Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag
”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.
Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.
Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.
”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).
Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.