• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Burn After Reading – bröderna Coens nya film bättre än den Oscarbelönade

7 november, 2008 by Rosemari Södergren

Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.

Så var det med bröderna Coen och filmen ”No Country for Old Men” som fick Oscar för bästa film. Både ”Fargo” och ”The Big Lebowski” är väl bättre filmer. Om nu Oscar-juryn tyckte det var för tidigt att ge de två filmskapande bröderna Joel och Ethan Coen den stora filmstatyetten för dessa tycker jag nästan det hade varit bättre de hade väntat ett år till. För ”Burn After Reading” som hade Sverigepremiär i onsdags, 5 november, är snäppet bättre än ”No Country for Old Men”.

”Burn After Reading” är en film i samma anda med ett antal människor vars öden vävs ihop på ett absurt och makabert sätt. Det tog en stund innan filmen fick fart, de olika historierna var lite sega först men sedan blev det full fart. Bröderna Coen sätter fingret på det absurda i dagens samhälle. Det är egentligen en svartsyn på tillvaron som presenteras, men på ett befriande sätt.

Egentligen var det tänkt att ”Burn After Reading” skulle spelas in och lanseras före ”No Country for Old Men”. Men de flesta av rollerna i ”Burn After Reading” var specialskrivna för speciella skådespelare och det gjorde det svårt att sy ihop ett schema som tidsmässigt passade alla inbldnade. Det var en av anledningarna till att ”No Country for Old Men” spelades in före.

Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.

Tilda Swinton spelar Cox vidriga hustru. Hon är som alltid så suverän när hon spelar vidriga kvinnor.

Bröderna Coen har specialskivit några av rollerna åt skådespelarna. George Clooney spelar en vidrig tjänsteman, Harry Pfarrer, i Washington, en sexfixerad man som inte ens kan stava till ordet ärlighet.

– Harry påminner en hel del om de rollfigurer jag gjort i mina tidigare filmer med Ethan och Joel. Han är en sorgsen lite enfaldig person. Men det finns också ett drag av ondska hos honom som inte fanns hos till exempel Everett i ”O, Brother Where Art Thou?”. Det här manuset fick mig att gapskratta när jag läste det, det är helt galet och jag var fast redan från första sidan. Snabbt anlade jag det skägg som min rollfigur skulle ha och sedan begav jag mig till studion – för att äntligen få chansen att filma ihop med Frances McDormand.”

Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.

Ja, det är en svart komedi, en dramathriller med skruv som inte följer vanliga filmregler och dramaturgiska seder. Och för min del är det denna filmen som borde fått Oscar-statyetten.

Även om filmen handlar om det absurda livet i Washington säger den mycket om livet i västvärlden idag.

Andra som recenserat Burn After Reading:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Helsingborgs Dagblad
MovieZine


Andra bloggar om: Oscar, filmtrailer, video, recension, George Clooney, Swinton, Brad Pitt, John Malkovich, Ethan Coen, Joel Coen, Frances MdDormand

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: filmtrailer, Oscar, Recension, Video

Recension av 4:13 Dream – nya albumet med The Cure

27 oktober, 2008 by Jonatan Södergren

”4:13 Dream” är The Cures första album på 4 år och deras bästa sedan tidiga 90-talet. Det är en ganska så stor variation på låtarna men vad de har gemensamt är att de utgör första halvan av vad som i början var tänkt som ett dubbelalbum.

Det känns som att The Cure musikaliskt har återfunnit sig själva efter 2004 års skiva. Låtarna är mer åt pophållet och låter som en blandning av material från ”The Head on the Door”, ”Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me” och ”Wish” samtidigt som de känns förvånansvärt fräscha.

Öppningsspåret ”Underneath the Stars” är bland det vackraste de gjort och ”The Hungry Ghost” är ytterligare en juvel. ”This. Here and Now. With You” är den perfekta radiodängan och när Robert Smith börjar skrika i ”The Scream” är jag i himmelriket men höjdpunkten för mig är ”The Real Snow White” – en av de mest excentriska poplåtarna jag har hört någonsin och refrängen är fullständigt briljant.

Om skivan har någon svaghet så skulle det vara att det känns som att det saknas något. I början var tanken att det skulle vara ett dubbelalbum med 33 låtar men planerna ändrades och istället så släpper de alltså första halvan, ”4:13 Dream”, nu och andra halvan, med betydligt mörkare låtar, (förhoppningsvis) lagom till att Robert Smith fyller 50 år den 21 april nästa år. Där lär ”A Boy I Never Knew”, an av de bästa låtarna som spelades på deras världsturné tidigare i år, finnas med.

