Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Klas Östergrens Gentlemen – Modern svensk klassiker med imponerande spännvidd

by

Gentlemen
Författare: Klas Östergren
Utgiven: 1980
ISBN: 91-0-010803-0
Albert Bonniers Förlag

”Hej då, flickor!”

Orden kommer från Henry Morgan efter att noggrant ha knutit en svårbemästrad Duke of Windsor-knut med sin tidstrotsande slips, i omklädningsrummet på boxningsklubben Europa, efter en så lång tids frånvaro att ingen längre känner igen honom när han nu återvänt till sin forna klubb. Orden väcker givetvis anstöt hos de hårdtränande boxarna, men faktum är att denna trettiofemårige, okände gentleman kommit in och spöat dem allihop.

Året är 1979 och den fiktive, eller halvverklige, karaktären Klas Östergren befinner sig barrikaderad i en enorm, mörk och kall våning på Hornsgatan i Stockholm, med ett rakat och misshandlat huvud, ett halvglest skägg och nervösa spasmer under ena ögat. Gardinerna är fördragna och Henry Morgans ödesdigra, sedan länge bortklingade ord – ”I den här lägenheten är natten en ständig möjlighet…” – ringer fortfarande i den unge litteratörens huvud, och tycks för honom ha blivit ett slags mantra. Det senaste årets minnen yr omkring som dammkorn i ett blåsigt hörn, lösa fragment tagna ur sitt sammanhang. Vad är det egentligen som har inträffat? I ett försök att själv förstå allting, att stapla upp de fakta och minnen som fortfarande är åtkomliga bestämmer sig den plågade, egenhjärtligt isolerade ynglingen att skriva ned allt han minns. Från början.

Så tar berättelsen fart. Tillbaka till hans första möte med Henry, just denna kalla, mörka kväll på boxningsklubben Europa och hur han sedan halvt på eget bevåg, halvt som av en dold kraft snärjdes in i det nät av mystik, hemligheter och myter som omgärdar denna man och dennes bror. Sedan ännu längre tillbaka, längre än så, till födelserna, äventyren och de tragiska, oförhinderliga ögonblicken som kantat liven tillhörande Henry Morgan; jazzpianisten, boxaren, bohemen, die barmeister, the clerk, le boulevardier, kustjägardesertören och Berlinagenten – och hans bror – poeten, barnstjärnan, filosofen, alkoholisten och f.d. dårhusinlagde; den skarpt intellektuelle och hopplöse Leo Morgan. Båda barnbarn till farfar Morgonstjärna, adlig dandy och medlem i sällskapet BBB, berest, beläst, belevad, och söner till Jazzbaronen, den i Sverige närmast legendariske jazzpianisten som bytte efternamn till Morgan (det klingade bättre till jazz).

Det som, likt många saker med denna bok, särskilt imponerar mig är de tillsynes enorma, påhittade och nästan nödvändigtvis delvis upplevda referensramar som författaren haft att luta sig emot. Redan som 25-åring hade Klas Östergren ett ypperligt språk och en prosa som flyter fram i en porlande, klar, men icke desto mindre eftertänksam takt. Här går det undan, historien tickar fram och bakom varje hörn döljer sig en vändning, en konspiration, en garderob med ett rasslande skelett i, och allting snärjs ihop till ett nät som likt i en antik, grekisk tragedi oförhinderligen är på väg mot en stundande katastrof.

Men i största delen av berättelsen är katastrofen inte här än och trots tragik och smärta i liven till båda dessa bohemer, gentlemen och odågor är tonen munter och framtidens välgång alltjämt strax inom räckhåll. Henry Morgan ska bara slutföra sin pianosymfoni Europa, vittrande fragment, baserad på hans femåriga exil nere på kontinenten och sedan är det bara att hyra in sig en kväll på Södra Teatern, bjuda dit alla höjdare och så blir han snart erkänd! Och, säger han; Leo ska bara färdigställa sin nästa diktsamling, Autopsi, Klas ska bara skriva färdigt sin pastisch så här på hundraårsjubileet till Röda Rummet så kommer livet snart le mot dessa tre tillbakadragna gentlemen!

