Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Regissören Elisa Kragerup vill rubba vår världsbild med ny tolkning av My Fair Lady

by

Foto: Carl Bengtsson / Skarp Agent

8 december är det premiär för My Fair Lady på Kulturhuset Stadsteatern! I rollerna ser vi bland annat Johan Rabaeus, Magnus Uggla och Nina Zanjani – som gör musikaldebut. För regi står danska stjärnregissören Elisa Kragerup. My Fair Lady är hennes första uppsättning i Sverige.

Ett pressmeddelande:

Eliza Doolittle drömmer om ett annat liv än att stå i ett gatuhörn och sälja blommor för småpengar. Av en slump stöter hon på Henry Higgins, uppblåst men passionerad språkprofessor som ironiserar över hennes ”obildade rännstensspråk”. Ett möte mellan två världar. Higgins föreslår på skämt ett experiment – på sex månader ska han få Eliza att tala belevat! Förvandla henne från ingenting till drottningen av Saba. Eliza blir förbannad. Sen nyfiken. Varför inte? Hon söker upp Higgins. Gärna lektioner – men på hennes villkor.

Elisa Kragerup är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady.

– Jag har, sen jag var liten, älskat berättelsen i den här musikalen. Hur ett möte med en människa kan förändra oss och rubba vår världsbild. Jag tror att vi måste våga mötas och utmana våra fördomar! Säger Elisa Kragerup. Jag vill också i den här uppsättningen fokusera på hur människors förväntningar på oss påverkar oss och våra prestationer. Om någon tror på oss, då kan vi klara vad som helst.

My Fair Lady är en av de mest älskade musikalerna och hade sin urpremiär 1956. Den bygger på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion om blomsterflickan Eliza och hennes möte med en annan värld.

I rollen som Fru Higgins ser vi Lena-Pia Bernhardsson och i rollen som Pickering, Higgins parhäst, Robert Fux. Fru Eynsford Hill görs av Ann-Sofie Rase, Freddy av Vilhelm Blomgren och Zoltan Karpathy av Ole Forsberg.

Nina Zanjani är skådespelare men har jobbat en hel del med musik, från det egna punkbandet som hon startade när hon var 13 år till de konserter hon gjort med Tonbruket och First Aid Kit på senare år. Detta blir hennes musikaldebut och hennes första roll på Kulturhuset Stadsteatern sedan hon gjorde Rakel i Eva Bergmans uppsättning av Nathan den vise 2008.

Johan Rabaeus kom till Stockholms stadsteater 2001 för rollen som Aston i Tommy Berggrens uppsättning av Fastighetsskötaren (2001) och har därefter gjort flera stora roller här. Bland annat som Estragon i den legendariska uppsättningen av I väntan på Godot (2009), monologen Gregorius (2011) och senast som Herr Schultz i Cabaret (2015).

Magnus Uggla är pop- och rocksångare, låtskrivare, revyartist, och skådespelare. Han slog igenom med låten Varning på stan 1977 och har totalt givit ut över 20 album. Hans kritikerhyllade monolog Hallå! Popmusik, kickar å kläder (premiär 2015) har spelats för utsålda hus på Teater Galeasen, Orionteatern, Dramaten och turnerat med Riksteatern.

Musikalen My Fair Lady med sångtexter och dialog av Alan Jay Lerner och musik av Frederick Loewe efter George Bernard Shaws pjäs (1912) och Gabriel Pascals film Pygmalion i regi av Elisa Kragerup får premiär 8 december på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Higgins Johan Rabaeus
Eliza Nina Zanjani
Pickering Robert Fux
Doolittle Magnus Uggla
Fru Pearce Kajsa Reingardt
Fru Higgins Lena-Pia Bernhardsson
Fru Eynsford Hill Ann-Sofie Rase
Freddy Vilhelm Blomgren
Zoltan Karpathy Ole Forsberg

I övriga roller: Tove Edfeldt, Rolf Lydahl, Karin Mårtenson, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Snorre Ryen Töndel,
Swing Anna Hansson

Dansare Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Näsström, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser

