• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West: Kärlek

15 augusti, 2010 by Redaktionen

Det är inget snack om saken: Håkan slog knock out på Way Out Wests publik igår. Publiken älskar Håkan och Håkan älskar publiken, och igår kokade Slottskogen av kärlek under den tid som herr Hellström och hans band stod på scen. Det var magiskt – och inte det minsta tragiskt – att befinna sig i folkhavet igår, sjunga rakt ut och titta på dem runt omkring som såg nostalgiska, kära och så där alldeles, alldeles lyckliga ut.

I övrigt:

Pavement stod på scen strax innan klockan 18. Det var en nostalisk konsert, snyggt men en smula dammigt. Men det är väl som en bekant sa i Dirty Records myshäng i skogskanten: ”Vad skulle vi vara utan vårt 90-tal? Något måste vi väl ha att hänga fast vid.” Jo, sant.

Efter Håkans framträdande var det dags för kort paus och sedan blev det Lykke Li. Jevvlar vilken karisma hon har; coolt framträdande över lag, dansant och snyggt scenframträdande. Visst, rösten svek en bit in i konserten, men hon gick i land med det i alla fall. Henne vill jag gärna se på en scen igen. Snart.

Avslutade igår med att befinna mig i The Chemical Brothers musikaliska ljudlandskap. Hypnotiskt, rytmiskt, fascinerande… Det går inte att stå still till en sådan konsert. Man måste dansa. Och dansa gjorde vi.

Nästa år är det dags igen. Och Way Out West: behåll blandningen av musikstilar och kvalitet på artisterna. Det är er definitiva styrka och jag är mer än nyfiken på vad som kommer att annonseras nästa år. Den som väntar på något gott… Tack för i år.

Läs mer: Aftonbladet, GP, Metro

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

Jupiters öga av Oline Stig: barnbarnet söker sanningen om farfar, norsk nazist

15 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Att växa upp i skuggan av en skamlig familjehemlighet. Det är väl vad Olines Stigs romandebut ”Jupiters öga” handlar om. Hennes farfar och farmor var norrmän och anslöt sig till nazistpartiet när de tyska nazisterna hade ockuperat deras land, Norge.

Romanen suger in mig direkt, Oline Stig har en enkelt och samtidigt exakt målande språk. Det är så välskrivet att jag får skrivkramp när jag ska skriva det här blogginlägget om boken. Tänk om hon skulle råka läsa det här – eller hennes vänner bland kulturskribenterna? Det går att få skrivkramp för mindre.

Oline Stig växer in sina egna tankar och det blir en form av semidokumentär. Hon har hittat en del dokument efter sina farföräldrar, bland annat en lustig tidning – ”Jupiterposten” – som är skriven av hennes farfar med en enda läsare: hans fru, Oline Stigs farmor.

Men det finns inte så mycket dokument ändå och Oline Stig bestämmer sig för att berätta om farfadern och farmodern genom att fantisera kring deras liv. Däremellan avbryts berättelsen av nutiden, där Oline Stig berättar om sitt sökande efter dokument. Jag läste att någon av de som recenserat romanen störde sig på de delarna, bland annat för att Oline Stig jämför sitt förakt för odrägliga grannar med nazisters förakt för judar och handikappade.

Jag störs inte av dessa egna funderingar, för jag tar inte dem som sanningar utan mer som samtal över en kopp te, där jag kan tänka annorlunda. För mig är det milsvid skillnad mellan att föra samman judar i koncentrationsläger och att reta sig på grannar.

Det finns en stor skillnad mellan Norge och Sverige. Norrmännen har varit med om krig, norrmännen har varit ockuperade av nazisterna under andra världskriget. Det är något som jag tror påverkar människorna i Norge delvis fortfarande idag.
Norge är ju Nato-medlem, till exempel.

Drygt sextio år efter den tyska ockupationens slut i Norge är det fortfarande nästan omöjligt att prata om de norrmän som gick med i det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling. 44.000 var medlemmar 1943, en av dem var Oline Stigs farfar.

Han var en banktjänsteman som ville bli författare, han rörde sig i konstnärliga kretsar och hade drömmar om kärleken. Hur kunde han bli nazist?