Här är ett youtubeklipp från när de spelade ”4:13 Dream” i sin helhet i Rom den 11 oktober i år.



Recension i DN.

Recension i SVD

Andra bloggar om: recension, musikvideo, The Cure, skivnytt

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, Musikvideo, Recension, The Cure

Sad Day For Puppets "Unknown Colors"

26 oktober, 2008 by Redaktionen

Det snygga Blackebergsbandet Sad day for puppets bildades 2006 i Blackeberg, utanför Stockholm. I våras släpptes ”Just Like A Ghost EP” som mottogs väl och bidrog till att gruppens namn började sprida sig inte bara i avskärmade indiekretsar utan även på de lite större musikarenorna. Gruppen består av songwritern Martin Källholm, sångerskan Anna Eklund, gitarristen Marcus Sandgren, basisten Alex Svenson-Metés samt trummisen Micael Back.

Debutalbumet ”Unknown Colors” släpps helt rätt i tiden. Säkert är det fler än jag som gått och längtat efter en melodisk shoegazeinfluerad musik som ger gitarren det utrymme den förtjänar. Den första singeln ”Little Light” är en passande presentation av albumets karaktär. Gillar du låten, så lär du älska albumet. Anna Eklunds sköra och smått barnsliga röst påminner lite om den brittisk-georgiska sångerskan Katie Melua. Dock framhävs det fridfulla och mystiska i Annas sång många gånger av de duktiga musikerna i bandet.

Även om modulationerna och formerna kanske inte alltid känns direkt innovativa, så blir jag imponerad av Martin Källholms arbete. Hans musik är sublim och biter sig okomplicerat fast i själen. ”Unknown Colors” kommer helt klart till sin rätta i denna annars så gråa och murriga höst. Jag sitter på fyrans buss och när vi åker över västerbron tittar jag ut över Stockholms stad. I mina hörlurar spelas ”Lay Your Burden On Me” och jag inser hur vacker och förtröstansfull staden ter sig.

Andra bloggar om: popmusik, recension, skivnytt, Sad day for puppets


Arkiverad under: Recension Taggad som: Popmusik, Recension, skivnytt

Tigers Lous nya skiva "A partial print"

26 oktober, 2008 by Rosemari Södergren

Tiger Lou gör Sverige-turné i höst, samtidigt som han har släppt ett nytt album, sitt tredje: A partial print. Tiger Lou heter egentligen Rasmus Kellerman och är född 1980 i Oxelösund. Namnet Tiger Lou kommer av karaktären Tiger Lu från filmen Fong Sai-Yuk, enligt Wikipedia.

Kellerman har själv producerat skivan, som har mixats av amerikanen Sean Beavan (Nine Inch Nails, Marilyn Manson).

Jag har inte lyssnat på jättemycket på Tiger Lou tidigare, hört några sånger då och då. Men nya skivan kan jag inte låta bli att lyssna på flera gånger varje dag. Den är mörkare än hans tidigare, tror jag. Musik som det finns mer att upptäcka i varje spår för varje lyssning, musik som växer.

Tiger Lou berättar själva om arbetet med nya skivan:

Allt började på Krausnickstraße i Berlin – någon gång under oktober 2006 – och fortsatte på Husemannstraße. Flera låtar växte fram. Några meningar. Jag spelade in demos av varenda liten idé, och nio månader senare – ungefär som att föda ett efterlängtat tredje barn – klev jag in i studion med tio färdiga låtar. Inget mer, inget mindre. Låtordningen var satt. Orden var på plats. Allt jag behövde nu var någon slags struktur – ett mentalt rutmönster att manövrera efter – för att påbörja delarnas montering. Så, en vanlig dag i studion började runt nio, tog en kort paus för lunch vid ett och avslutades mellan fem och sex. Studion: Matching Heads, dess innehavare: Rolf Klinth, min partner i musikproduktion sedan tio år tillbaka.

Tillsammans spelade vi in »A Partial Print« på ett genomsnitt av två dagar i veckan, under en period av sju månader. Vi drack inget annat än kafe, vatten och någon enstaka lättöl. Vi åt antingen italiensk, thai eller grekisk mat. Ingen av oss rökte.