Teaterrecension: Våra drömmars stad – arbetarperspektivet blev förlöjligat

by

Foto: Bengt Wanselius

Våra drömmars stad
Av Per Anders Fogelström
I dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Koreograf: Roger Lybeck
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Åsa Frankenberg
Mask: Carina Saxenberg
Premiär 2 november 2017 på Stora Scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Kanske är det ett omöjligt uppdrag att iscensätta Per Andres Fogelströms boksvit på scen, i synnerhet som det är fem av svensk litteraturs klassiker som ska bakas ihop på scen till en föreställning på tre timmar. Hela serien som utspelar sig från 1860-1969 ska berättas på tre timmar på Stockholms stadsteaters stora scen. En lång rad duktiga svenska skådespelare på scen som alla gjorde bra ifrån sig – men det räcker inte. Vi kommer aldrig människorna nära och det har att göra med hur regissör valt föra över berättelserna på scen. Det blir en mycket ytlig parad av människoöden.

Per Anders Fogelströms fem romaner i Mina drömmars stad-serie osar av ett starkt politiskt engagemang för de utsatta och är berättade ur ett konsekvent arbetarperspektiv. I Linus Tunströms regi fokuseras temat på Stockholm, som stad och dess förändring. Föreställningen handlar mer om Stockholm än om människorna. Det politiska kommer fram glimtvis men mest ganska förlöjligat, som en kliché.

Jag saknar den fasta förankringen i arbetarperspektivet, jag saknar fördjupningen av karaktärer och jag saknar den berättelse som berör så starkt i Per Anders Fogelströms romaner.

Per Anders Fogelström som föddes 1917 växte upp under fattiga förhållande på Södermalm. Hans pappa lämnade familjen tidigt och utvandrade till Amerika för att aldrig återvända. Per Anders Fogelström växte upp med sin syster, sin mamma och sin mormor. Hans stora publika genombrott kom med ”Sommaren med Monika” 1951, som filmades 1953 av Ingmar Bergman. 1960 kom ”Mina drömmars stad”, den först delen i de fem Stockholmsskildringarna som utspelar sig kring Emelie, Hennings dotter.

Vanna Rosenberg är Emelie och det är en stor prestation, hon är enastående då hon skildrar Emelie från barnsben till ålderdomen. Överhuvudtaget är jag imponerad av alla skådespelare, de gör det bästa av situationen.

Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius berättar i föreställnings program att de valt att göra detta till en kollektiv berättelse. Hundrafemtio år gestaltas av fjorton skådespelare och varje skådespelare har huvudrollen i sin karaktärs berättelse. Resultatet blir mest rörigt och med för stor distans till de olika karaktärerna. Emelie är den röda tråden men hon får mest finnas till i utkanten av scenbilden.

Vissa berättelser tror jag mår bättre av att berättas på ett mer traditionellt sätt där vi får några karaktärer att leva oss in i, att beröras av mer på djupet.

Våra Drömmars Stad
Av Per Anders Fogelström – en föreställning av Linus Tunström och Ulla Kassius, i dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Premiär 2 november 2017
Stora scenen

Medverkande på scenen
Emelie: Vanna Rosenberg
Henning: Peter Viitanen
Annika: Kirsti Stubø
Tummen: Jörgen Thorsson
Olof: Omid Khansari
Rudolf: Tim Dillman (Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)
Beda: Eva Stenson
David: Jan Mybrand
Johan: Gerhard Hoberstorfer
Jenny: Matilda Ragnerstam
Bärta: Angelika Prick
Erik: Leif Andrée
August: Shebly Niavarani
Elisabeth: Eva Rexed
Iman Talabani

Teaterrecension: Sanningen – en helt underbar skrattfest med allvarlig underton

by

Sanningen
Av Florian Zeller
Översättning Magdalena Sørensen
Regi Helena Bergström
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Erik Berglund och Peter Lundin
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Skandinavienpremiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, lilla scenen 27 oktober 2017

”Sanningen” bjuder på en helt underbar skrattfest, jag vek mig dubbel av skratt – och samtidigt har komedin något viktigt att säga eller rättare sagt få oss att fundera vidare kring. Vad är sanning? Vad är lögn? Vad är skillnaden mellan att ljuga och vara oärlig? Är sanningen alltid den bästa lösningen? Kan vi leva på osanning och ändå må bra? Och vilken sanning gäller, din eller min, om vi ser situationen från helt olika synvinklar?

