Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nytt på dvd: Sebbe och The first time

by


The first time är en sån där underhållande lättsam film om en ung man som kanske är lite av en tönt och som blir kär i skolans förmodligen snyggaste och mest populära tjej. Hon uppvaktas förstås av grisigaste och elakaste snyggingen. Historien har vi sett och hört många gången.
Filmen ”The first time” med Devon Werkheiser och Scout Taylor-Compton är varken sämre eller bättre än genomsnittet av dessa filmer.
Den är rolig och får en liten extra poäng i och med att de två huvudkaraktärerna har var sin odräglig lillebror som ingår en pakt där de spelar in allt och lägger ut på Youtube.

Lite text om filmen från ett pressutskick:

Redan första dagen i high school drabbas Victor av akut ”Anya-feber” – han blir huvudlöst och hopplöst förälskad i den vackra Anya. Hopplöst, för Anya är snygg, populär, kommer från en rik familj, är oskyldig och rar – och går i avgångsklassen. På alla sätt och vis långt utanför en sådan gröngölings räckvidd. Det gör inte saken lättare, att hon redan är tillsammans med den smarte Peter, som kör en dyr sportbil, går klädd i märkeskläder och har koll på allt. Den sortens faktum avskräcker dock inte Victor, som med sin klumpiga charm och lite hjälp från en spindel och Anyas småbröder, förvandlar sin hopplösa kärlekshistoria till en katastroffilm, och till allas förvåning lyckas vinna över Anya. Men så är det ju det här med första gången …

Sebbe
En film jag missade på bio och nu sett i efterhand på dvd är den svenska filmen ”Sebbe”.
Den brukar presenteras så här:

Silvertejp, elkablar, avtryckare, sprängmedel.
Sebbe planerade aldrig att bygga en bomb. Det bara blev så.
Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.
På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Jag tycker beskrivning ljuger och inger förväntningar på en annan slags film än vad det var. Det där med att han bygger en bomb är en bisak i filmen, nästan.

Sebbe handlar om en pojke som fyller 15 och som bor ensam med sin mamma. Om hans pappa är död eller om det bara är en lögn får vi aldrig klart för oss. Sebbes mamma jobbar med att dela ut tidningar och de är hur fattiga som helst. Hon tillbringar dessutom stor tid med att hänga på krogen.
Sebbe mobbas i skolan, grovt med misshandel.
Han är ensam och får inte ens en födelsedagspresent av sin mamma när han fyller år. Men så hittar hans mamma en jacka i tvättstugan och ger honom.
Misären de lever i är så hemsk, så fruktansvärd och så hopplös.
Jag har lite svårt att köpa att människor är så totalt ensamma. Inga släktingar verkar finnas, ingen människa alls verkar bry sig om dem.
Ingen lärare reagerar på eller märker hur utsatt han är i skolan heller.

Däremot verkar han vara ett tekniskt geni och bygger en moppe av reservdelar från skroten. Han har också byggt en mängd lampor i sitt rum. Att han som är så duktig inte skulle göra bra ifrån sig i skolan är liksom ologiskt.

Jag köper inte berättelsen och det är synd. För det är ett viktigt budskap om de utsatta barnen som filmen har.
Men den marknadsförs på fel sätt, som att det ska vara en spännande film med bomben han bygger.
Sebbe är inte någon spännande film på något sätt. Den är sorglig, den är tung och den är så utan hopp.

Aftonbladet var också kritisk till filmen och gav den betyg 2 när den lanserades på bio.
Men rätt många av de traditionella filmkritikerna uppskattade filmen, DN gav betyg 4, Expressen fyra getingar och Svenska Dagbladet betyg 5 av 6 möjliga.

När jag jämför de här två filmerna är ju ”The first time” en film som mest är underhållande och inte berättar något om samhället medan Sebbe berättar något hemskt. Själv är jag knappast målgruppen för ”The first time” – men flera ur den yngre generationen såg på filmen här hemma och de tyckte den var bra.
Sebbe missar tycker jag, just för att den är alldeles för mörk. Den missar i att bygga upp spänning och den är för utan hopp. Det är synd, eftersom dess innehåll väl är något som är viktigt: alla människor som möter ett utsatt barn har chansen att bli den människa som ger barnet/ungdomen hopp om ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En karateutövare recenserar nya Karate Kid

by


Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.

Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.

Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.

Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.

Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.

Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.

Svenska Dagbladet har en intervju med honom:

Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.

– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.

Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.

Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.

Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.

För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.

Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.


Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:

”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.

Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.

Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Peter Frampton "Thank You Mr Churchill" – ett bra bluesrockigt album av en man som inte förstått Internet

by

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra världskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. Därför fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
Han har viss humor, Peter Frampton.

