Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Segraren står ensam – Paulo Coelhos sämsta roman?

by


”Segraren står ensam” – visst är det en titel på en bok som låter intressant, lockande att läsa?
På baksidan av boken står:
I ”Segraren står ensam” återvänder Paulo Coelho till de viktiga teman som hittas i ”Elva minuter” och ”Zahiren”. Vi får en spegelbild av världen vi lever i, där vår strävan efter rikedom och berömmelse till varje pris, hindrar oss från att se det våra hjärtan verkligen önskar.

Jag fastnade för Paulo Coelho när jag läste ”Alkemisten”. Jag läste flera av hans böcker efter att jag läst ”Alkemisten”. Ingen av böckerna kom upp i samma nivå och klass som ”Alkemisten” men de fungerade att läsa, i alla fall.

Nu mer ”Segraren står ensam” gick jag tvinga mig själv att läsa klart boken.
Den var så dålig.
Först och främst svarar den inte alls upp till det som baksidestexten utlovar. Handlingen i romanen är förlagd till staden Cannes i Frankrike i samband med filmfestivalen. En helsjuk knäpp ryss har fått för sig att han ska mörda flera personer för att på så sätt få tillbaka sin fru som övergett honom för en annan man.
Men så som Paulo Coelho beskriver den här ryssen, Igor, är det inte trovärdigt för fem öre. Ingen läsare kan väl köpa att Igor på fullt allvar kan ha lyckats så otroligt med sina affärer och samtidigt vara så extremt sjuk i skallen.

Ingen av karaktärerna i romanen är trovärdigt, Coelho beskriver dem alldeles för ytligt.

Han skriver på ett ytligt sätt överhuvudtaget och anstränger sig inte att litterärt få oss att uppleva något själva. Han skriver oss på näsan hela tiden, skriver att människorna är ytliga och beräknande istället för att framställa det litterärt så vi själva kan upptäcka något.

Coelhos mest framgångsrika bok Alkemisten har sålts i 46 miljoner exemplar.

Kanske han skulle nöja sig med det och inte skriva fler böcker. Det är skrämmande att när en författare väl slagit igenom kan de producera vilken skit som helst och ändå få det tryckt och översatt till mängder av olika språk. Efter att ha tvingat mig själv igenom ”Segraren står ensam” ska jag hålla mig långt från andra böcker av Coelho ett tag.

Jag visste inte att han verkar vara väldigt speciell. Wikipedia har en del intressant att berätta:

Han föddes i Rio de Janeiro där han också utbildade sig till jurist tills han 1970 övergav sina studier för att resa genom Mexiko, Peru, Bolivia och Chile, samt Europa och Nordafrika.

Två år senare återvände han till Brasilien och började komponera sångtexter och arbetade bland annat med Raul Seixas. Han berättade senare i en intervju att deras samarbete kom att påverkas av att han under den här tidsperioden kom i kontakt med Aleister Crowleys kontroversiella verk. Det rörde sig inte endast om musik utan kom att innefatta planer på att skapa ett ”Alternativt Samhälle” som skulle bli ett anarkistiskt samhälle i Minas Gerais baserat på Crowleys idéer. Projektet ogillades av medlemmar av den brasilianska militären som lät fängsla alla som var inblandade i planerna. Det påstås att Seixas och Coelho torterades under fångenskapen. Coelho lämnade sedan gruppen efter en övernaturlig upplevelse.

Senare träffade han i Nederländerna en person som han kallar för ”J” och som kom att förändra hans liv. Coelho närmade sig kristendomen och blev medlem i den fiktiva katolska gruppen Regnus Agnus Mundi med ”J” som sin ”Mästare”. 1986 vandrade han längs den populära pilgrimsrutten till Santiago de Compostela och genomgick sin slutgiltiga inträdesrit.

