film är en en otroligt historia och dessutom sann, publicerad i New York Times. Nyhetsartikeln inspirerade Sam Dolnick till att skriva filmens manus.

I filmen följer Eastwood sina vanliga teman: ånger, förlåtelse och den oundvikliga döden. Berättelsen skulle kunna vara tillräcklig för att göra en bra film, men tyvärr blir det inte så. Om ni förväntar er ännu mästerverk från Eastwood, i klass med Changeling, Mystic River och Million Dollar baby, blir ni beskivna. The Mule är en lång, långsam film utan drama och spänning.

Uppdelningen av det onda och det goda (mexikanska narkotikahandlare mot vita agenter och polisen), en lång rad passiva kvinnor sänker filmen och de stora stjärnorna som Cooper, Fishburne och Wiest lyser inte som de brukar och inte heller Eastwood har någon imponerande tolkning av sin trötta roll.

Det är svårt att ha tålamod och att blunda för de många rasistiska och homofobiska dialogerna. Jo visst kan det vara sådant som en nittioåring gammal man från Illonois kan släppa ur sig men det första steget i att göra manus är att kunna stryka när det blir för mycket sådant.

Filmen blir gradvis mer och mer rasistisk och det verkar som den är gjord för att ge stöd åt Donald Trump bygge av mur mellan Mexico och USA.

Alla mexikanerna som Earl arbetar med är stereotyper med rakade huvud, skrämmande brottslingar som vill ta med droger till Amerika.
Och det sista och det värsta är figuren, Laton (Andy Garcia), kartellägaren med sin herrgård full av nakna unga kvinnor som är desperata för de vill ha sex med 90 år gammal Earl. Mycket onödigt och överdrivet.

Clint Eastwood har varit aktiv i 63 år i Hollywood och han har släppt två filmer under 2018, ”The Mule” och ”The 15:17 till Paris”. Det är imponerande av en regissör i hans ålder, men The Mule är inte hans bästa jobb.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clint Eastwood, Clint Eastwook, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in