Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

REM

R.E.M. – splittras: ett klokt beslut

by

R.E.M. splittras vilket bandet meddelade via sin officiella hemsida:
To our Fans and Friends: As R.E.M., and as lifelong friends and co-conspirators, we have decided to call it a day as a band. We walk away with a great sense of gratitude, of finality, and of astonishment at all we have accomplished. To anyone who ever felt touched by our music, our deepest thanks for listening.

Snabbt kom nyheten ut via medier som Aftonbladet:
Efter 31 år och hits som ”What’s the frequency Kenneth?”, ”Losing my religion” och ”Shiny happy people” har medlemmarna i R.E.M beslutat att lägga ner bandet.
– Vi byggde något fantastiskt ihop och nu ska vi lämna det bakom oss, säger frontmannen Michael Stipe i ett pressmeddelande på officiella sajten remhq.com.

Jo, en supergrupp har R.E.M. varit, en av de stora och blixtsnabbt kom också uppgiften om att bandet splittras ut på Wikipedia:
R.E.M var en amerikansk rockgrupp som bildades 1980 i Athens, Georgia av Michael Stipe (sångare), Bill Berry (trummor, lämnade bandet 1997), Peter Buck (gitarr) och Mike Mills (bas). Under 1980-talet fick bandet en växande kultstatus, mycket tack vare Stipes texter och gruppens musik. I början av 1990-talet var R.E.M. ett av världens populäraste och mest respekterade och inflytesrika band. Sedan 2007 är de invalda i Rock and Roll Hall of Fame.[1]
Gruppen splittrades 2011 efter 31 år tillsammans.

Jag var ett stort fan av gruppen under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Och de har också bjudit världen på några odödliga låtar, som ”Losing my religion” och ”Everybody hurts”. Men deras senaste album som getts ut under 2000-talet har visat att bandet visserligen är proffsigt men ändå trött och inte skapar något nytt av hög kvalitet. Det var nog mycket bra att de splittrades. Däremot tror jag vi kommer att höra av dem i andra sammanhang, när de laddat nya batterier i andra sammanhang.

Relaterat: SVT, Dagens Nyheter, Expressen.

Kulturbloggen recenserar R.E.M:s nya album Collapse Into Now

by

Artist: R.E.M.
Titel: Collapse Into Now
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 7 mars 2011

Det är i år närmare trettio år sedan R.E.M. gick in i studion för att spela in Cronic Town, deras första EP. De album som följde på debuten är alla klassiker. Med album som Murmur, Reckoning, Fables Of The Reconstruction och Document byggde bandet sakta men säkert upp en fanskara som bara växte efter varje album. Det hela kulminerade med albumet Automatic For The People som gjorde R.E.M. till ett av världens populäraste rockband. Sedan dess har de aldrig kunnat nå upp till den där nivån igen. Deras senare alster har stundtals varit bra men oftast känts oinspirerade

Arbetet med förra albumet, Accelerate verkar ha gjort bandet gott. På Collapse Into Now känns R.E.M. plötsligt relevanta igen. Till skillnad från Accelerate, som bestod närmast uteslutande av korta rocklåtar, är Collapse Into Now ett album där bandet blandar friskt från sin bakkatalog. Collapse Into Now växlar mellan stadiumrock och lugnare akustiska nummer och ballader. Det finns många referenspunkter till tidigare verk; Discoverer hade platsat på Monster från 1994; Überlin och Oh My Heart hade inte skämts bredvid de andra country-inspirerade låtarna på New Adventures In Hi-Fi och Walk It Back låter som en outtake från Automatic For The People.

Det är kanske lite fult att säga att R.E.M. låter relevanta igen när mycket av albumet för tankarna till tidigare verk. Men faktum är att på Collapse Into Now så omfamnar bandet sitt signatursound och försöker inte låta som några andra. Istället för att desperat försöka följa moderna trender blickar R.E.M. bakåt och tar vara på vad det är som gör dem bra. Det är någonting de förtjänar respekt för.

Därmed inte sagt att det finns ett par tveksamma val även på det här albumet. Varför de har hyrt in Peaches till att sjunga på Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter är för mig en gåta. Reprisen av Discoverer i avslutande Blue kan också ifrågasättas. I slutändan blir det kanske också lite väl mycket rock. På det här albumet är bandet som bäst i lugnare nummer som Überlin, Walk It Back och Me, Marlon Brando, Marlon Brando And I där fokus ligger på helgjutna melodier och Michael Stipes och Mike Mills röster.

Precis som Accelerate hör inte Collapse Into Now till R.E.M:s höjdpunkter under sin mer än trettio år långa karriär. Men det är också lite orättvist att förvänta sig en ny Automatic For The People eller Murmur. Collapse Into Now är ändå det bästa bandet gjort sedan mitten av nittiotalet. Om du slopar de höga förväntningarna och bara lyssnar hör du ett R.E.M. som visar att de fortfarande kan skapa bra och relevant musik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,