Segraren står ensam
Författare
Paulo Coelho
Översättare Örjan Sjögren
Originaltitel: O vencedor está só
ISBN 9170282005
ISBN-13 9789170282003

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

På mingel med norske deckarförfattaren Jo Nesbø

by


Att Jo Nesbø släppt en ny bok har nog inte undgått någon som färdats i Stockholms tunnelbana de senaste dagarna. Från en stor affisch blickar han ut mot oss överallt.
Kulturbloggen fick dock chansen att möta Jo Nesbø IRL – in real life – på onsdagskvällen. Med lansering av nya boken som anledning hade bokförlaget bjudit in till mingel med författaren.

Jo Nesbø berättade om boken ”Pansarhjärta”, som är den åttonde i serien om polismannen Harry Hole. Fast polisman och polisman, i boken före hoppade Harry av från sitt yrke. Pansarhjärta börjar med att berätta om den kvinnliga polisen Kaja Solness från Oslopolisen som skickats till Hongkong för att leta upp Harry.

Området Chungking Mansion i Hongkong består av butiker, gatukök, pokerhallar, hotell, härbärgen – allt vad som behövs för att överleva. På Chungking Mansion kan en man sova, äta bo och arbeta, ja leva utan att nåonsin lämna området, berättade Jo Nesbø.

Där i ett rum där opiumdimmorna ligger tunga hittade Kaja Solness den före detta polismannan Harry Hole. Kajas uppdrag är att övertala honom att följa med tillbaka till Norge där två kvinnor hittats döda. Oslopolisen misstänker att det kan vara en seriemördare och Harry är landets expert på seriemördare.

Harry vägrar följa med, han har bestämt sig för att fortsätta leva bitter och inte återvända. Kaja tvingas återvända till Norge utan honom. Men så händer annat och Harry återvänder för att besöka sin far som ligger svårt sjuk på ett sjukhus.

Så mycket ville Jo själv berätta om boken under mingelkvällen.

Jag som läst boken vet att Harry Hole i boken inte tycker om Katie Melua. Jag gillar Katie Melua. Normalt är jag inte så förtjust i jazzpop, men just Katie Melua är en av två som jag gillar. Så jag ville förstås fråga Jo Nesbø om det var hans uppfattning om återspeglades i Harry Hole. Och, ja det var det. Jo Nesbø är inget fan av Katie Melua.
– Nej, hennes musik är för sötsliskig, känns inte äkta, sade Jo Nesbø.

För den som är ett fan av Jo Nesbø och av böckerna om den lätt depraverade polismannen Harry Hole är det väl lilla julafton när en ny bok nu lanseras i Sverige. Jag har dessutom goda nyheter: Jo Nesbø har redan skrivit synopsis till ytterligare en deckare i Harry Hole-serien.

– Kanske kommer den i Norge i slutet av nästa år, jag får se, sade han.

Men den som vill läsa böcker av honom på svenska behöver inte vänta så länge. I januari 2011 kommer en spänningsroman på svenska av honom. Handlingen utspelar sig i miljöerna för headhuntingsbyråer, sådana där företag som hjälper till med rekrytering av chefer och ledare. Boken fick sin svenska titel bestämt under minglet, faktiskt. Bokförlagets chef och författaren enades om att romanen ska ges ut i Sverige med titeln: ”Huvudjägarna”.

Lite om själva minglet:
Eftersom boken ”Pansarhjärta” utspelar sig i Hongkong, Kongo och Norge, var buffén inspirerad av dessa länders kost. Där fanns buffelkött för den som äter kött. Nej, jag bröt inte mitt vegolöfte så klart – därmed lät jag mig väl smaka av den kryddiga linsröran som serverades i hopvikta bananblad. Norge fanns med i form av mumsig lax.

