Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Stieg Larsson, journalisten, författaren och idealisten – i en politisk biografi

by


Stieg Larsson, journalisten, författaren och idealisten – en politisk, biografi av Jan-Erik Pettersson.
Författaren till den här biografin, Jan-Erik Petterson, är frilansjournalist och har varit chefredaktör för Svensk Bokhandel och förlagschef på Ordfront förlag.
Det märks tydligt att han brinner för samma kamp mot högerextremismen som Stieg Larsson gjorde. Boken består till stor del av redogörelser för hur Stieg Larsson arbetade med att kartlägga och samla in fakta om högerextrema rörelser, framför allt i Sverige.
Vi får också en förklaring till varför Stieg Larsson aldrig gifte sig med Eva Gabrielsson. Stieg levde hela tiden med en hotbild från högerextrema grupper. Genom att han och hans sambo sedan så många år inte var gifta fanns det inga uppgifter om deras gemensamma adress i myndigheters register, vilket gjorde dem mindre sårbara.
Stieg Larsson levde, enligt Jan-Erik Pettersson, med en ständig medvetenhet om hotbilden. Han satt till exempel aldrig med ryggen mot dörren i ett fik utan hade alltid själv uppsikt över ingången.
Han undvek att bli överfallen vid några tillfällen just för att han var så försiktig och såg sig för innan han gick ut från en byggnad.

Det allra mest intressanta i boken är dock inledningen där Jan-Erik Pettersson besöker den bygd där Stieg Larsson växte upp och visar hur de platserna finns med som miljöer i Millenium-böckerna.

Jan-Erik Pettersson berör också den konflikt som uppstått kring arvet mellan Stieg Larssons familj och hans sambo Eva Gabrielsson. Det är en tragisk historia, som Pettersson inte tar ställning i. I samband med denna konflikt har jag hört en del falska uppgifter, som att Stieg Larsson inte skulle haft någon kontakt med sin pappa och sin bror på tjugo år. Det visar sig vara fel.

I inledningen till biografin skriver författaren:

Denna bok är ingen biografi in traditionell mening. Det är en bok om den offentliga personen Stieg Larsson, om hans verksamhet och skrivande, om samspelet mellan Stieg Larssons liv och verk och samhällsutvecklingen i stort.

Fast ändå är de bästa delarna i boken just när författaren berättar om Stieg Larssons uppväxt, om hans engagemang för politik och hans föräldrar och sin bror och hans farföräldrar.

Dagens Nyheters Lars Linder har också skrivit om biografin:

Mindre än hälften av boken handlar om honom själv, och det mesta är rätt välbekant: tiden som politisk aktivist med internationell inriktning, särskilt på Grenada, och de många åren som nyhetsgrafiker på TT. Under 90-talet det stigande engagemanget mot rasismen och grundandet av tidningen Expo.

Både som aktivist och som skribent tycks han ha haft sin styrka i det encyklopediska vetandet. Lika minutiös koll som han hade på romanernas långa intrigtrådar, lika väl behärskade han den europeiska fascismens historia och dolda förbindelser.

Det är också där någonstans som levnadstecknaren Pettersson går vilse i sina ambitioner.

Stieg Larsson
Journalisten, författaren, idealisten
En politisk biografi
Författare: Jan-Erik Pettersson
ISBN:978-91-86183-07-3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Interaktiva deckaren Bryggan ger en försmak av hur litteraturen kommer att se ut i framtiden

by

Bryggan är en deckare som har kommit till genom ett samarbete på webben mellan Lokaldelen.se och Karin Wahlberg.
Författaren, Karin Wahlberg, skrev del för del som publicerades på webben och sedan kunde sajtens besökare vara delaktiga, framför allt genom att leta reda på saker på Internet.

Nu är boken klar och finns i vanlig pappersbokformat och det var releasefest för boken.

Karin Wahlberg var själv på plats och hon berättade att hon blev så intresserad av den poliskvinna, Beata, som dök upp i ”Bryggan” att hon troligen kommer att återkomma i fler av Wahlbergs böcker.

Karin Wahlberg är en intressant författare som att trots att hennes böcker säljer bra fortsätter arbeta inom sitt yrke. Hon är läkare.

