Folkrock? Proggressive rock? Blues?
Jethro Tull är svåra att placera i ett särskilt fack.
Sångaren och tvärflöjtspelaren i bandet, Ian Anderson, som väl måste vara den som kan kallas Mr Jethro Tull, påpekade att musikskribenter kallat dem allt möjligt.
Jethro Tull, ett av de legendariska banden som var med redan på Woodstocktiden, spelade på Annexet i Stockholm på söndagskvällen 18 april.
De började lugnt, för bara med Ian Anderson på scen med en liten akustisk gitarr och sedan gitarristen Martin Barre.
Ian är den ende som varit med från början 1967 men Barre har varit med sedan 1969, så de två får väl sägas vara ursprungliga Jethro Tull.
Nuvarande keyboardist Andrew Giddings kom med 1986-nu och trummisen Doane Perry kom också med under 1980-talet.
Basisten David Goodier är riktigt ny, kan kom med 2006.
Jethro Tull har inte gett ut någon ny platta på många år, förutom den välkända julskivan som av många rankas som en av de bästa julskivorna någonsin. Därför blev det förstås bara ”gamla” låtar som spelades. Och alla stilar som de kategoriserats under fanns med: där var låtar som mer var folkrock, andra var mer brittisk progressive, men allra bäst var de och mest lyfte Annexet när de gav sig hän åt bluesen.
De spelade också en gammal sång från sextonhundratalet, som fick nytt liv i deras version.
Ian Anderson med tvärflöjten som han hanteras som ingen annan gör Jethro Tull till ett band som inte kan jämföras med något annat band. Ian Anderson har gjort tvärflöjten till ett rock- och bluesinstrument.
Själv lyssnade jag massor på Jethro Tull när jag gick på gymnasiet. Det var en tid då inte Internet fanns, då inte Spotify fanns och inte ens cd-skivor. Vi lyssnade på vinylskivor och spelade skivan om och om igen.
Det var många i publiken som säkert lyssnat på Jethro Tull precis som jag när de var i tonåren. Och nu undrar jag: är de så få av dessa som bloggar? Jethro Tull spelade ju dagen före i Lisebergshallen i Göteborg och jag har inte hittat en enda blogg som berättat om den spelningen.
Jag var i alla fall jättenöjd med spelningen och jag hörde hur folk småpratade när de gick därifrån. De flesta verkade nöjda och en del sade: ”Det tog sig på slutet”.
Jag tolkar det som att de gillade de bluesiga och mer ösiga låtarna bäst, de som spelades under andra halvan.
Auqalong spelade de som sista låten, före extranumret. Behöver jag säga att taket säkert reste sig då? Publiken var i extas.
Och det var underbart att höra Aqualong live.
Stationsvakt var med på konserten och det är han som tagit bilderna här. Och han som gjort ett filmklipp med smakprov ur låtar från konserten.
Här är Stationsvakts inlägg om konserten.
Läs även andra bloggares åsikter om blues, Stockholm, folkrock, musik, konserter, recensioner, Jethro Tull, Annexet, tvärflöjt
