Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Pet Shop Boys fick Cirkus att koka (bilder och filmklipp)

by

petshopboys_090628_PSB_035
Pet Shop Boys är The Kings of Pop.
Deras spelning på Cirkus på söndagskvällen 28 juni fick lokalen att koka. Publiken hoppade, dansade, lyfte armarna högt och klappade.

När det handlar om Pet Shop Boys är det aldrig bara musik – det är en scenshow utöver det vanliga. Fyra fantastiska dansare som körade och ett suveränt utnyttjande av videoteknik med bilder som stöder sång, musik och framträdande.

När vi släntrade in i lokalen och satte oss på våra platser i Cirkus såg vi en ganska enkel avskalad dekor: två staplar med tjugofem vita kartonger stod på scenen och till höger en enkelt bord med den dator varmed Chris Lowe skulle styra musiken ifrån. Ljudtekniker och annan support till Pet Shop Boys sprang omkring och mixtrade och finjusterade inställningar, alla klädda i vita rockar av läkartyp.

Jo, vi insåg att allt detta vita snart skulle förvandlas till något färgsprakande.

När ljuset i lokalen släcktes, musiken ökade i styrka och publiken andlöst väntade då steg de in: Neil Tennant och Chris Lowe, båda med sina huvuden dolda i kartonger.

Pet Shop Boys utnyttjar verkligen de tekniska möjligheter som finns idag för att ge mer än bara musik. Och det gör det bra. Mycket bra. Videoklippen och färgsättningarna fördjupar föreställningen. Ändå slog det mig att låtarna är så bra och Neil Tennant har skön utstrålning: Pet Shop boys-duon skulle kunna göra en spelning med bara sången och musiken och det skulle bli en fempoängare ändå.

Förmodligen är det när ett band är så bra som allt omkring blir ett plus, när musiken kan stå för sig själv blir scenshowen till något som vidgar föreställningen. Grunden är förstås ändå: musiken måste vara bra, annars blir showen däromkring platt.

Pet Shop Boys bjöd på en blandad mix ur sitt stora musikarkiv: några av de stora hitsen förstås och sista extranumret var inte oväntat ”West End Girls”. Några sånger från nya albumet och några mer okända sånger av PSB. Och förstås Coldplay-covern ”Viva la Vida” (den som läst om Pet Shop Boys tidigare spelningar från denna turnén var förmodligen förberedd på att den skulle ingå i konserten). När jag såg sången med Coldplay på Globen sjöng alla med och lika starkt var det när Cirkus kokade av ”Viva la Vida” med Pet Shop Boys.

Elektronisk popmusik lever och Pet Shop Boys är The Kings of Pop.

Tack Anders som fotograferade konserten för Kulturbloggen. Här kan du se fler bilder av Anders Löwdin.
Min kompis Jonas på Kattkorgen var med på konserten, förmodligen dyker det upp något om spelningen på hans blogg.

För övrigt finns ganska bra med fakta om Pet Shop Boys i Wikipedia.

spellistan_090628_PSB_047Här är spellistan på en bild från Anders.

090628_PetShopBoys_040

090628_PSB_043

PS: Aftonbladet hyllar också konserten på Cirkus, liksom Expressen.

Här flera filmklipp från konserten:

Pet Shop Boys – Viva La Vida / It’s a Sin (Live in Stockholm, June 28th 2009)

Pet Shop Boys three songs live in Stockholm 09/06/28

Pet Shop Boys: Go West

You are always on my mind

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Elizabeth George: Stråk av rött – recension

by

elizabeth_georgeOm du gillar den amerikanska deckardrottningen Elizabeth Georges serie om poliserna Barbara Havers och Thomas Lynley kanske du inte missat att det kommit en ny bok i serien nu, översatt till svenska: ”Stråk av rött”.

Först av allt: En varning: om du inte läst förra boken om Lynley/Havers ska du vänta. Den nyutkomna ”Stråk av rött” bygger den förra. Spänningen i den förra kommer att försvinna om du läser denna nya först.

Det är svårt, ja egentligen omöjligt,  att skriva om den här nya utan att förstöra för någon som inte läst den förra. Det lyser spoilervarning lång väg nu, men jag ska försöka.

Mer än 700 sidor om ett brott som de två poliserna träffar på och i de brittiska miljöer som amerikanskan Elizabeth George älskar så mycket att beskriva. Kan det bli bättre?

Den här gången är handlingen förlagd i några små byar i Cornwall och området däromkring.

