Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tigers Lous nya skiva "A partial print"

by

Tiger Lou gör Sverige-turné i höst, samtidigt som han har släppt ett nytt album, sitt tredje: A partial print. Tiger Lou heter egentligen Rasmus Kellerman och är född 1980 i Oxelösund. Namnet Tiger Lou kommer av karaktären Tiger Lu från filmen Fong Sai-Yuk, enligt Wikipedia.

Kellerman har själv producerat skivan, som har mixats av amerikanen Sean Beavan (Nine Inch Nails, Marilyn Manson).

Jag har inte lyssnat på jättemycket på Tiger Lou tidigare, hört några sånger då och då. Men nya skivan kan jag inte låta bli att lyssna på flera gånger varje dag. Den är mörkare än hans tidigare, tror jag. Musik som det finns mer att upptäcka i varje spår för varje lyssning, musik som växer.

Tiger Lou berättar själva om arbetet med nya skivan:

Allt började på Krausnickstraße i Berlin – någon gång under oktober 2006 – och fortsatte på Husemannstraße. Flera låtar växte fram. Några meningar. Jag spelade in demos av varenda liten idé, och nio månader senare – ungefär som att föda ett efterlängtat tredje barn – klev jag in i studion med tio färdiga låtar. Inget mer, inget mindre. Låtordningen var satt. Orden var på plats. Allt jag behövde nu var någon slags struktur – ett mentalt rutmönster att manövrera efter – för att påbörja delarnas montering. Så, en vanlig dag i studion började runt nio, tog en kort paus för lunch vid ett och avslutades mellan fem och sex. Studion: Matching Heads, dess innehavare: Rolf Klinth, min partner i musikproduktion sedan tio år tillbaka.

Tillsammans spelade vi in »A Partial Print« på ett genomsnitt av två dagar i veckan, under en period av sju månader. Vi drack inget annat än kafe, vatten och någon enstaka lättöl. Vi åt antingen italiensk, thai eller grekisk mat. Ingen av oss rökte.

Det känns också. Partial Print är ett genomarbetat album och det är inget typiskt svenskt popalbum, utan känns internationellt. Så åt de ju bara italienskt, thai eller grekiskt när det jobbade med det.


Tiger Lou på MySpace

Helsingborgs Dagblad om turnén:

När det nu drar ihop sig till turné samlar han återigen ihop Pontus Levahn, Erik Welén, Mathias Johansson och nytillskottet Johnny Karlsson för att kunna spela material från senaste plattan.

Bandet spelar pop/rock och på sina skivor spelar Rasmus nästan alla instrument själv, men på scen har han hjälp av ett liveband bestående av, förutom sig själv, Erik Welén på bas, Pontus Levahn på trummor och Mathias Johansson på gitarr.

Pressmeddelande från Newsdesk, där Tiger Lou skriver själv:

Min jakt efter en passande mixare tog oss till Los Angeles och Sean Beavan, vars tidigare verk inkluderar NIN och Marilyn Manson. Det tog honom ungefär två timmar att visa att han visste exakt hur låtarnas skulle bearbetas. Och det tog mig ungefär två timmar att falla handlöst för Laurel Canyon och dess omgivning. Efter tio dagar avslutade vi mixningen och min hjärta brast över att behöva åka hem. Mestadels eftersom det betydde att skivan var färdig. För när den väl är det – i mina ögon – dör den. Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt.

Tiger Lous Sverigeturné: 5/11 Nyköping, 6/11 Gävle, 7/11 Sundsvall, 8/11 Uppsala, 12/11 Göteborg, 13/11 Norrköping, 14/11 Linköping, 15/11 Jönköping, 19/11 Malmö, 20/11 Helsingborg, 22/11 Borås, 23/11 Stockholm,

Här en av sångerna på nya skivan: Coalitions

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Här bloggade Kulturbloggen om nya turnén.

Recension i DN.

Andra bloggar om: , , , ,

Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död

by

Skönt med den där timmen som ställs tillbaka när vi lämnar sommartiden för i år. Det gör att jag för min del vaknar upp en timme tidigare och är pigg. Så jag har hunnit läsa i boken jag håller på med och hunnit surfa runt ordentligt på massor av sajter.

Jag blir så sugen och bara måste läsa den här boken som Göran Greider har recenserat i Aftonbladet: I skuggan av en storhetstid av Olle Sahlström.

Olle Sahlström lämnade LO när han jobbade där. Facket var nog inte moget för att lyssna på vad han hade att säga. Och visst kan han provocera. Här ett citat ut en av Olle Sahlströms artiklar:

Arbetarrörelsen är död.