Handlingen till denna bok är tätt indragen i olika historiska skeden; Vietnamkrig, andra världskriget, kalla kriget-övningar, delning av Berlin, Beatles framgångar, den revolutionära vänsterrörelsens uppgång och fall, De Gaulles slutgiltiga triumf i Frankrike och svenskt hemligt stöd till tyska nazister. Detta påverkar starkt karaktärerna i boken, Henry blir oavsiktligt värvad som agent i Berlin, stöter på Sartre i Paris och hamnar i samma stad i ett caféslagsmål med Salvador Dalí. Henry och Klas gräver tillsammans med ett hemligt sällskap, bestående av diverse enstöringar och motborgare, efter guld som enligt en gammal karta tros finnas i en bortglömd kunglig flyktväg, rakt under det gamla lägenhetshuset på Hornsgatan. Leo blir totalknäckt efter sin misslyckade inblandning i Hogarth-affären, en farlig konspiration på svensk elitnivå där (spoiler alert) svenska mekanikföretag bröt mot den officiella neutralitetspolicyn och under andra världskriget i hemlighet levererade vapen till Tredje Rikets militärmakt. Det finns plats för så mycket i denna bok, ett oerhört brett register av upplevelser, infallsvinklar och känslor och framförallt, en hel del humor.

Berättelsen om de två bröderna och betraktaren och nyfunne vännen Klas Östergren fångar mig oundvikligen i ett hårt grepp, det är inte för inte som den efter nästan fyrtio år fortfarande räknas som ett av de mest välkända verken i svensk litteratur på senare tid. Framförallt fångas jag av dessa konspirationer, mystiska legender och myter som utspelar sig i Stockholm och nere på kontinenten under efterkrigstiden och kalla kriget, och av den breda allmänbildning och det rika språk som berättaren och den passiva protagonisten innehar. Slutet är i högsta grad öppet för spekulation och fortsättning och att läsa uppföljaren, Gangsters, som utkom år 2005, tjugofem år efter Gentlemen, blir ett måste.

Bokrecension: Exit Väst av Mohsin Hamid – en enastånde roman om vår tid, om kärlek, lojalitet och livet

by

Exit Väst
Författare: Mohsin Hamid
Utgiven: 2017-10
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
ISBN: 9789127153448
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ett mästerverk. En enastående roman som fått fantasy och realism att bli ett, där metaforerna är mer sanna är verkligheten. En magisk, mystisk och samtidigt skrämmande aktuell berättelse om världen idag och samtidigt en skildring av livets existentiella frågor, om liv och död och kärlek och vänskap. En roman jag kommer att läsa fler gånger, för det är ett litterärt verk där jag kommer att hitta nya saker varje gång jag läser den. Det är jag övertygad om.

Vi får följa en ung och självständig kvinna, Nadia, och en mer återhållen och religiös ung man, Saeed. De bor i ett land som är på gränsen till inbördeskrig. De arbetar, är moderna människor, är aktiva på sociala medier och träffas på en kvällskurs. De inleder en kärleksaffär samtidigt som kriget kommer allt närmare och bomber kreverar i deras omgivning.

Nadia är en intressant kvinna. Hon har brutit med de traditionella normerna och sina konservativa föräldrar och flyttat hemifrån till en egen lägenhet. Traditionen bjuder att kvinnor ska bo hos sina föräldrar tills de gifter sig. Nadia har kommit på ett bra knep för att slippa bli överfallen. Unga kvinnor som är självständiga riskerar en del. Hon klär sig i en svart klädnad som döljer hela hennes kropp. Hon ser alltså ut som en djupt religiös och traditionellt konservativ ung kvinna, trots att hon kör motorcykel.

Den militanta gruppen som strider mot myndigheterna kommer allt närmare och tar över mer och mer av samhället. De militanta kan dyka upp var som helst, de kan också ta sig in i lägenheter och kräva att få se de boendes pass för att se om de är gifta och för att genom efternamnen på de boende avgöra huruvida de tillhör de rättrogna eller inte. Om de har ett efternamn som låter misstänkt kan de bli bortförda eller dödade direkt.

Saeed och Nadia inser att de måste ta sig från staden. De hör återkommande rykten om att det finns dörrar som för bort från våld och krig om man går genom dem. Men det är svårt att ta sig fram till en sådan dörr. Så fort de stridande parterna får reda på var en dörr finns ställs soldater upp på vakt. Om det finns någon dörr som soldater ännu inte står vakt vid måste de som vill fly betala mycket för smugglare för att få hjälp att komma till dörren. Vart dörren leder vet ingen heller helt säkert. Dörrar som leder till andra världar. Det är en bild som hör ihop med andra sagolika berättelser, som böckerna om Narnia.

Nadia och Saeed är väldigt olika varandra och de möter livet på olika sätt. När de hamnar som flyktingar på nya platser vill Nadia skapa sig ett nytt liv. De har ju flytt från en stad och ett samhälle, varför då söka sig gemenskaper som är likadana som den värld de flytt från? Saeed däremot söker trygghet genom att ty sig till människor från samma område som honom själv.

