Musik

HEAT med Freedom Rock
HEAT, relativt hårdrockande bandet från Upplands Väsby släppte ett nytt album i början av maj, Freedom Rock, titeln får mig att tänka på Neil Young. Riktigt till den nivån når de väl inte än. Jag gillar HEAT men det är ett band som känns ungt och att de har mer att utveckla och växa in i.
Jag gillar första spåret bäst, trots det sentimentala tilltalet. Jag är väl typen som gillar sentimental rock.
Expressens recensent gav betyg 3:

Det hurtfriska HEAT som kläckt ur sig en så fruktansvärt enerverande refräng som i singeln ”Beg beg beg” stoppas mest effektivt med en bensax. Sextetten lägger dessbättre band på sig själva i övriga tolv låtar, som har kuddkrig i AOR-genrens klassiskt rosa 80-talsmyshörna. Kenny Leckremos röst har blivit något fylligare och sträcks ut rejält, men detta är framför en skiva präglad av medryckande melodier som förstärks av blixtrande gitarrsolon.

För övrigt betyg 3 i SVD också.

The Dead Weather med Sea of cowards
The Deat Weather har släppt ett rykande färskt bökgoth-album som doftar både punk och hårdrock emellanåt. Det är härligt med sådan odefinierbar musik.
Jag är inte den typiska lyssnare på musik som medvetet är inställd för att vara skräning, men Jack Whites sidoprojekt The Dead Weather har något som genomsyrar soundet. Det är ett slags kaos som är skön att lyssna på, den tilltalar något i mitt inre.

Kanske är det också sångerskan Alison Mosshart som gör att jag fastnat för The Dead Weather. Hon påminner om PJ Harvey.
Betyg 3 i Expresssen:

Om debuten var garagerock är det här Black Sabbath. Tunga riff, aggressiva trummor och mycket attityd.

Betyg 3 i SVD också.

Lady Antebellum med Need you know
Lady Antebellum är ett av de mest säljande grupperna i USA just nu. DN:s recensent är uppenbart inte rätt målgrupp som bara gav albumet betyg 2 (recension finns ännu så länge bara i pappersversionen av DN).

För att uppskatta Lady Antebellum ska man gillar country med drag av snäll rock. Eller som DN skrev: John Mellencamp light.
Lady Antebellum är för övrigt ett band som har ett sådant skivbolag som inte tillåter bloggare att lägga in deras musikvideos på sina bloggar. Det är alltid ett minus i mina ögon.

Club 8 med The people´s record
Club 8 åkte till Brasilien för inspiration, köpte skivor gjorda på 1970-talet i Västafrika, hämtad hem en percussion-spelare från Kuba och börjat jobba med Jari Haapalainen. Resultatet är albumet ”The People’s Record” som släppts i maj.
Resultatet blev fartfylld pop, rytmiskt och samtidigt akustiskt vänt på andra spår.
I ett infoblad beskrivs senaste skivan:
Club 8 har släppt sex album (exkl. kommande The People’s Record) som alla på något vis har tagit avstamp i korsningen mellan svensk melankoli, klassisk engelsk gitarrpop och brasilianska tongångar. På The People’s Record gör de musik som går långt utanför dessa gränser. Texterna utspelar sig inte sällan i dova drömlika scenarior med stundtals bitande ironier över livets meningslöshet, och ändå (eller kanske pga det?) känns skivan onekligen… ja, vågar vi säga det? Livsbejakande

Steget och The National:
Steget har jag redan tipsat om och intervjuat.
Debutalbumet ”Förändrar allting” Fick betyg 4 av DN och betyg 3 i Göteborgsposten och 4 i Sydsvenskan.
Det är mjuk pop av en duo vi kommer att höra mer av. En lovande debut.

The Nationals nya album High Violet har vi också tipsat om redan.
Fick betyg 5 i DN och fick betyg 4 i Expressen.

Pain of Salvation med Road salt one
HEAT är inte det enda svenska rockbandet som varit med i Melodifestivalen som släppt nytt album i maj. Eskiltunabandet Pain of Salvation har släppt Road salt one.
Jag har inte lyssnat på det så jag hänvisar till DN:s beskrivning:
Bäst är de dock när de håller igen och skapar mörka, stilrena ballader.

Betyg 3 i Expressen:

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, rock, indie