– Jag brukar arbeta som läkare två veckor och sedan skriver jag i två-tre veckor, berättar hon.

Jag antog att det var något hon hade nytta av som författare, att möta människor i sitt jobb som läkare. Det höll hon med om, men framförallt menade hon att det var bra för henne själv. Att sitta och skriva som författare är ganska isolerat och det är lätt att bli överkänslig, känna sig osäker på om det man gör är bra eller inte.

Projektet att skriva en bok på det här interaktiva sättet tyckte hon varit kul.

Jag ser framför mig oanade möjligheter för böckers utveckling nu när ipad och/eller andra läsplattor kommit. Litteratur kan bli mycket mer dynamiskt, men källhänvisningar som går att klicka på, spel i böckerna och möjligheter till interaktivitet och medskapande på många sätt.

Här är sidan för Deckarkampen, där läsarna kunde bidrag till boken Bryggan.

Ett pressmeddelande om projektet och här har bloggen Deckarbiten berättat om Bryggan.

Karin Wahlberg har förstås en hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

På mingel med norske deckarförfattaren Jo Nesbø

by


Att Jo Nesbø släppt en ny bok har nog inte undgått någon som färdats i Stockholms tunnelbana de senaste dagarna. Från en stor affisch blickar han ut mot oss överallt.
Kulturbloggen fick dock chansen att möta Jo Nesbø IRL – in real life – på onsdagskvällen. Med lansering av nya boken som anledning hade bokförlaget bjudit in till mingel med författaren.

Jo Nesbø berättade om boken ”Pansarhjärta”, som är den åttonde i serien om polismannen Harry Hole. Fast polisman och polisman, i boken före hoppade Harry av från sitt yrke. Pansarhjärta börjar med att berätta om den kvinnliga polisen Kaja Solness från Oslopolisen som skickats till Hongkong för att leta upp Harry.

Området Chungking Mansion i Hongkong består av butiker, gatukök, pokerhallar, hotell, härbärgen – allt vad som behövs för att överleva. På Chungking Mansion kan en man sova, äta bo och arbeta, ja leva utan att nåonsin lämna området, berättade Jo Nesbø.

Där i ett rum där opiumdimmorna ligger tunga hittade Kaja Solness den före detta polismannan Harry Hole. Kajas uppdrag är att övertala honom att följa med tillbaka till Norge där två kvinnor hittats döda. Oslopolisen misstänker att det kan vara en seriemördare och Harry är landets expert på seriemördare.

Harry vägrar följa med, han har bestämt sig för att fortsätta leva bitter och inte återvända. Kaja tvingas återvända till Norge utan honom. Men så händer annat och Harry återvänder för att besöka sin far som ligger svårt sjuk på ett sjukhus.

Så mycket ville Jo själv berätta om boken under mingelkvällen.

Jag som läst boken vet att Harry Hole i boken inte tycker om Katie Melua. Jag gillar Katie Melua. Normalt är jag inte så förtjust i jazzpop, men just Katie Melua är en av två som jag gillar. Så jag ville förstås fråga Jo Nesbø om det var hans uppfattning om återspeglades i Harry Hole. Och, ja det var det. Jo Nesbø är inget fan av Katie Melua.
– Nej, hennes musik är för sötsliskig, känns inte äkta, sade Jo Nesbø.

För den som är ett fan av Jo Nesbø och av böckerna om den lätt depraverade polismannen Harry Hole är det väl lilla julafton när en ny bok nu lanseras i Sverige. Jag har dessutom goda nyheter: Jo Nesbø har redan skrivit synopsis till ytterligare en deckare i Harry Hole-serien.

– Kanske kommer den i Norge i slutet av nästa år, jag får se, sade han.

Men den som vill läsa böcker av honom på svenska behöver inte vänta så länge. I januari 2011 kommer en spänningsroman på svenska av honom. Handlingen utspelar sig i miljöerna för headhuntingsbyråer, sådana där företag som hjälper till med rekrytering av chefer och ledare. Boken fick sin svenska titel bestämt under minglet, faktiskt. Bokförlagets chef och författaren enades om att romanen ska ges ut i Sverige med titeln: ”Huvudjägarna”.