Berättelsen är på många sätt en skildring av vår tid och samtidigt en framtids-dystopi och en saga. Den är spännande, vacker, stark, skrämmande – jag blir både glad och ledsen när jag läser den. Det går inte att läsa den och förbli opåverkad. Det är precis som bokbutiken skriver: … en tidlös berättelse, som samtidigt handlar om just vår tid: om kärlek, lojalitet och mod. Den handlar om så mycket på så många plan och nivåer.

MOHSIN HAMID är född i Lahore i Pakistan, och har hittills givit ut fyra uppmärksammade och kritikerrosade böcker utöver Exit väst: romanerna ”Nattsvärmare”, ”Den ovillige fundamentalisten”, ”Så blir du snuskigt rik i det snabb växande Asien” och reseberättelsen ”Missnöje och dess civilisationer”, samtliga översatta till svenska. ”Den ovillige fundamentalisten” (på svenska 2007) blev hans internationella genombrott och har filmatiserats i regi av Mira Nair.

The New York Times:
Det var som om Hamid visste vad som skulle hända med Amerika och världen, och gav oss en karta över vår framtid. // Den är både skrämmande och till slut på ett märkligt sätt hoppfull.

Intervju med Mohsin Hamid i SVT Nyheter:
– Överallt presenteras nostalgiska politiska visioner, och jag tror att dessa visioner är katastrofala. Det är viktigt att försöka formulera något hoppfullt och optimistiskt. Det är författarnas och konstnärernas uppgift att drömma om framtiden, så att vi inte bara blickar bakåt.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Men ”Exit Väst” är också en vacker kärleksroman. Kanske är det också så att kärleken står för en utopisk kraft i romanen, något som håller människorna samman trots alla umbäranden. Då har det ingen större betydelse att de två skiljer sig i fråga om sin andlighet. När de älskar eller delar en joint håller de helvetet på avstånd. Att de blir främmande för varandra när Saeed söker sig till Black Muslims i Kalifornien understryker snarast kärlekens roll.

Bokrecension: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru – debattinlägg i romanform

by

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Författare:Johannes Anyuru
Utgiven: 2017-02
ISBN: 9789113073132
Förlag: Norstedts Förlag

Johannes Anyurus Augustprisnominerade roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är både en roman och ett debattinlägg i nutidens samhällsdebatt. Till formen är romanen en blandning av framtidsdystopi, science fiction och en redogörelse för Johannes Anyurus syn på samhället idag och den förföljelse han upplever att muslimer står inför. Det är en bok som jag inte kan skaka av mig, jag reagerar, tänker och börjar diskutera inom mig med författaren. Jag känner inte igen mig i hans beskrivning av Sverige och har svårt att tro på den framtidsutveckling han ser hotande framför sig, att muslimer kommer att låsas in i övergivna barackliknande områden och få svälta där och till och med bli försöksdjur och avlivas.

Handlingen kretsar kring en ung kvinna, för tillfället kallad Nour, som tillsammans med två unga män, Amin och Hamad, också de med muslimskt ursprung, svär trohet till terrorstaten Daesh och utför ett terrorangrepp i en bokhandel då en konstnär ska framträda. Konstnären har gjort teckningar som driver med islams profet. Den enda av terroristerna som överlever angreppet är den unga kvinnan.

Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse. Hon menar att hon kommer från framtiden.

Foto: Khim Efraimsson
I Johannes Anyurus framtidsvision beskriver han ett skräckinjagande Sverige där muslimer tvingas skriva under ett samhällskontrakt där de går med på att alla människor har lika värde, även kvinnor ska ha samma rättigheter som män och samtidigt har högerextremister fritt fram att misshandla muslimer och andra avvikare. Muslimer som inte skriver under medborgar

Jag har väldigt svårt att se att det skulle gå så långt. Vi lever i en tid med många konflikter som bubblar under ytan. Samhället är på många sätt sekulariserat. Våra svenska lagar stiftas inte längre efter någon religions påbud och vi har religionsfrihet. Visserligen är vårt arbetsår indelat efter den kristna kalendern, men det har mer med praktisk nytta att göra än att staten skulle vara kristet styrd. Vi lever i värderelativismens tidevarv. Vi har rätt att tänka fritt och att yttra oss fritt. Vi har demokrati och alla har rösträtt och en röst var. Jämställdhet mellan könen ska råda, öven om det inte gör det i praktiken till hundra procent.

Värderelativism: vi har rätt att ha olika värderingar. Där blir det krockar ibland. Det öppna samhället innebär att det också är öppet för de som vill nedmontera öppenheten. Det finns grupper som inte vill ha demokrati. Det finns nazistiska grupper som öppet står för att de vill nedmontera det demokratiska samhället och att de vill bruka våld mot oliktänkande. Precis som våldsbejakande islamister. Dessa grupper står egentligen sida vid sida mot det öppna demokratiska samhället. Jag har därför extremt svårt att tro på en framtidsvision där de högerextrema skulle få inflytande på bekostnad av islamister.