Det känns också. Partial Print är ett genomarbetat album och det är inget typiskt svenskt popalbum, utan känns internationellt. Så åt de ju bara italienskt, thai eller grekiskt när det jobbade med det.


Tiger Lou på MySpace


Helsingborgs Dagblad om turnén
:

När det nu drar ihop sig till turné samlar han återigen ihop Pontus Levahn, Erik Welén, Mathias Johansson och nytillskottet Johnny Karlsson för att kunna spela material från senaste plattan.

Bandet spelar pop/rock och på sina skivor spelar Rasmus nästan alla instrument själv, men på scen har han hjälp av ett liveband bestående av, förutom sig själv, Erik Welén på bas, Pontus Levahn på trummor och Mathias Johansson på gitarr.

Pressmeddelande från Newsdesk, där Tiger Lou skriver själv:

Min jakt efter en passande mixare tog oss till Los Angeles och Sean Beavan, vars tidigare verk inkluderar NIN och Marilyn Manson. Det tog honom ungefär två timmar att visa att han visste exakt hur låtarnas skulle bearbetas. Och det tog mig ungefär två timmar att falla handlöst för Laurel Canyon och dess omgivning. Efter tio dagar avslutade vi mixningen och min hjärta brast över att behöva åka hem. Mestadels eftersom det betydde att skivan var färdig. För när den väl är det – i mina ögon – dör den. Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt.

Tiger Lous Sverigeturné: 5/11 Nyköping, 6/11 Gävle, 7/11 Sundsvall, 8/11 Uppsala, 12/11 Göteborg, 13/11 Norrköping, 14/11 Linköping, 15/11 Jönköping, 19/11 Malmö, 20/11 Helsingborg, 22/11 Borås, 23/11 Stockholm,

Här en av sångerna på nya skivan: Coalitions

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Här bloggade Kulturbloggen om nya turnén.

Recension i DN.

Andra bloggar om: musikvideo, indie, popmusik, recension, Tiger Lou

Arkiverad under: Recension Taggad som: indie, Musikvideo, Popmusik, Recension

Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död

26 oktober, 2008 by Rosemari Södergren

Skönt med den där timmen som ställs tillbaka när vi lämnar sommartiden för i år. Det gör att jag för min del vaknar upp en timme tidigare och är pigg. Så jag har hunnit läsa i boken jag håller på med och hunnit surfa runt ordentligt på massor av sajter.

Jag blir så sugen och bara måste läsa den här boken som Göran Greider har recenserat i Aftonbladet: I skuggan av en storhetstid av Olle Sahlström.

Olle Sahlström lämnade LO när han jobbade där. Facket var nog inte moget för att lyssna på vad han hade att säga. Och visst kan han provocera. Här ett citat ut en av Olle Sahlströms artiklar:

Arbetarrörelsen är död.

Fanor, numer urblekta, tas fram varje år inför Första Maj. Folkets Hus står där det alltid har stått, socialdemokratiska föreningar bjuder som förr in till möten, de liksom fackföreningar i LO, och visst finns ABF kvar. Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden.

Det är som Potemkinkulisser, de kulisser av byar fursten Grigorij Potemkin enligt sägen lät bygga inför kejsarinnan Katarinas II:s resa till Krim sent 1700-tal för att ge intryck av ett välstånd som inte fanns. Inte så att kulisserna av en svensk arbetarrörelse står där av beräkning för att vilseleda. Snarare så att de står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta. Men deras funktion är desamma som en gång Grigorij Potemkins kulisser; de står där och förvirrar begreppen och upprätthåller till illusionen av något som inte finns, ty bakom rörelserekvisitan ligger blott liket av en rörelse sedan länge övertäckt av historiens damm

Men det här är alltså kritik inifrån. Sahlström kommer från facket och har jobbat inom den fackliga rörelsen i många år. Fler borde nog göra som Greider: trots allt ge boken och tankarna en chans:

Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja.

Greider avslutar sin recension med att rekommendera hela vänstern att läsa boken och sätter in dess budskap i nuet som domineras av finanskrisen:

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.

Claes Krantz har också bloggar om den här recensionen, liksom Fredrik Segerfeldt och Under ytan.

I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag

Andra bloggar om: litteratur, facket, Europa, recension, Greider, Sahlström, fackligt, LO

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Europa, facket, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in