Tandlöst om bortslarvad hund , skriver Aftonbladet om filmen Chihuahuan från Beverly Hills.
Chichuahuan Chloe är en vit, liten chihuahua som bor i Beverly Hills och är bortskämd som det knappt går att drömma om. Hennes matte är en ensamstånde medelålders kvinna (spelad av Jamie Lee Curtis) med mycket god ekonomi. Chloe umgås med andra mer än bortskämda hundar. Grannens trädgårdsmästare har en pojk-chihuahua, Papi, som är förälskad i henne och som uppvaktar henne.
Matte ska resa bort och en ung släkting, ska ta hand om Chloe. Hunden tappas bort och råkar ut för äventyr och träffar hemlösa hundar och en massa annat. Visst, en hel del är sådant man kan räkna ut i förväg, men en del överraskande moment finns också.
Alla hundar talar i filmen och Chloes röst görs av Drew Barrymore och den lite ledsna men tappra schäfern Delgados röst görs av Andy Garcia.
Okey, det är inte en film som kommer att förändra världen – men för en husdjursälskare och hundvän var det ändå en söt historia och inte alls bortslängd en och en halv timme att se filmen. Om man älskar hundar och vill se en snäll berättelse är den inte alls så oäven.
Trailer:
Andra som berättar om Chihuahuafilmen: Filmtipset, MovieZine, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten.
Andra bloggar om: hundar, film, recension, kultur, barnfilm, Chihuahua, Beverly Hills, Drew Barrymore, filmrecension
Boken ”Mia – Sanningen om Gömda” är ett svar på det som står skrivet i Sveriges mest sålda bok ”Gömda: en sann historia”. Först så hade jag svårt att tro på allt som författaren Monica Antonsson berättade, men sen när det blev klart för mig att boken är skriven på uppmaning av dem som Mia Eriksson (huvudperson i Gömda) lämnade kvar i Sverige, så började jag förstå. Hennes äldste son Michael existerade inte ens i Gömda. Antonsson gick helt enkelt i Mias fotspår och upptäckte att mycket av det som Mia & Liza Marklund hävdar i Gömda helt enkelt inte är sant.
Spiritualized, eller Jason Pierce, kan förena gospel och frågor om liv och död med ångestpsykedelisk musik som ingen annan. Under sin karriär som musiker har han gett ut skivor som sinsemellan varit helt olika: en platta kan vara gospel och religiös och en annan psykedelisk rock med hur mycket ångest som helst i sig.
Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.
Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.
Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.