Lite om själva minglet:
Eftersom boken ”Pansarhjärta” utspelar sig i Hongkong, Kongo och Norge, var buffén inspirerad av dessa länders kost. Där fanns buffelkött för den som äter kött. Nej, jag bröt inte mitt vegolöfte så klart – därmed lät jag mig väl smaka av den kryddiga linsröran som serverades i hopvikta bananblad. Norge fanns med i form av mumsig lax.

Vilka fanns då där? Givetvis människor från bokförlaget och en av deras mest säljande författare Jan Guillou.
Före chefredaktören på DN och Expresen och Aftonbladet: Torbjörn Larsson var där. Honom pratade jag en hel del med. Han var ju jättetrevlig och hade roliga saker att berätta, som skulle räcka till många blogginlägg. Han började sin bana som sportjournalist, precis som jag faktiskt. Fast han var bara sportjournalist sex månader (om jag kom ihåg rätt nu).

Och så träffade jag bloggaren, twittraren, författaren och socialamediaexperten Mattias Boström som bland annat har den här underbara bloggen om Sherlock Holmes-relaterade saker. Jo, jag kommer att ta upp och berätta mer om hans bloggar också i ett annat inlägg.

Och ännu en sak som jag kommer att blogga mer om är om den norska kulturpolitiken som vi i Sverige har mycket att lära om. Norge har något som kallas Kulturlyftet som innebär att år 2014 ska 1 procent av statsbudgeten gå till kultur. Det berättade Öyvind Hernes från den norska ambassaden, som också var där i minglet.

Åter till författaren och ämnet för kvällen: Boken ”Pansarhjärta” släpptes på svenska just samma dag som minglet var, alltså 19 maj.

Några recensioner eller kommentarer finns redan ute på webben:

Johanna på Bokhora skriver att hon gillar Jo Nesbø.
Fru E har recenserat:

Egentligen är Pansarhjärta lite för mycket, men jag kan inte låta bli att älska vändningarna. Ca 100 sidor kvar så får man veta vem mördaren är och jag undrar vad som kommer att hände de resterande sidorna. Men tji fick jag! Inget är så enkelt som det ser ut att vara och vips! har Nesbø kollrat bort mig helt. Visst är det inte alls särskilt trovärdigt, men jag köper det ändå för det är precis så här god spänningslitteratur ska skrivas: med driv, god känsla för språket och med rafflande upplösning. Det är bara och luta sig tillbaka och njuta.

Svenska Dagbladets Magnus Eriksson däremot sågar boken:

”Pansarhjärtat” är en spekulativ och i sina litterära anspråk rakt igenom förljugen produkt. Den handlar om en seriemördare, men säger inget tänkvärt om seriemördaren som reellt, socialt och psykologiskt trauma eller som medialt fenomen. Och under mina fyrtiofem år som deckarläsare har jag sällan stött på en så idiotisk intrig.

Kulturkofta däremot uppskattade spänningen:

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Kulturkofta berättar något annat intressant också:

Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Relaterat:
Bokförlagets sida om författaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

by


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att det ska vara så svårt att filmatisera kommissarie Winter

by


Åke Edwardsson deckare om kriminalkommissarie Winter är en av mina favoriter bland kriminalromaner.
Jag gillar förstås att handlingen utspelar sig i Göteborg och att Edwardsson kriminalromaner beskriver samhället. De är spännande men samtidigt skildrar det livet i Sverige i vår tid.
Jag gillar karaktären Winter, som är en filosof men inte så där medelålders hopplös som Wallander och andra i den stilen.

Jag hade längtat efter premiären av fyra böcker filmatiserade i åtta avsnitt med start nu på måndagskvällen i SVT.

Men första avsnittet var segt och det var rörigt.
Jag läste att Krepper som spelar Winter fått fria händer att ändra lite i Winters stil, att han gjort Winter mindre klädmedveten. Hmm, var det tvunget att göra Winter till en slashas som går omkring i en linnekostym som ser ut som om han är dagen-efter hela tiden?

Magnus Krepper är väldigt bra i den roll han gör i Solsidan, men frågan är om han är rätt som kommissarie Winter. Vi får se. Ett avsnitt ger inte helhetsintrycket.

Intervju med Magnus Krepper som spelar kommissarie Winter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,