Något konkret svar på den frågan ger Oline Stig inte, viket väl ingen människa kan göra. Däremot lyfter hon fram olika förklaringar, värda att fundera vidare på. Nazismen var extrem, men övergrepp över medmänniskor och maktmissbruk sker överallt och vad får människor att gå med i organisationer och sammanhang som är odemokratiska? Vad får människor att sälja sina själar? Sådant sker i alla tider och sker i olika former i Sverige också idag. Sverigedemokraterna är ett exempel, nazistorganisationer andra och även olika sekter och också på en del arbetsplatser där chefer missbrukar sin maktställning och mobbar anställda. Vad får människor att blunda och tiga eller rentav hänga på förtrycket?

Oline Stig är bosatt i Lund, medverkar bland annat på Sydsvenskans kultursidor, Tidningen Vi och Dagens Nyheter. Hon har skrivit tre novellsamlingar som lovordats. Nu har hon gett ut sin första roman, som är en slags undersökande roman och dokumentär om hennes farfar och farmor som är norrmän och som gick med i nazistpartiet då tyskarna hade ockuperat Norge.

Jag tycker boken har ett helt annat värde också, som roman och berättelse över två människors liv under 1930- och 1940-talet, deras kärlek och äktenskap och deras försök att leva ett konstnärligt liv. Hur hennes farfar levde med fru, barn, vänner och älskarinnor i utkanten av det Oslo.

Titel: Jupiters öga
Författare: Oline Stig
ISBN10: 9100124796
ISBN13: 9789100124793

Recensioner i traditionella medier:
Jesper Högström i Expressen
Sydsvenskan
Arbetaren
Svenska Dagbladet
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, Norge, böcker, bok, recension, nazism, Jupiters öga, Oline Stig

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Norge, Recension

Way Out West: Rock + pop = sant

14 augusti, 2010 by Redaktionen

Rock ’n’ roll är inte död. Den lever i högsta grad, i alla fall igår när Iggy & The Stooges äntrade scenen på årets upplaga av Way Out West. Det var svett och spottloskor, röj och tokdans av publiken (både på och nedanför scenen), gung och allsång av publiken. ”Djävlar vilken show”, hördes här och var i publikhavet efteråt och jag kan inte annat än att hålla med. De var underhållande de gamle, att säga något annat vore lögn.

I övrigt: Paul Weller stod för ett okej framträdande, halv fyra på eftermiddagen var ingen optimal tid för show och det var ganska glest framför scenen. Bäst blev det när han körde gamla Jam-låtar, Start! till exempel. Sedan är jag allmänt svag för gubbrock (läs Nick Lowe, Dave Edmunds med flera) och därför kommer Weller undan med godkänt.

Efter tips från en av killarna på min lokala närbutik, passade jag på att kolla in Local Natives. Det var snyggt, tajt, och stämsången funkade. Fast jag kan nog tycka att det blir väl snyggt. Jaja. Wu Tang Clan i Slottskogen var… fascinerande. Tunga beat, händer i luften, och hip hop när den är som bäst. Yay!

Det finns ett band som ofta spelas hemma hos mig: Tindersticks. Funderar efter gårdagen starkt på att komplettera skivsamlingen med The National. Den korthuggna, suggestiva sången, indiegitarrerna och intensiteten hos The National påminner mycket om Tindersticks. Yumyum. Dessutom gillade jag scenuttrycket, leken med mickstativet och kraften i Matt Berningers ångestladdade sång. Det här ska jag lyssna mer på. Snarast.

LCD Soundsystem blev också en favorit under gårdagen. Tung bas, eggande syntslingor och snygg sång kan inte bli fel. Kolla in. Avslutade kvällen med M.I.A:s klubbdunkande laser- och dansshow. ”Man blir som hypnotiserad”, sa sällskapet. Jepp, det går inte att låta bli att dansa, lyssna och beröras av  M.I.A.

Blandningen av rock, pop och indie är Way Out Wests styrka. Igår avgick rocken med segern i den högst inofficiella kampen mellan rockrävar och popsnören. Idag satsar jag på att det blir ett annat resultat: Pavement, Håkan Hellström och Chemical Brothers står på scen. Det kan inte bli annat än bra.