Att skriva komedi och få oss att både skratta och vara allvarliga är en stor konst. Den franske författaren och dramatikern Florian Zeller har på kort tid etablerat sig som en av Frankrikes mest hyllade pjäsförfattare. Den brittiska tidningen The Guardian skriver om honom som: the most exciting new theatre writer of our time.

Florian Zeller är född 1979 i Paris och han gjorde en uppmärksammad författardebut drygt tjugo år gammal med ”Neiges Artificielles”. Hans böcker är översatta till flera språk, men ännu inte till svenska. Det borde något förlag ta tag i snart.

Det finns många kända komedier som sätts upp med jämna mellanrum men de allra flesta av dessa komedier är skrivna för så länge sedan att de skildrar och utspelar sig ofta i miljöer och situationer som känns väldigt främmande för människor i dagens samhälle. Därför utropar jag: Äntligen. Äntligen har det kommit en skicklig dramatiker som kan skriva komedier för nutidens människor.

”Sanningen” skildrar fyra människor i Paris, två gifta par. Handlingen kretsar kring Michel (suveränt spelad av Sven Ahlström) som är gift med Laurence (Helena af Sandeberg) samtidigt som han har en affär vid sidan av med Alice (Mirja Turestedt). Situationen kompliseras av att Alice är gift med Paul (Emil Almén) som är Michels bästa vän. Ja egentligen är vänskapen med Paul nog det viktigaste för Michel.

Michel har inte dåligt samvete och besväras inte av skuldkänslor för sin sexuella relation med Alice, påstår han i alla fall. Det man inte vet har man inte ont av, menar han. Paul som dessutom nyligen blivit arbetslös ska inte behöva få ännu mer ledsamheter.

Att spela komedi kräver sin skådespelare. Alla fyra bär upp sina roller väl, trots att några av dem vi några tillfällen glömde bort sin replik och fick begära stöd av sufflören. Det är sådant som lätt händer på en premiär. Det gjorde ingenting för spelstilen var medvetet uppbyggd med viss distans.

Scenlösningen är väldigt elegant. Istället för att ha olika scenografier i de olika rummen är två stora skärmar uppställda på scenen bakom skådespelarna och där appliceras bilder, som hustak när Michel och Alice befinner sig i hotellrummet där de har kärleksmöten, och kakel när Michel och Paul är i omklädningsrummet efter att ha spelat tennis. Före varje scen appliceras stora närbilder på de två skådespelare som är med i scenen. En smart och spännande scenlösning som passar perfekt just i den här föreställningen.

Det var länge sedan jag skrattade så på en föreställning på en svensk teaterscen och det var befriande.
Ibland visste vi som publik vilken vändning en scen skulle ta men ibland blev vi helt lurade. Det var helt enkelt mycket skickligt sammanvävt av Florian Zeller och väl förvaltat av regissör Helena Bergström och de fyra skådespelarna – plus scenografens fina scenlösning. Temat för kvällen var inte vara roligt presenterat, föreställningen ställer intressanta frågor om sanning och lögn och allt däremellan. Dessutom kan slutet tolkas på flera sätt – och sådant gillar jag och det passar som hand i handske just i en föreställning som skildrar lögn, sanning, ärliget, oärlighet och alla gråzoner däremellan.

Biograf öppnar på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen

by

Den 9 september invigs den nya biografen i Skärholmen som ett steg i utvecklingen mot ett allkonsthus. På det fullspäckade höstprogrammet finns också sex teaterföreställningar och en dansfestival med Dansistan. Édouard Louis succéroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule blir pjäs, Carolina Frände regisserar farsen Panik i flickrummet och i Pavlovs Tispe delar Camara Joof med sig av hur det är att växa upp som svart bisexuell kvinna i dagens samhälle. Flera olika gästspel finns också på programmet.

Ett pressmeddelande berättar:
Just nu pågår byggarbeten för att omvandla Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen till en kombinerad teaterscen och biografsalong.

