Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Wellnessyndromet – Jakten på hälsa gör oss sjuka

by

Wellnessyndromet
Författare: Carl Cederström & André Spicer
Utgiven: 2015
ISBN: 978-91-86273-12-5
Förlag: TankeKraft förlag

Är du sjuk? Mår du dåligt? Ägnar du dig inte ständigt åt att optimera din hälsa, kontrollera ditt matintag och noggrant mäta dina prestationer och framsteg ?
Då riskerar du att anses vara en moraliskt svag person som borde känna skuld inför dina val och prioriteringar. I boken Wellnessyndromet diskuterar förtfattarna Carl Cederström och André Spicer konsekvenserna av den hälsohets som förvandlat välmående till en ideologi med syfte att forma moraliskt goda, högpresterande och produktiva människor.

I en allt oroligare värld med politiska konflikter, smältande glaciärer och sexistiska gubbar på ledande positioner verkar det som att vi i vanmakt väljer att fokusera allt mer på oss själva och framför allt på våra egna kroppar.
I fem kapitel och med stöd i flertalet undesökningar ( främst gjorda i Storbritannien och USA) guidar Cederström och Spicer läsaren genom Wellnessyndromets uppkomst, dess symptom och uttryck samt konsekvernserna av denna nya ”folksjukdom”.

Wellnessyndromet är enligt författarna det moraliska påbud kring hälsa som ständigt omger oss i det nutida samhället. Fokuseringen på kroppen och hälsa har blivit en ideologi som inte bara handlar om att gå ner i vikt utan minst lika mycket om att slippa de skuldkänslor som följer vid ”felaktiga” val och ”ohälsosamma” prioriteringar. Enligt Cederström och Spicer betraktas en hälsosam människa även som en god människa med hög moral och högt värde både socialt och på arbetsmarknaden medan en individ som inte lika slaviskt fokuserar på sin hälsa anses omoralisk och i förlängningen också som en dålig människa.

Hälsoideologin tar ingen hänsyn till förutsättningar såsom kön, klass eller etnicitet som i själva verket påverkar möjligheterna till god hälsa avsevärt. Enligt de frälsta är hälsa något som finns tillgängligt för alla som är beredda att anstränga sig lite, en naiv inställning som problematiseras och diskuteras av Cederström och Spicer.

Trots vårt ökade kropp-och hälsofokus verkar vi inte bli varken lyckligare eller mer högpresterande , istället har den ständiga pressen på utveckling och förbättring bidragit till en ökning av psykiatriska sjukskrivningar. Det verkar alltså motsägelsefullt nog som att vår jakt efter hälsa gör oss sjuka.

Även mat och ätande har blivit direkt kopplat till hälsa på ett sätt som gör att alla ständigt ska be om ursäkt och försvara sina matval med att berätta hur de senare ska kompensera eller varför de väljer at inte äta det ena och det andra. De som funnit en diet som ”funkar” vill gärna frälsa alla i sin närhet och allt fler livsmedel klassas som ”farliga” och ”ohälsosamma”. Njutning är något vi får ägna oss åt endast om vi har fullkomlig balans och kan se till att hamna på plus minus noll. Men helst bör vi låta bli. Helst bör vi springa en extra runda.

Wellnessyndromet är en riktig blandvändare till bok, språket flyter och argumenten och diskussionen förs fram på ett sätt som gör det lätt att ta till sig.
Den genomgående skeptiska tonen som ljuder genom hela texten känns uppfriskande men ibland kanske lite väl onyanserad.

Det blir så tydligt hur fullständigt idiotiska författarna anser att vissa hälsobeteenden är och ibland kan jag som läsare känna mig nästan lite attackerad av en aggression och frustration från författarnas håll. De olika kapitlen håller enligt mig olika god kvalitet vad gäller argumentation, kanske är det på grund av två olika författare och deras skilda sätt att skriva? Samtidigt är den råa tonen och inslaget av humor ett välfungerande grepp för att belysa hur absurt det i mångt och mycket ter sig, detta fokus på kroppen och hur mycket tid, pengar och energi vi lägger på att ständigt jaga vårt potentiella jag; vårt smalare, snabbare, effektivare jag som inte behöver sömn, inte tycker om smaken av socker och tycker att burpees är roligt.

För somliga kan Wellnessyndromet säkerligen uppfattas provocerande, den möttes av en del kritik vid sin release och författarna har anklagats för att promota ohälsa.
Den är kontroversiell i mycket av sin argumentation och går fram som en ångvält över det hälsofokus som vi blivit så vana att försöka anpassa oss till. Samtidigt är det kanske så att vi som känner oss tveksamma till bokens budskap är de som främst behöver den?

Bokrecension: Efterlämnat av Lars Norén – minnets sköra järngrepp

by

Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.

Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.

Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.

”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).

Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.