Vilka fanns då där? Givetvis människor från bokförlaget och en av deras mest säljande författare Jan Guillou.
Före chefredaktören på DN och Expresen och Aftonbladet: Torbjörn Larsson var där. Honom pratade jag en hel del med. Han var ju jättetrevlig och hade roliga saker att berätta, som skulle räcka till många blogginlägg. Han började sin bana som sportjournalist, precis som jag faktiskt. Fast han var bara sportjournalist sex månader (om jag kom ihåg rätt nu).

Och så träffade jag bloggaren, twittraren, författaren och socialamediaexperten Mattias Boström som bland annat har den här underbara bloggen om Sherlock Holmes-relaterade saker. Jo, jag kommer att ta upp och berätta mer om hans bloggar också i ett annat inlägg.

Och ännu en sak som jag kommer att blogga mer om är om den norska kulturpolitiken som vi i Sverige har mycket att lära om. Norge har något som kallas Kulturlyftet som innebär att år 2014 ska 1 procent av statsbudgeten gå till kultur. Det berättade Öyvind Hernes från den norska ambassaden, som också var där i minglet.

Åter till författaren och ämnet för kvällen: Boken ”Pansarhjärta” släpptes på svenska just samma dag som minglet var, alltså 19 maj.

Några recensioner eller kommentarer finns redan ute på webben:

Johanna på Bokhora skriver att hon gillar Jo Nesbø.
Fru E har recenserat:

Egentligen är Pansarhjärta lite för mycket, men jag kan inte låta bli att älska vändningarna. Ca 100 sidor kvar så får man veta vem mördaren är och jag undrar vad som kommer att hände de resterande sidorna. Men tji fick jag! Inget är så enkelt som det ser ut att vara och vips! har Nesbø kollrat bort mig helt. Visst är det inte alls särskilt trovärdigt, men jag köper det ändå för det är precis så här god spänningslitteratur ska skrivas: med driv, god känsla för språket och med rafflande upplösning. Det är bara och luta sig tillbaka och njuta.

Svenska Dagbladets Magnus Eriksson däremot sågar boken:

”Pansarhjärtat” är en spekulativ och i sina litterära anspråk rakt igenom förljugen produkt. Den handlar om en seriemördare, men säger inget tänkvärt om seriemördaren som reellt, socialt och psykologiskt trauma eller som medialt fenomen. Och under mina fyrtiofem år som deckarläsare har jag sällan stött på en så idiotisk intrig.

Kulturkofta däremot uppskattade spänningen:

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Kulturkofta berättar något annat intressant också:

Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Relaterat:
Bokförlagets sida om författaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

by


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tre tips: Lokko om The Fall, Kallskänken och Drevet går

by


Mark E Smith och hans band The Fall är ett band med högst egen stil. Andres Lokko har skrivit en artikel efter att ha träffat Mark E Smith och han drar intressanta paralleller till Alan Sillitoe som dog nyligen och som Lokko beskriver: den brittiska diskbänksrealismens alla argaste män har gått ur tiden.

Lokko skriver:

För där Sillitoe blev världsberömd som ilsken ung observatör av arbetarklassens vardag i 1950-talets Nottingham har Mark E Smith – E:et står för Edward – utgjort hans surrealistiskt konsekventa arvtagare sedan han 1977 döpte sitt band till The Fall efter Albert Camus roman.

Skillnaden är bara den att Mark E Smith valde musiken som plattform för sina texter från en nordengelskt grå verklighet som har förändrats väldigt lite sedan Sillitoe skrev Saturday night and Sunday morning.

Kamferdroppar har ett kul filmklipp med Mark E Smith där han läser fotbollsresultat.

Kallskänken
Från HBT-sossen hämtar jag ett annat tips:

Om Jenny Wrangborg har jag skrivit om tidigare. Poeten och kallskänkan har nu äntligen släppt sin diktsamling Kallskänken på det nystartade bokförlaget Kata.

Göran Greider har utsett henne till Elsie Johanssons och Susanna Alakoskis arvtagare och det med rätta. Kallskänken är banne mig det bästa jag har läst på mycket länge.