En värdegrund som vårt öppna samhälle också vilar på, idag, är allas lika värde och att det också gäller könen. Kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter som män. Det har inte alltid varit så. Men nu är det så. Men det finns grupper i vårt samhälle idag där kvinnor inte har samma värde som män. Det handlar inte bara om muslimer utan också om en del kristna och judiska grupper, där kvinnor till exempel inte får be till gud i samma rum som män eller kvinnor måste bära viss klädsel som inte män behöver. Samtidigt finns en stark utveckling i vårt samhälle där vi accepterar människors rätt att ha vilken sexuell läggning de vill (så länge det inte handlar om pedofili) – och människors rätt att klä sig som de vill. Om en pojke vill bära kläder som traditionellt varit kvinnoklädsel, som klänningar till exempel, då har de den rätten att göra det. Om flickor vill ha byxor och klättra i träd är det okey. Det blir krockar mellan muslimska och judiska regler som gör skillnad på flickor och pojkar och de nu rådande tillåtande inställningarna att klä sig utan några regler. Jag har dock väldigt svårt att se att det skulle gå så långt att samhället skulle låsa in de grupper som inte vill gå med att kvinnor och män ska få klä sig som de vill.

Johannes Anyuru, född 1979, debuterade 2003 med den hyllade diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya och han är en av våra mest lovande unga författare. Han fick sitt internationella genombrott med ”En storm kom från paradiset”, som hittills översatts till franska, tyska, engelska, norska, danska, finska och holländska.

Att han är poet märks i hur mästerligt han hanterar språket. Han målar med språket, med dess rytm och han skapar nya ord. Karaktärerna blir oerhört levande genom att han fånga in deras personlighet och livssituation i språket. Jag blev rätt förvånad när ett sådant förnämt förlag som Norstedts inte korrigerade de ställen där det är grammatiska fel, där ordet mig används på fel ställen.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är Johannes Anyurus tredje Augustpris-nominering.
Här är några av hans många priset och utmärkelser:

Guldprinsen 2003
Nominerad till Augustpriset 2009 (för Städerna inuti Hall)
Stig Sjödinpriset 2011
Nominerad till Augustpriset 2012 (för En storm kom från paradiset)
SvDs litteraturpris 2012
Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2012 (för En storm kom från paradiset)
Nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2013 (för En storm kom från paradiset)
Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2012
Aftonbladets litteraturpris 2012
Samfundet De Nios vinterpris 2014

Bokrecension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

by

Titel: När reglerna slutat gälla
Författare: Ariel Levy
Översättning: Anna Lindberg
Förlag: Natur&Kultur, 2017
ISBN: 978-91-27-15340-0

Lite märkligt känns det att en bok om stor sorg, om saknad, förluster och svårigheter känns så upplyftande och stärkande på vägen framåt. Men Ariel Levys bok är faktiskt så fantastisk.

Till stor del ligger styrkan i att hennes historia, nej historier, är så välskrivna (och bra översatta till svenska) i ”När reglerna slutat gälla”. Att Levy är journalist – stjärnreporter på The New Yorker – är inte någon förklaring, tvärtom. Ibland blir det i stället som att yrkeskunskaperna hindrar litterära skildringar från att växa fram, att det går så snabbt att inget fäster.

Ariel Levy har lyckats skriva både rakt och avskalat på ett vis som verkligen berör läsaren, som känns självklart utan att vara tillrättalagt. Hon berättar om livet och gör det med den skarpaste blick, den bästa av iakttagare, också när hon återberättar hur hon föder och förlorar sin son på ett hotellrum i Ulan Bator.

Hon har kommit till Mongoliets huvudstad för en reportageresa, den sista på vad hon som blivande mor antar kommer att bli på mycket länge. Och hon har tackat ja till uppdraget för att hon gillar att tänka på sig själv som en sådan kvinna som åker ut på reportage då hon är gravid i femte månaden.

Kärnan i berättelsen är sorgen, de faktiska händelserna osentimentalt berättade. Blodiga men inte spekulativa, exakta, förklarande. Inget blir som hon tänkt, hon förlorar så mycket: barnet, hustrun vid sin sida (där hon kanske aldrig riktigt var, sett i efterhand.)

Det finns något så modigt både i Ariel Levys sätt att berätta och leva att det blir inspirerande. Lite som en så kallad självhjälpsbok. Fast genuin, bättre skriven och mycket, mycket roligare.

Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

by

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.