Fanor, numer urblekta, tas fram varje år inför Första Maj. Folkets Hus står där det alltid har stått, socialdemokratiska föreningar bjuder som förr in till möten, de liksom fackföreningar i LO, och visst finns ABF kvar. Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden.

Det är som Potemkinkulisser, de kulisser av byar fursten Grigorij Potemkin enligt sägen lät bygga inför kejsarinnan Katarinas II:s resa till Krim sent 1700-tal för att ge intryck av ett välstånd som inte fanns. Inte så att kulisserna av en svensk arbetarrörelse står där av beräkning för att vilseleda. Snarare så att de står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta. Men deras funktion är desamma som en gång Grigorij Potemkins kulisser; de står där och förvirrar begreppen och upprätthåller till illusionen av något som inte finns, ty bakom rörelserekvisitan ligger blott liket av en rörelse sedan länge övertäckt av historiens damm

Men det här är alltså kritik inifrån. Sahlström kommer från facket och har jobbat inom den fackliga rörelsen i många år. Fler borde nog göra som Greider: trots allt ge boken och tankarna en chans:

Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja.

Greider avslutar sin recension med att rekommendera hela vänstern att läsa boken och sätter in dess budskap i nuet som domineras av finanskrisen:

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.

Claes Krantz har också bloggar om den här recensionen, liksom Fredrik Segerfeldt och Under ytan.

I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Leona Lewis: Spirit

by


Leona Lewis genombrott kom år 2006 i samband med hennes seger i den brittiska talangtävlingen X Factor. För att vara ett påskyndat resultat av ett kommersiellt tvjippo känns debutalbumet ”Spirit” otroligt starkt och genomarbetat. En stor del av äran kan direkt tilldelas musikmogulerna tillika producenterna Simon Cowell och Clive Davis vars samarbete inte helt oväntat håller en elitisk nivå.

Albumet tangerar ett flertal genrer, bland annat pop, soul och r&b. Det hörs tydligt att Lewis hämtat inspiration från stora balladdrottningar som Mariah och Whitney, men att röstmässigt slå sångerskor som dessa, i synnerhet den senare är enligt mig knappast möjligt.

Lewis vokala förmåga är ändå väl godkänd och det faktum att hennes musik känns modern och fräsch ger henne en välförtjänad plats i kategorin. Styrkan i den första singeln ’Bleeding love’ ligger i Lewis presentation av sitt vibrato som till viss del imponerar. Dock kan man önska att wailingtrenden kunde trappas av något då det rent ut sagt tenderar att bli för mycket. Uppföljaren ’Better in time’ är mer samlad och elegant och lämnar därför ett mer trovärdigt och långvarigt intryck.

Andra bloggar om: , , , , ,


Filmklipp från R.E.M:s toppenkonsert på Globen – R.E.M. regerar

by

(Foto: Thomas Aglo)

Av någon underlig anledning var R.E.M:s konsert på Globen inte helt utsåld. Många har nog inte förstått at R.E.M. är ett band som är minst lika bra nu som när de slog igenom. Och snacka om publikkontakt. Speciellt alla som var på ståplats, de hade en samspel och för att använda ett begrepp i tiden: interaktivitet med framför allt sångaren Michael Stipe.

R.E.M. gick in på scen och drog igång med full fart i en rivig Living Well is the best revenge.

Sedan bjöd det på två timmar bra mix och variation. Både riviga punkiga låtar från senaste albumet Accelerate och en del av de gamla hitsen. Rockville spelade de med oväntad countrystuk. REM är bandet som alltid överraskar.

Det var mer än musik, på bakgrunden samverkade videofilmer och videoklipp.

Det var första gången jag såg R.E.M. live, fastän att jag lyssnat på dem i så många år. Det var en positiv överraskning – de är till och med bättre liv. Michael Stipe ger allt och är så skön på scen, säker och kul och bjuder på sig själv. Som när han i nästsista låten av extranumren gick ner till publiken. En gitarrist från ett av förbanden, The Disciplines, gick ackompanjera på ett av extranumret.
Stipe tackade också förbanden, Editors och The Disciplines. Inte alla stora rockstjärnor som ens nämner sitt förband.

Stipe höll inte tyst om sin politiska ställning och påpekade att en del sånger handlar om den usla regeringen i USA. Han rekommenderade också publiken att engagera sig i Amnesty.

Det var med lätta steg och öronen fylld av REM som jag släntrade hem i natten.

