Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Skivrecension: Swingfly med Awesomeness – An introduction to Swingfly

by


Artist: Swingfly
Titel: Awesomeness – An introduction to Swingfly
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Det gäller att smida medan melodifestival-järnet är varmt. Efter den något oväntade men välförtjänta finalplatsen i årets festival kommer nu en snabbt ihopplockad samling. Sju av tio låtar fanns med på Swingflys album ’God bless the IRS’. En återutgåva med ’Me & my drum’ och andra singellåtar som bonus hade varit roligare, nya skivan klockar in på snåla 34 minuter.

Swingfly har varit aktiv som artist sedan 90-talet då han bland annat samarbetade med Christian Falk. Han blev känd för en större publik 2004 när hans karaktäristiska blandning av toast, rap och sång medverkade till att Teddybears ’Hey boy’ blev en stor hit.

2011 har börjat bra för Swingfly och hans bubblegumspoppiga elektrohiphop. Förutom finalplatsen i melodifestivalen ska ’ Somethings got me started’ vara med i ’Larry Crowne’, en film med Tom Hanks och Julia Roberts. Samma låt har även varit med i TV-serien ’One tree hill’. Just den låten sticker ut mest på skivan med sin mer råa, distade och – i sammanhanget – nästan avskalade refräng.
Swingflys melodier fastnar snabbt och han har en sångstil som känns genuint orginell, men ofta låter han andra ta över sången i refrängerna, med varierat resultat. Flera av låtarna börjar bra för att sedan i dränkas i lager av pålägg, antagligen av missriktade kommersiella skäl. Synd, eftersom ju ovan nämnda ’Somethings got me started’ funkade bra även kommersiellt.

Men det finns fler guldkorn på skivan, exempelvis ’Little did I know’ med hes refräng av Pauline – lite i samma stil som Jasmine Caras ’Try my love again’. Och eftersom det är starka låtar blir det alltid bra men exempelvis ’Winner’ – med gästsång av Ebbot – hade vunnit på en mer renodlad produktion i refrängen.

På lördag håller vi tummarna för Swingfly i melodifestivalens final, det kan bli ännu en skräll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen möter Roger Karlsson inför release av albumet “In i äventyrets vilda labyrint”

by


“Tycker du det låter som visor”, säger Roger Karlsson och ser bekymrad ut. Vi sitter på Söder och pratar om hans nya CD “In i äventyrets vilda labyrint”.
Det var nog tänkt som lite bredare, men håller med om att det är svårt att bestämma janger. Vispop enas vi om efter en stund.

Det har tagit förhållandvis lång tid att göra den här CD, berättar Roger, närmare bestämt 1,5 år. Dessutom är den inspelad på klassikt studiovis. Lifeband i ena rummet och Roger sjungande i ett rum bredvid. Tanken var att ge skivan så mycket av lifespelning som var möjligt.
– För ofta finns det så stor skillnad mellan det du gör på skiva och det du spelar i verkligheten, att närvaron och det lilla extra försvinner. Vi pratade mycket i bandet om att det alltid låter så mycket bättre på konserter så det var värt att testa på den här skivan. Men det krävs att musikerna är bra, så att det inte blir några felspelningar.

Som så många ur hans generation finns rötterna i 1970-talets punkmusik.
Punken var bra, säger han och skrattar eftersom det tillät oss att spela fast vi egentligen inte kunde. Men punken hade också närvaro, var protesten mot det etablerade och bristen på att söka det galna i livet.
– Jag är ju framvuxen ur *Ultrahuset i Handen, punkens högborg, berättar han.

Jag infogar att det inte finns så mycket punk i Rogers nya musik, men han säger att det rebelliska och att gå mot strömmen finns i texterna, om än i högre kvalitet. Uttrycket lever kvar.Texterna är in te lika präglade av bara lusten att spela. Nu är kraven högre, att hitta texternas kärna.

Familjefar till två småbarn. Hus i Ågesta, arbete på heltid som fritidspedagog. Bla ansvarig för ett musikprojekt på Lågstadiet i skolan där han jobbar. Med andra ord full dag och lite till. När hinner du skriva musik, blir min fråga.
“Nätterna. När barnen lagt sig. Så barnen ser mig nog mer än min fru gör, säger han lite urskuldande.
Därtill kommer traditionen från Punktiden “musikerns GDS – Gör det själv”. Sätta upp affischer, boka spelningar. Det senare ett måste för Roger som liksom många andra av dagens musiker inte har produktionsbolag i ryggen, för det är på konserterna som skivorna säljs.

PS
* Kulturföreningen Ultra, höll till i Handen mellan 1980 och 1988, och var under några år en central punkt i det unga punk-Stockholm.

Ett år efter bildandet fick kulturföreningen tillgång ett av de många övergivna hus som fanns i Handen.