– I och med invigningen av bion går vi mot ett mer mångfacetterat kulturhus. Visionen kring ett framtida kulturhus är att det drivs i gemensamma lokaler men av olika självständiga aktörer där Kulturhuset Stadsteatern fungerar som ett samordnande paraply. Det kommer bli en plats som rymmer både professionell konst, eget skapande, El Sistema, arbetsmöjligheter för frilansare på olika områden, bibliotek, förenings- och samlingslokaler, Designlab S och andra samarbeten vi ännu inte kan föreställa oss, säger Carolina Frände som är konstnärlig chef.

Det blir en internationell barn- och ungdomsfilmrepertoar som ger besökare från hela staden möjlighet att se filmer som annars inte är så enkelt tillgängliga. Samarbeten med olika filmfestivaler kommer göra det möjligt att fokusera på specifika filmområden.

Valentina Bender har rekryterats som projektledare för filmverksamheten. Hon har tidigare arbetat som producent på Stockholm filmfestival junior.

– Processen att hitta biografens identitet tillsammans med publiken kommer att bli väldigt spännande. Vi kommer att visa kvalitetsfilm, dokumentärer, kortfilm och långfilm från olika delar av världen för barn, unga och vuxna, säger Valentina Bender.

Carolina Frände ser fram emot att stifta bekantskap med alla som i och med den nya biografen för första gången blir intresserade av Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen.

– Och samtidigt är jag glad att scenkonstverksamheten för barn- och unga under höstsäsongen är ännu bredare och rikare än tidigare, säger hon.

Den första höstpremiären den 9 september är Panik i flickrummet, något så ovanligt som en nyskriven, vansinnig och äkta fars från 9 år av Åsa Lindholm i regi av Carolina Frände. 11-åriga Lilis pappa Moff tror att hon är med i en läseklubb och gillar hästar, men hennes högsta dröm är att spela elgitarr i ett punkband. Rollerna spelas av Maria Sundbom, Astrid Kakuli, Per Öhagen och Ulrika Nilsson.

Édouard Louis hyllade debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule blir monolog. Romanen handlar om Louis uppväxt i en fabriksort i norra Frankrike där våld, homofobi och rasism var ständigt närvarande. Lucia Cajchanova har gjort dramatiseringen, Per Öhagen regisserar och på scenen ser vi Björn Elgard. Urpremiär 28 september.

Det blir också flera gästspel under hösten. Camara Joof delar med sig av sin personliga berättelse i Pavlovs Tispe och Christopher Lehman spelar sin föreställning Drömmaren. Svaret som produceras på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby spelar några föreställningar i Skärholmen.

I november gästar Dansistan med en dansfestival. Under en vecka kommer föreställningarna Hairy Tales, Juck, Koreografin och Do you feel Lucky? spelas för skolor. Även Kretsteatern kommer till Skärholmen med flera föreställningar.

HÖSTENS PREMIÄRER OCH GÄSTSPEL I KRONOLOGISK ORDNING
Mer information finns på www.kulturhusetstadsteteatern.se/skarholmen

Panik i flickrummet
Av: Åsa Lindholm
Medverkande: Maria Sundbom, Astrid Kakuli, Per Öhagen och Ulrika Nilsson.
Regi: Carolina Frände
Urpremiär: 9 september

Pavlovs Tispe
Av och med: Camara Joof
Regi: Kai Johnsen
Urpremiär: 21 september

Göra sig av med Eddy
Av: Édouard Louis
Medverkande: Björn Elgard
Regi: Per Öhagen
Urpremiär: 28 september

Drömmaren
Av och med: Christopher Lehman
Spelas från den 10 oktober

Svaret
Av: Ayesha Quraishi, Niki Tsappos, Imenella Mohamed, Doreen Ndagire
Medverkande: Niki Tsappos, Imenella Mohamed, Doreen Ndagire
Regi: Ayesha Quraishi
Spelas från den 1 november

Kretsteatern 14-19 november
Min mammas dotter, Medan vi väntar, Expedition livet Anders Lundin, Fine and mellow- en hyllning till Bille Holiday och En kväll med Forsell.

Festival med Dansistan 20-24 november
Hairy Tales, Juck, Koreografin och Do you feel Lucky?