En ung man hittas död í en klätterolycka. Den unge mannen var en eftertraktad älskare i bygden och en surfare. Surfare i betydelsen en person som med surfbräda ger sig ut och rider på havets vågor. Byn den huvudhandlingen är förlagd byggere sin ekonomni på turism kring surfing.

Jag har varit väldigt förtjust i flera av Elizabeth George böcker om Barbara Havers och Thomas Lynley. Londonmiljöerna, både de välbeställda människornas liv och områden och de fattigares stråk har känts äkta, likaså när George låtit sina karaktärer bege sig ut på landsbygden har jag tyckt mig känna igen det brittiska livet. Men den här gången’r det som om hennes redaktör inte strukit det som blir för mycket, för tjatigt och får ingående när det gäller miljöbeskrivningar.

I en bok av Elizabeth George om sitt skrivande har jag läst att hon är fascinerad av den psykologiska spelet i familjer. Det märks. Den nya kriminalromanen handlar mycket om olika familjers interna relationer, om när familjen spricker i onödan, när familjer skulle må bättre av att separera, om relationen mellan far och son och far och dotter, om det svåra för medelålders föräldrar när ungdomar ska bli självständiga vuxna och inte väljer att gå i föräldrarnas spår.

Varför fungerar grävandet i familjernas psykologi inte så väl den här gången? Kanske för att Elizabeth George blandar in för många olika familjer. Kanske för att när hon som författare är inne i skallen på de olika personerna känns det ganska klyshigt. När alla unga män bara är ständigt kåta, då blir det inte trovärdigt.

Hon kryper till exempel väldigt nära tankarna hos en ung man med namnet Cadan. Hennes sätt att återge hans tankar och känslor känns väldigt mycket som en tant som försöker tänka sig in i hur hon tror att unga män tänker.

Jag som älskar att läsa om Lynley och Havers blir besviken. Det är alldeles för lite om Barbara Havers i romanen, hon blir nästan en bifigur.

Nej, Thomas Lynley ensam är inte tillräckligt. Hans öde engagerar mig inte utan Havers.

Elizabeth George är en skicklig kriminalromansförfattare och hon älskar att skildra livet i Storbritannien. Så det är klart det är en godkänd produkt ändå. Delvis var den spännande också, men ändå infann sig aldrig den där känslan av att jag bara måste läsa hela tiden. Jag längtar efter en ny Lynley/Havers-deckare. En riktig där Barbara Havers är med i en stor del av händelserna.

Relaterat: Recension i Dagens Nyheter och i Bokhora.

Stråk av rött
Författare: Elizabeth George
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers
ISBN10: 9113019147
ISBN13: 9789113019147

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jonas Moström: Rymd utan stjärnor – recension

by

jonas_mostrom_rymd
Han står stilla och håller andan. Ser hur hon vänder sig om och börjar gå mot hissarna. Hon drar handen genom det blonda håret, ruskar på huvudet och sträcker på sig, som för att markera sitt rena samvete, sin skuldfrihet.
Men honom lurar hon inte.
Han känner vreden som en feber i blodet. Hon ska inte komma undan. Med tio snabba steg är han i kapp henne. Just när hon ska vända sig om hugger han tag i hennes vänstra arm och trycker handen mot hennes mun.
Först står hon blick stilla i en halv sekund, sedan försöker hon skrika, men ljudet som sipprar mellan hans fingrar blir till ett ynkligt klagande. Han ser sig om och konstaterar att ingen syns till. Kulverten ligger öde åt båda håll. Det enda som hörs är det svaga suset från en ventilationstrumma.
Nu är det bara de två.

Det är inledningen på Johan Moströms deckare ”Rymd utan stjärnor”. Det är Johan Moströms fjärde deckare i serien om Kriminalkommissarie Johan Axberg i Sundsvall. För den som läst de tidigare böckerna dyker de upp en ny person i huvudrollen, en kollega till Axberg, nämligen kriminalinspektör Sofia Waltin.

Författaren, Johan Moström, är författare och läkare. Det märks genom de träffsäkra beskrivningarna från sjukhusmiljön. En hel del av deckaren utspelar sig just i sådan miljö. Överläkaren Pia Fjällstedt försvinner under mystiska omständigheter och fallet har en del med sjukhusmiljön att göra.

Boken är välskriven och spännande och som en bra kriminalroman tar det upp samhällsfrågor i romanform. Moströms språk flyter på och jag kan knappt slita mig från att läsa vidare. Precis så som det ska vara med en deckare. Dessutom ett stort plus för att dialogerna mellan personerna är naturlig. En del andra deckarförfattare, som till exempel Liza Marklund och Camilla Läckberg, låter sina personer tala som om de läste ur en bok, hur oäkta tal som helst.