Albumet ”Thank You Mr Churchill” släpptes mitt under högsommaren och det är riktigt äkta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock omöjligt att definiera.
Peter Frampton låter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
Så är han rutinerad också. När han var tio år spelade han i sitt första band, The Little Ravens, där David Bowie också ingick.
Kanske är han mest känd för sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.

Det finns ett klipp med Peter Frampton på Youtube där han berättar om bakgrunden till varje spår på skivan. Det är där han berättar om låten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet är inte tillåtet att lägga in i bloggar. Det är så idiotiskt med band och musiker som har inbäddning inaktiverad. Det tjänar ju inget på att den som vill se klippet måste gå till Youtube för att se det. Tvärtom hade de ju tjänat på att deras musik spred sig. Det är synd att Frampton och/eller hans musikbolag verkar vara från 1800-talet på den punkten.

“Thank You Mr Churchill” är Framptons första albumet sedan 2006 då han släppte “Footprints” i som han fick en Grammy för.

Låtarna på nya skivan börjar alltså med hyllningssången till Chruchill och hans pappa som följs upp med flera sånger som skildrar hans eget liv som relationen till sin sång och sin kamp för att leva nykter.

Jag tycker mycket om titelspåret ”Thank You Mr Churchill” – och mina två andra favoritspår är de lugnare sångerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” där hans gitarrspel påminner om Jeff Beck.

Det ryktas att han är på väg ut på Europaturné. Hoppas det stämmer. Jag skulle gärna se honom spela live. Även om det inte verkar som han riktigt förstått vitsen med Internet, eftersom han inte tillåter bloggare att lägga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att länka till Youtube.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ulf Lundell på Grönan visar att han inte alls borde lägga av

by


Han började med ”Folket bygger landet” och rockade vidare med Stockholm City och körde med fullt ös och kom in på scen och gjorde extranummer i två omgångar och avslutade med ”Kär och Galen”.
Ulf Lundell visade på alla sätt och vis att han inte är redo att sluta rocka på scen när han spelade på hemmaplan, för stockholmare och turister, på Stora Scenen på Gröna Lund.
Dessutom drog han rekordstor publik och är den som genom historien dragit tredje flest. (Flest har Bob Marleys konsert 1980 dragit och tvåa är Lady Gaga från 2009. Fast Ulf Lundell hade bara 170 personer färre än Lady Gaga. Siffror från Newsdesk.)

Visst, Uffe sjunger med hes, rasslig stämma och är som en mer ton-osäker Bruce Springsteen. Det ska ärligen sägas. Det handlar inte om finmusik, det handlar om rock och känsla. Ulf Lundell äger scenen, han har attityd.

Publiken var verkligen blandad. Säkert har många av de medelålders männen och kvinnor som var där troligen lyssnat på Lundell i ett par decennier och kan hans sånger utantill. Andra var nog där för att se Ulf Lundell eftersom han är en legendarisk musiker som har skrivit sången ”Öppna landskap” som blivit en sommarpsalm eller nationalsång.

Uffe vet också hur han kan få publiken med sig och flera sånger vände han förstås mikrofonen mot publiken och lät den ta delar ur refrängerna.

Han fick också publiken med sig mot de puckade personer som stod i folkhavet med en handmålad skylt med texten ”Tommy Cosmo: börja kröka igen”.

– Kan du inte ta ner den där oerhört dumma skylten. Det är verkligen skamvrån och dum- strut för dig, sa Lundell innan han fortsatte spela.

Och alla applåderade och höll med Lundell.

Lundell inte bara satte sommarens publikrekord han spelade betydligt längre än alla andra. Grundprogrammet höll han på med till 22.00. Då kastade han sin gitarr flera meter upp i luften och avslutade med ett klassiskt uffehopp. Men ganska snart kom han in för extranummer i två omgångar och spelade till 22.45 ungefär.

Expressen berättar att i vanliga fall så har artisterna tillstånd att spela till klockan 22.00 men för Lundell hade nöjesparken ordnat ett specialtillstånd som gjor-de att han fick spela till klockan 23.00.
– Ja, Ulf gillar ju att hålla på länge, säger Annika Troselius, pressansvarig på Gröna Lund.

Det var väl drygt ett och ett halvt år sedan Ulf Lundell meddelade att han tänkte lägga av och skulle göra sin sista spelning. Tja, det har blivit flera spelningar och turnéer sedan dess och är Uffe på sådant spelhumor och så säker på scenen som på Grönan-konserten då är det tydligt att han inte borde lägga av än. Så länge han tycker det är kul och det verkade det som han tyckte – då är det inte dags att lägga av.

För den som vill följa Ulf Lundell i bloggform finns en särskild Uffeblogg.
Och här är den officiella hemsidan för Ulf Lundell.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen från spelning på Borgholm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Pride på Stadsteatern

by


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,