Lena Olin till Stockholms stadsteater till ”Vem är rädd för Virginia Woolf” i regi av Tommy Berggren

by

Regissören Tommy Berggren sätter upp Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf med Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén och Josefin Ljungman i rollerna. Pjäsen är en av de stora moderna klassikerna. Premiär 29 september på Klarascenen.

Ett pressmeddelande:
Tommy Berggren spelade själv i Vem är rädd för Virginia Woolf när den hade Europapremiär på Dramaten 1963 i regi av Ingmar Bergman. De övriga i ensemblen var Georg Rydeberg, Karin Kavli och Bibi Andersson.
– Jag minns med stor glädje pjäsen och uppsättningen. Det var mitt första samarbete med Ingmar Bergman och ensemblen var en dröm. Så är också fallet när jag nu ska regissera den på Kulturhuset Stadsteatern, säger Tommy Berggren.
Lena Olin som har haft stora framgångar som filmskådespelare de senaste åren ser fram mot att stå på en svensk teaterscen igen under hösten 2017. Repetitionerna inleds redan under våren.
– Jag har inte spelat teater på över 25 år, så det är med skräckblandad stormförtjusning jag ser fram mot detta. Både Tommy Berggren och Peter Anderson är innerligt sammanflätade med begynnelsen av mitt yrkesliv. Jag har djup respekt för dem bägge. De har känt mig sen jag var tonåring. När vi träffades för att prata om projektet kändes allt självklart och lustfyllt, säger Lena Olin.
– Det är ett privilegium att Lena Olin väljer att göra sin comeback på en svensk teaterscen och här på Kulturhuset Stadsteatern. Det är Tommy Berggrens förtjänst, säger Anna Takanen, teater och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

– Det handlade om timing – vi har skapat en speciell spelperiod så det är möjligt för Lena att vara med. Vi sätter upp den på intima Klarascenen som ger utrymme för stort skådespeleri på nära håll. Det kommer finnas ett begränsat antal biljetter till det här exklusiva sammanhanget, säger hon.
Lena Olin blev anställd vid Dramaten direkt efter examen, där hon tidigt fick tunga roller i Ingmar Bergmans uppsättningar av Kung Lear och Ett drömspel. I sin internationella karriär har hon nominerats till flera utmärkelser, bland annat Golden Globe för Varats olidliga lätthet och en Oscarsnominering för rollen i Fiender.1980 fick hon Ingmar Bergmanpriset. Olin har bland annat medverkat i filmerna Chocolat, Casanova och Hypnotisören som maken Lasse Hallström regisserat. Hon medverkade nyligen i den svenska TV-serien Welcome to Sweden som också sänts på amerikanska NBC.

Tommy Berggren har haft en lång och mycket framgångsrik skådespelarkarriär. Han ägnar sig numera åt teaterregi och har flera hyllade produktioner bakom sig. Hans första uppsättning som regissör på Stockholms stadsteater var Fastighetsskötaren 2001. Sedan 2008 har han gjort en uppsättning om året, ofta något av Beckett eller Pinter, exempelvis I väntan på Godot och Hemkomsten, alla stora publik- och kritikersuccéer.

Peter Andersson har gjort flera hyllade rolltolkningar i Tommy Berggrens rosade Beckett- och Pinteruppsättningar, som I väntan på Godot, Slutspel, Födelsedagskalaset och Fastighetsskötare. Han är flerfaldigt Guldbagge-nominerad och känns även igen från pjäser av Lars Norén och från Millennium-trilogin.

Henrik Norlén har gjort en rad roller på Kulturhuset Stadsteatern, senast rollen som Nathaniel i pjäsen om Ayn Rand, Du ska veta mitt värde. På TV och film har vi bl.a. sett honom Hotell, Återträffen, En pilgrims död, Fjärde mannen, Min lilla syster och Stockholm östra för att nämna några.

Josefin Ljungman fick sitt genombrott 2008 som Hedvig på Stockholms stadsteater i Ibsens Vildanden i regi av Tommy Berggren. Hon är bl.a. känd från filmer som Himlen är oskyldigt blå och Mig älskar ingen.