Drevet går
Bokbloggen Enbokcirkelföralla som också är en bokcirkel har en gästrecensent:
Gästrecensent Ann Wolgers recenserar; Drevet går av Anders Philblad

Om historien tvistar det lärde. Om närhistorien tvistar de lärde ännu så mycket mer! Att beskriva ett tiotal av de senaste politiska skandalerna kan ju vara som att ge sig ut på mycket tunn is. Säkert har många läsare andra minnesbilder av hur det gick till ”egentligen”. Själv har jag varken minne eller kännedom nog för att ha någon åsikt om hur det gick till ”egentligen”. Pihlblads beskrivningar av skandalerna och dreven känns relevanta, och jag har inga större synpunkter på sanningshalten i dessa.

”Drevet går” är en mogen men samtidigt ganska krass bok. Bladen vänder sig själva. Jag kan rekommendera Anders Pihlblads bok

.

Relaterat:
Fler recensioner av Drevet går:
Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bevis för vänstern liv – recension av: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

by

Bevis för vänstern liv

Först maj 2010: De glesa skaror som tågar under röda fanor för tankarna mer till missväxt än skördeår jämfört med firandet av arbetarrörelsens dag när jag var liten. Men naturligtvis har Göran Greider rätt i sin nya bok: historien de senaste 30 åren borde ha lett till en skördetid i dag, en naturlig följd av den ekonomiska och ekologiska krisen.

Så är det ju inte, vänstern har tvärtom förlorat fotfäste och dess företrädare framstår som avvikande. Om de framstår alls. Lika litet inföll den väntade skördetiden efter andra världskriget; vänstern – särskilt kommunisterna – trodde att folk efter de mörka årtiondena skulle dra slutsatser om kapitalismen och rösta med vänstern. I boken ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är det de gångna årtiondenas betoning av konsumtion som analyseras.

Men analyserna i boken spänner över ekonomiska maktförhållanden, uppväxten i den lilla sörmländska industristaden, jordens klimat, privata ställningstaganden för miljön, nyliberalism, identitetsförskjutningar i det svenska klassamhället, socialdemokratins oförmåga att forma ideologiska utgångspunkter inför valet och texter av Clash och Pasolini i sitt sammanhang. Bland annat.

Göran Greider har som uttalad ambition att ingjuta hopp och självförtroende i vänstern. Jag tycker att det lyckas, att de många trådarna fogas samman på ett stilistiskt oerhört säkert vis. Framför allt känns det upplyftande att han så uppenbart hyser den största tilltro till sina läsares förmåga att hänga med – i samma anda som Rosa Luxenburg och Antonio Gramsci, för övrigt två av de ”vänstermedvetande” som lyfts fram i boken.

Jag tror att Greider förmår formulera mycket av det som många med ett vagare vänstermedvetande ”känt”, men själv inte förmått analysera eller klargöra ens för sig själv. Än mindre för en omvärld där den sortens resonemang knappast är hårdvaluta.

I de stora tidningarna har ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” fått ett minst sagt ljumt mottagande. I Aftonbladet skriver Anders Johansson att Greider vill nytt men tänker gammalt: ”känner igen mig i Greiders reaktion hösten 2008: den förlösande skadeglädjen över de vanligtvis så självsäkra ekonomernas flackande blickar, tillfredsställelsen i att se en nyliberal världsbild falla samman inför öppen ridå. :http://www.aftonbladet.se/kultur/article7051318.ab

När Sveriges största morgontidning publicerar en recension av boken – en dag för tidigt, inte på första maj som är första recensionsdag – är det den inlånade recensenten Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent i Expressen, som skriver eftersom Göran Greider även är medarbetare i DN Kultur. Hon finner en nyfiken, känslig och sympatisk individ som är avväpnande självgenomskådande – och skriver för långt om sina drömmar, ibland karaktäriserade som makalösa i sin brist på verklighetsförankring.