Huset på Källvägen 9 i Handens centrum blev nu ett aktivitetshus, det så kallade Ultrahuset. Det som gjort Ultrahuset vida känt var dock alla de konserter som arrangerades där på helger. Under de år som huset fanns gjordes tusentals spelningar med nästan lika många band. Ryktet om det lilla huset med den mycket lilla scenen i vardagsrummet, intill köket där det bakades bullar spreds. Det lockade folk från hela Stockholms län (eller ännu längre bort) att göra resan till Handen på helgerna. Publikrekordet på en spelning där sattes när Ebba Grön spelade där 1981, då det kom 200 personer till lokalen. Den mest välkände av föreningens eldsjälar var Tompa Eken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Syket med albumet With Love

by


Artist: Syket
Titel: With Love
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-02-25

Vi kan börja med att konstatera det mest uppenbara: Syket är ett helt klockrent bandnamn. En annan sak som står sig helt glasklart är att Syket kan sin indie. På With Love tycker jag mig höra influenser av Stone Roses, New Order, My Bloody Valentine samt tidig brittpop. Men till skillnad från Herr Gallagher i Oasis/Beady Eye tar Syket valda ingredienser från sina idoler och blandar ihop det till något som känns fräscht.

Samtidigt som influenserna är brittiska känns With Love som urtypisk svensk indie. Det här är musik i rakt nedstigande led från Studio, The Tough Alliance och The Embassy. Syket är inte lika direkta som de här banden och musiken tar tid på sig på ett annat sätt. Det här Umeåbandet består av sju människor och det hörs på slutresultatet. Det blir ibland lite väl spretigt och jag saknar en tydlig plan. Men när Syket får till det, som på Let It Heal och Grillstugan, så är det riktigt bra och de låtarna kommer att spelas friskt på Sveriges indieklubbar i år.

With Love är en debut som har sina brister, men som ändå gör ett såpass bra intryck att jag tror att vi kan förvänta oss storheter av Syket i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Three Seasons album Life’s Road, betyg 5 av 5

by

Artist: Three Seasons
Titel: Life’s Road
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011.02.11

Det här är bra! Riktigt bra! Det här är 70-tals influerad rock när den är som bäst, tidigt 70-tal, inklusive Hammond soundet. Blues baserad rock, men till skillnad från många nutida 70-tals inspirerade rockare så tillåter man sig att sväva ut lite, vilket i och för sig är väldigt tidstypiskt. Det finns hur många referenser till 70-talet som helst, det är inte ens någon mening i att rabbla upp grupper.
Skivan inleds med ett par funkiga bluesspår för att sen sväva ut i lite olika riktningar; lite folk, spår av jazz, lite jam, men en varierad men samtidigt ett märkvärdigt konsistent album! Men visst med tre låtar över 10 minuter så visst finns det utrymme för både lite progressiva, psykedeliska utsvävningar och lite jam när det passar.

Även om det här albumet håller för många lyssningar får man hoppas på att det kommer mer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen recenserar R.E.M:s nya album Collapse Into Now

by

Artist: R.E.M.
Titel: Collapse Into Now
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 7 mars 2011

Det är i år närmare trettio år sedan R.E.M. gick in i studion för att spela in Cronic Town, deras första EP. De album som följde på debuten är alla klassiker. Med album som Murmur, Reckoning, Fables Of The Reconstruction och Document byggde bandet sakta men säkert upp en fanskara som bara växte efter varje album. Det hela kulminerade med albumet Automatic For The People som gjorde R.E.M. till ett av världens populäraste rockband. Sedan dess har de aldrig kunnat nå upp till den där nivån igen. Deras senare alster har stundtals varit bra men oftast känts oinspirerade

Arbetet med förra albumet, Accelerate verkar ha gjort bandet gott. På Collapse Into Now känns R.E.M. plötsligt relevanta igen. Till skillnad från Accelerate, som bestod närmast uteslutande av korta rocklåtar, är Collapse Into Now ett album där bandet blandar friskt från sin bakkatalog. Collapse Into Now växlar mellan stadiumrock och lugnare akustiska nummer och ballader. Det finns många referenspunkter till tidigare verk; Discoverer hade platsat på Monster från 1994; Überlin och Oh My Heart hade inte skämts bredvid de andra country-inspirerade låtarna på New Adventures In Hi-Fi och Walk It Back låter som en outtake från Automatic For The People.

Det är kanske lite fult att säga att R.E.M. låter relevanta igen när mycket av albumet för tankarna till tidigare verk. Men faktum är att på Collapse Into Now så omfamnar bandet sitt signatursound och försöker inte låta som några andra. Istället för att desperat försöka följa moderna trender blickar R.E.M. bakåt och tar vara på vad det är som gör dem bra. Det är någonting de förtjänar respekt för.

Därmed inte sagt att det finns ett par tveksamma val även på det här albumet. Varför de har hyrt in Peaches till att sjunga på Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter är för mig en gåta. Reprisen av Discoverer i avslutande Blue kan också ifrågasättas. I slutändan blir det kanske också lite väl mycket rock. På det här albumet är bandet som bäst i lugnare nummer som Überlin, Walk It Back och Me, Marlon Brando, Marlon Brando And I där fokus ligger på helgjutna melodier och Michael Stipes och Mike Mills röster.

Precis som Accelerate hör inte Collapse Into Now till R.E.M:s höjdpunkter under sin mer än trettio år långa karriär. Men det är också lite orättvist att förvänta sig en ny Automatic For The People eller Murmur. Collapse Into Now är ändå det bästa bandet gjort sedan mitten av nittiotalet. Om du slopar de höga förväntningarna och bara lyssnar hör du ett R.E.M. som visar att de fortfarande kan skapa bra och relevant musik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,