Bokens huvudtema är dödshjälp men jag tycker kanske att det bitvis skildras lite övertydligt medan ett mindre tema i boken är bättre skildrat rent litterärt: nämligen problemen mellan privata intressen och yrkesrollen som polis. Både Sofia Waltin och Johan Axberg handlar i en konflikt mellan personliga engagemang och jobbet. Den försvunna överläkaren är nämligen Sofia Waltins faster och Sofias pappa har en konflikt med den försvunna. Och det går inte att komma ifrån att Sofias pappa borde hamna högt upp på listan över misstänkta. Johan Axberg träffar en flickvän som misshandlas av sin förre man. Dessa konflikter är mer intressanta än huvudtemat om dödshjälp. Kanske för att de skildras mer naturligt i berättelsen än dödshjälpsproblematiken som återges lite pompöst.

Det retar mig att jag lyckats missa Moströms böcker. Det här är ju för tusan fjärde boken i denna serie. Boken är förstås fristående, det fungerar utmärkt utan att jag läst de tidigare.

När jag läser en intervju med Johan Moström i Dagbladet berättas det att en femte bok i serien är på väg. Bra. Det ser jag fram emot. Och fram tills dess ska jag se till att skaffa de tre första böckerna också. Jonas Moström är ett exempel på en bra svensk nutida deckarförfattare.

Ur Dagbladet:

• Blir det fler Sundsvalls deckare av Jonas Moström?
– Ja, jag är halvvägs med nästa. Jag har tjänstledigt året ut så förhoppningsvis blir jag klar så den kan släppas nästa år.
• Kan du avslöja något om innehållet?
– Den har också ett tema, alternativ medicin.

Rymd utan stjärnor
Författare Jonas Moström
Förlag Lind&Co förlag AB
ISBN 9185801666
ISBN-13 9789185801664

Tidigare böcker i serien:
Hjärtats mörker
Dödens pendel
Svart cirkel

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Drag Me To Hell – recension

by

draghell350
Jag börjar med att säga att Drag Me To Hell inte är en film för de vekmagade, filmen är mycket smutsig utan att vara blodig.
Christine Brown (Alison Lohman) har problem. Om tre dagar kommer en demon att hämta hennes själ. Christine arbetar på en bank och känner sig utsatt för det mesta, hon lider av socialstress, det enda ljuspunkten är en lite vimsig psykologpojkvän Clay Dalton (Justin Long).

Allt börjar med en vanlig dag på jobbet, de är de vanliga problemen med jobbiga arbetskamrater och en chef som väntar med att utse den där viktiga befordringen. Chefen tycker att Christine måste bli mer framåt och våga ta mer beslut så att hon visar att hon kan ta det där mellanchefsjobbet. Samma dag som hon bestämmer sig för att morska upp sig råkar den där gamla jobbiga tanten som heter fru Ganush (Lorna Daver) komma förbi.

Romerkvinnan Ganush behöver anstånd för betalningen av huslånet, igen, och är allmänt jobbig. Hennes motbjudande utseende ger henna en viss ondskefull aura. Hon är blind på ena ögat, har stripigt hår, är lite smutsig och har löständer. Alla utom Christine förstår att det här är trubbel. Den obehagliga tanten visar sig vara svårare att avpoletara än väntat, när hon inte får som hon vill förbannar hon Christine och lovar hennes själ till helvetet. Nu börjar de riktiga problemen för Christine, hur skall hon på tre dagar rädda sig själv?
Sam Raimi som under de senaste åren har gjort Spider Man, började sin karriär med bl a. Evil Dead filmerna, som är något av de roligaste splatter kultfilmer som har gjorts. Det här är en välkommen tillbakagång till skräckfilmen som han en gång började med.
Och en extra stjärna till Lorna Daver som verklig är skrämmande som den krumma tanten. Historien påminner mycket som om Roald Dahl skull ha skrivit Harry Potter, för bortser man från all äckel och så är Drag Me To Hell väldigt rolig.

Här finns en trailer.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skugga av Karin Alvtegen

by

alvtegen_skugga290
Författaren Karin Alvtegen blev i maj nominerad till det amerikanska deckarpriset Edgard Award, ett pris som anses vara det kanske mest prestigefyllda deckarpriset i världen. Karin som blev nominerad för sin roman ”Saknad” blev utan pris, men vann en mängd publicitet. I hennes femte roman ”Skugga” drivs många frågor kring framgång till sin spets.
[Läs mer…] om Skugga av Karin Alvtegen