Läs mer: GP,  Aftonbladet, SvD, Poplight

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

Från premiären av Sit Down Tragedy

11 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, natur, teater, recension, scen, Göran Palm, Helge Skoog

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Klimat, Miljö, natur, Recension, Scen, Teater

Nytt på dvd: Sebbe och The first time

7 augusti, 2010 by Redaktionen


The first time är en sån där underhållande lättsam film om en ung man som kanske är lite av en tönt och som blir kär i skolans förmodligen snyggaste och mest populära tjej. Hon uppvaktas förstås av grisigaste och elakaste snyggingen. Historien har vi sett och hört många gången.
Filmen ”The first time” med Devon Werkheiser och Scout Taylor-Compton är varken sämre eller bättre än genomsnittet av dessa filmer.
Den är rolig och får en liten extra poäng i och med att de två huvudkaraktärerna har var sin odräglig lillebror som ingår en pakt där de spelar in allt och lägger ut på Youtube.

Lite text om filmen från ett pressutskick:

Redan första dagen i high school drabbas Victor av akut ”Anya-feber” – han blir huvudlöst och hopplöst förälskad i den vackra Anya. Hopplöst, för Anya är snygg, populär, kommer från en rik familj, är oskyldig och rar – och går i avgångsklassen. På alla sätt och vis långt utanför en sådan gröngölings räckvidd. Det gör inte saken lättare, att hon redan är tillsammans med den smarte Peter, som kör en dyr sportbil, går klädd i märkeskläder och har koll på allt. Den sortens faktum avskräcker dock inte Victor, som med sin klumpiga charm och lite hjälp från en spindel och Anyas småbröder, förvandlar sin hopplösa kärlekshistoria till en katastroffilm, och till allas förvåning lyckas vinna över Anya. Men så är det ju det här med första gången …

Sebbe
En film jag missade på bio och nu sett i efterhand på dvd är den svenska filmen ”Sebbe”.
Den brukar presenteras så här:

Silvertejp, elkablar, avtryckare, sprängmedel.
Sebbe planerade aldrig att bygga en bomb. Det bara blev så.
Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.
På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Jag tycker beskrivning ljuger och inger förväntningar på en annan slags film än vad det var. Det där med att han bygger en bomb är en bisak i filmen, nästan.

Sebbe handlar om en pojke som fyller 15 och som bor ensam med sin mamma. Om hans pappa är död eller om det bara är en lögn får vi aldrig klart för oss. Sebbes mamma jobbar med att dela ut tidningar och de är hur fattiga som helst. Hon tillbringar dessutom stor tid med att hänga på krogen.
Sebbe mobbas i skolan, grovt med misshandel.
Han är ensam och får inte ens en födelsedagspresent av sin mamma när han fyller år. Men så hittar hans mamma en jacka i tvättstugan och ger honom.
Misären de lever i är så hemsk, så fruktansvärd och så hopplös.
Jag har lite svårt att köpa att människor är så totalt ensamma. Inga släktingar verkar finnas, ingen människa alls verkar bry sig om dem.
Ingen lärare reagerar på eller märker hur utsatt han är i skolan heller.

Däremot verkar han vara ett tekniskt geni och bygger en moppe av reservdelar från skroten. Han har också byggt en mängd lampor i sitt rum. Att han som är så duktig inte skulle göra bra ifrån sig i skolan är liksom ologiskt.

Jag köper inte berättelsen och det är synd. För det är ett viktigt budskap om de utsatta barnen som filmen har.
Men den marknadsförs på fel sätt, som att det ska vara en spännande film med bomben han bygger.
Sebbe är inte någon spännande film på något sätt. Den är sorglig, den är tung och den är så utan hopp.

Aftonbladet var också kritisk till filmen och gav den betyg 2 när den lanserades på bio.
Men rätt många av de traditionella filmkritikerna uppskattade filmen, DN gav betyg 4, Expressen fyra getingar och Svenska Dagbladet betyg 5 av 6 möjliga.

När jag jämför de här två filmerna är ju ”The first time” en film som mest är underhållande och inte berättar något om samhället medan Sebbe berättar något hemskt. Själv är jag knappast målgruppen för ”The first time” – men flera ur den yngre generationen såg på filmen här hemma och de tyckte den var bra.
Sebbe missar tycker jag, just för att den är alldeles för mörk. Den missar i att bygga upp spänning och den är för utan hopp. Det är synd, eftersom dess innehåll väl är något som är viktigt: alla människor som möter ett utsatt barn har chansen att bli den människa som ger barnet/ungdomen hopp om ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, ungdomar, film, recension, Sebbe, The first time

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Recension, Scen, ungdomar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in