Kulturbloggen recenserar R.E.M:s nya album Collapse Into Now

Artist: R.E.M.
Titel: Collapse Into Now
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 7 mars 2011

Det är i år närmare trettio år sedan R.E.M. gick in i studion för att spela in Cronic Town, deras första EP. De album som följde på debuten är alla klassiker. Med album som Murmur, Reckoning, Fables Of The Reconstruction och Document byggde bandet sakta men säkert upp en fanskara som bara växte efter varje album. Det hela kulminerade med albumet Automatic For The People som gjorde R.E.M. till ett av världens populäraste rockband. Sedan dess har de aldrig kunnat nå upp till den där nivån igen. Deras senare alster har stundtals varit bra men oftast känts oinspirerade

Arbetet med förra albumet, Accelerate verkar ha gjort bandet gott. På Collapse Into Now känns R.E.M. plötsligt relevanta igen. Till skillnad från Accelerate, som bestod närmast uteslutande av korta rocklåtar, är Collapse Into Now ett album där bandet blandar friskt från sin bakkatalog. Collapse Into Now växlar mellan stadiumrock och lugnare akustiska nummer och ballader. Det finns många referenspunkter till tidigare verk; Discoverer hade platsat på Monster från 1994; Überlin och Oh My Heart hade inte skämts bredvid de andra country-inspirerade låtarna på New Adventures In Hi-Fi och Walk It Back låter som en outtake från Automatic For The People.

Det är kanske lite fult att säga att R.E.M. låter relevanta igen när mycket av albumet för tankarna till tidigare verk. Men faktum är att på Collapse Into Now så omfamnar bandet sitt signatursound och försöker inte låta som några andra. Istället för att desperat försöka följa moderna trender blickar R.E.M. bakåt och tar vara på vad det är som gör dem bra. Det är någonting de förtjänar respekt för.

Därmed inte sagt att det finns ett par tveksamma val även på det här albumet. Varför de har hyrt in Peaches till att sjunga på Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter är för mig en gåta. Reprisen av Discoverer i avslutande Blue kan också ifrågasättas. I slutändan blir det kanske också lite väl mycket rock. På det här albumet är bandet som bäst i lugnare nummer som Überlin, Walk It Back och Me, Marlon Brando, Marlon Brando And I där fokus ligger på helgjutna melodier och Michael Stipes och Mike Mills röster.

Precis som Accelerate hör inte Collapse Into Now till R.E.M:s höjdpunkter under sin mer än trettio år långa karriär. Men det är också lite orättvist att förvänta sig en ny Automatic For The People eller Murmur. Collapse Into Now är ändå det bästa bandet gjort sedan mitten av nittiotalet. Om du slopar de höga förväntningarna och bara lyssnar hör du ett R.E.M. som visar att de fortfarande kan skapa bra och relevant musik.

Läs även andra bloggares åsikter om REM, musik, recensioner, skivnytt