Fast: ett litet minus, som inte alls har med REM att göra. Jag spelade en låt och då kom en vakt och flög på mig och tvingade mig att stänga av. Alltså, vadå? Den kvaliteten som det blir när jag spelar in med min Nokia, den duger åt YouTube, vilket bara är reklam för artisten. Men den är inget jag kan känna pengar på. Så vad menar vakten? Jag är övertygad om att REM inte bryr sig. Det var många andra som höll sina mobiltelefoner högt och spelade in. Men de stod eller satt längre in, så vakten inte kunde komma åt dem, förstås.

För övrigt kan jag konstatera att Aftonbladets Håkan Steen inte var på samma konsert, även om han skriver om den: han gav bara betyg tre och säger att REM inte fick Globen att koka. Han är blind och döv, helt klart.

Konserten dagen före i Köpenhamn fick svalt mottagande av Sydsvenskans recensent. Tja, kanske hade REM den konserten för att värma upp för stockholmarna, eller så var köpenhamnarna stelare, eller så är det just den kritikern som inte gillar REM.

Dagens Nyheters PO Tidholm var nöjd med Globen-konserten:

Men de gör en snygg och enkel show. Bakom REM finns de där transparenta skärmarna alla använder nuförtiden. På dem visas processade bilder av bandet, inramade av snygg grafik eller bara väldigt pixlade eller suddiga. Otroligt elegant. Michael Stipe är ju alltid sevärd också, ikväll med uppviksjeans, kavaj och slips.

Här mitt filmklipp, som jag hann innan den sura vakten kom:

Här filmklipp av några andra som var där och som inte fick en sur vakt på sig:

R.E.M. – The One I Love @ Globen 7/9-08

R.E.M. – Imitation Of Life

Losing my religion:

R.E.M – End of the world

Plus till SVD:s kritiker som gav bra betyg.

Låtlistan under konserten:
Här är alla låtarna R.E.M. spelade

1. Living well is the best revenge

2. So fast, so numb

3. What’s the frequency, Kenneth?

4. Drive

5. Animal

6. Man-sized wreath

7. Ignoreland

8. Driver 8

9. The great beyond

10. Electrolite

11. Disturbance at the heron house

12. I’m gonna DJ

13. (Don’t go back to) Rockville

14. Seven chinese brothers

15. The one I love

16. Sweetness follows

17. Let me in

18. These days

19. Imitation of life

20. Horse to water

21. Bad day

22. Orange crush

Extranummer:

23. Supernatural superserious

24. Losing my religion

25. At my most beautiful

26. It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)

27. Man on the moon

Relaterat:
Aftonbladet: – Nu är vi punkigare

Andra bloggar om: , , , , , ,


Två bilder till, med Thomas Aglo som fotograf:

Bland Bladen med I Grevens Tid – här kan vi snacka om interaktiv musik

by

Tänk dig elektronisk musik i Kraftwerks stil, blandad med rock, psykedelisk po, kryddad av Zappa och omrörd med jazz. Då börjar du närma dig Malmökvartetten Bland Bladen som spelar en instrumental musik som inget annat band.

Jag har hört med beskrivas som

Rock that blends Ozric Tentacles, jamming lysergic Psychedelia, Trance, and Progressive Rock.

Malmöbandet startade 2001 men ändrade medlemmar 2002 och bestod då av Sebastian Wellander (gitarr), Ola “Solen” Eriksson (keyboard), Dave Janney (bas) och Kaufmann (trummor).

Skivan I Grevens Tid släpptes i maj i år, 2008. Den består ”bara” av fyra spår, men måste ändå betecknas som en full-längdsskiva, för spåren är långa. Det kortaste spåret är 6 minuter men övriga tre är alla längre än tolv minuter vardera.

Varje spår är som en egen berättelse, att sjunka in och låta fantasin fara runt inne i dig och spela upp en berättelse, en historia. Det är som att jag som lyssnare blev medskapare. Jag tror att detta interaktiva blir starkare just för att det inte finns någon sång med utan allt är intrumentalt.

Du kan förstås provlyssna på dem på MySpace.

We all came from different musical backgrounds/bands/projectsand we ended up as a 4-piece instrumental outfit.

Bandet tog timeout ett tag under 2004 då allt varit så intensivt med bandet och då deltog de i olika projekt som ÖRESUND SPACE COLLECTIVE and KAABEL.

Kaabel bestod förreste av tre medlemmar från Bland Bladen och en mängd gästmusiker.

Efter timeouten började Bland Bladen spela tllsammans igen, men med en ny basgittarist: Betty från The Carpet Knight och Luz från Brasilien på percussion.

Det ryktas att en ny skiva med bandet är på gång. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: , , , , , , ,