Nu är Göran Greider själv redan inne på det spåret i boken – den egna produktiviteten – och verkar vara van att den möter skepsis. Jag tycker att kritik av slaget som antyder att förmågan att skriva snabbt, och i olika genrer, står i motsats till kvalitet är totalt ointressant. Möjligen skulle man kunna önska att Greider dragit ihop texten tajtare ibland. Men han är ju inte nyhetsreporter.

Han har sökt förklaringar till dagens samhälle i de närmast föregående årtiondenas ekonomiska och politiska utveckling. Och det är där jag alltid tror det är mest fruktbart att söka förklaringar, oavsett om det handlar om hur nazisterna kom till makten i 1930-talets Tyskland eller hur Sverigedemokraterna lockar väljare i dag. Med dunkla teorier om allt ifrån nationalkaraktärer till hemliga sammansvärjningar blir allt oftast bara mer dunkelt.

”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” analyserar alltså främst det som varit och det är bra så. Den öppnar därmed upp för framtiden och visar att andra samhällsstrukturer är möjliga utan att visa på en detaljkonstruktion eller vara en skrift med ett nytt partiprogram för SAP. Det kanske vore önskvärt i och för sig men då i annan bok.

Göran Greider är en av få som konsekvent talar om klass. När vi mindre namnkunniga försöker möts vi nästan undantagslöst av tillrättavisningar av typen att kön och etnicitet också måste vägas in och talas om. Jo visst, men någon gång kunde det kanske vara intressant att tala om det som jag, och många andra, upplever som det som går först?

Själv tänker jag i alla fall börja nämna en grupp vid dess, i min mening, rätta namn efter att ha läst boken och det är arbetarklassen. Som, vilket Greider också påpekar, närmast försvunnit som begrepp under den period han skildrar – språkbruket speglar en förändring i samhället; ”arbetarklass” har en inneboende laddning av styrka, självständighet och medveten vilja till förändring helt olik ”underklass”, ”lägre socialgrupper” eller – vidriga begrepp – White trash.

Min läsning av boken är naturligtvis präglad av att jag har ungefär samma referenser som författaren. Men mindre liksom, jag har ju inte läst så mycket… Något av det fina med ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är emellertid att den väcker nyfikenhet på sådana tänkare och poeter jag bara känner till namnet. Ibland känns boken lite som marxistisk grundkurs och det sagt som något positivt. Många har fått verktyg att gå vidare med sina egna analyser tack vare kurser av det slaget.

Mer tvärsäkert kan jag hålla med om att det socialdemokratiska partiet i Sverige måste formulera idéer och visioner, inte bara hoppas att medelklassen ska rösta på partiet tack vare att de själva kortsiktigt tjänar några hundralappar på det. Jag tror att folk vill ha något mycket mer än så av politikerna. Och jag tror att människor är sig rätt lika i det fallet.

Till sist ser jag det som en central mening när Göran Greider skriver att ”Missnöjet är alltid grunden för sociala förändringar.” Som ord har det blivit negativt laddat, ett epitet som klistras på fackliga företrädare inte minst, eller en ”gnällig vänster” i stort.


Det samhälle Greider beskriver hyllar ju ”det positiva”, de individuella lösningarna på alla möjliga och påhittade problem, där lycka är något som var och en själv ska skapa genom allt från olika slags ensidig kosthållning, för att gå ner i vikt, till meditativa bad i hemmaspa och ständiga ombyggnader av fullt funktionsdugliga kök och badrum.

Men missnöje kan föda handling på ett helt annat vis, leda till något som ger tillfredsställelse på ett djupare plan. Slutsatsen efter att ha läst boken är att det är hög tid för ett samhälle med mer missnöje – för vänsterns sena skördetid.
/Lilly Hallberg


BOKTITEL: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront
ISBN 978-91-7037-492-0

Relaterat: Göteborgsposten
Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,