Bokrecension: Entry Island av Peter May

by

Entry Island
Författare: Peter May
Utgiven: 2016-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177010999
Förlag: Modernista

Kanada är ett fascinerande land och jag har senaste året upptäckt flera deckare som utspelar sig där. Handlingen i ”Entry Island” utspelar sig på ett isolerat ösamhället på ön Entry Island som ligger i ett band av öar. På de flesta av öarna är franska huvudspråket men på Entry Island är det engelska som dominerar och därför får kriminalpolisen Sime Mackenzie följa med polisteamet, eftersom han talar engelska som modersmål. De övriga poliserna på mordgruppen har franska som modersmål.

Denna konflikt mellan de två språkgrupperna ligger alltid och lurar under ytan i många sammanhang i Kanada, har jag förstått av de romaner jag läste på senare tid.

Handlingen kretsar kring en mordutredning av det första mordet på den lilla ön i mannaminne. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Samtidigt rullar en parallellhistoria upp, om Simes farfars farfars far som växte upp som en fattig torparson på en by på en ö utanför Skottland. Farfars farfars far tvingades som ung man att emigrera till Kanada. Det var många skottar som på liknande sätt mer eller mindre deporterades till Kanada då de mäktiga och rika jordägarna tvingade bort torparna från sina gårdar. Det är skotskt historia som vi sällan fått höra om.

Peter May är en skotska romanförfattare, för övrigt bosatt i Frankrike. Han är skicklig skribent och han målar fram miljöerna och karaktärerna på ett levande sätt. Jag riktigt känner med Sime och jag dras in i handlingen. Tidigare har Peter May bland annat gett ut en Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod som har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Le Prix Littéraire Cezam Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA. Entry Island är Peter Mays nya fristående kriminalroman.

Jag vill läsa mer av Peter May och tänker bege mig till biblioteker för att få tag på hans tidigare kriminalromaner.

Dagens bok har recenserat den också och skriver: Fascinerande ömystik

Bokrecension: Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna – den gör mig ledsen

by

depolyglottaalskarna

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.

En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.

Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.

På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.

Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.

Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.

Bokrecension: Augustprisnominerade Aftonland av Therese Bohman

by

aftonland

Aftonland
Författare Therese Bohman
Utgiven: 2016-08
ISBN: 9789113072364
Förlag Norstedts

Aftonland är en välskriven och plågsam berättelse om Karolina, en kvinna i övre medelåldern, som lyckats väl yrkesmässigt men efter att ha brutit upp efter en längre relation mår rätt dåligt psykiskt, utan att erkänna det för sig själv. Hon börjar få ångest över att åldras ensam, att inte fått några barn. Romanen är nominerad till Augustpriset i år, 2016.

Karolina är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och hon navigerar sig fram i den akademiska världen. Författaren Therese Bohman driver rätt bra med den akademiska världen, hon har en fräsch sarkasm. Handlingen, som är skriven i ett enda långt stycke utan kapitelindelning, fungerar väldigt bra. Även om skildringen av det svenska akademikerlivet är ironiskt tycker jag berättelsen framför allt skildrar en kvinna som fallit offer för kvinnomyten om den goda modern. Det är en stark och tidvis plågsam skildring av Karolinas självbedrägeri.

När Karolina ska börja handleda Anton, en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Anton visar brev han fått tag på som tyder på att den svenska bildkonstens historia delvis kan skrivas om. Han har hittat en häpnadsväckande nyhet.

Huvudberättelsen är dock Karolinas ångest inför att åldras och hennes skräck för att vara singel, samtidigt som hon intalar sig själv att hon lever det liv hon vill leva, ändå söker hon febrilt någon man.

Aftonland beskrivs av bokförlaget som en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella, akademiska kretsar men hela tiden finns där närvarande hennes längtan efter det sexuella och samtidigt vill hon hitta ett varaktigt förhållande – i varje man hon går till sängs med söker hon något hon efteråt inser inte fanns där. Besvikelsen ligger hela tiden bakom nästa hörn.

Det är intressant hur karaktärer blir levande för oss genom litteraturen. Karolina är en person som är väldigt olik mig själv. Jag känner nog inte ens någon som är som hon, eller om jag känner någon så är det ytligt. Hon känns som en verklig person och det är fascinerande att få komma henne så nära.

Lite fakta om författaren:
Therese Bohman är författare och kulturjournalist och debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade (2010) som följdes av den kritikerhyllade Den andra kvinnan (2014), som även nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015. Hon bor i Stockholm.

Priser och utmärkelser:
Norrköpings kommuns kulturstipendium till Moa Martinsons minne (2014)
Nominerad till Tidningen Vi:s litteraturpris 2014
Samfundet De Nios julpris
Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015

Dagens Nyheter har recenserat Aftonland och Svenska Dagbladet och Expressen.