Titel: När reglerna slutat gälla
Författare: Ariel Levy
Översättning: Anna Lindberg
Förlag: Natur&Kultur, 2017
ISBN: 978-91-27-15340-0
Lite märkligt känns det att en bok om stor sorg, om saknad, förluster och svårigheter känns så upplyftande och stärkande på vägen framåt. Men Ariel Levys bok är faktiskt så fantastisk.
Till stor del ligger styrkan i att hennes historia, nej historier, är så välskrivna (och bra översatta till svenska) i ”När reglerna slutat gälla”. Att Levy är journalist – stjärnreporter på The New Yorker – är inte någon förklaring, tvärtom. Ibland blir det i stället som att yrkeskunskaperna hindrar litterära skildringar från att växa fram, att det går så snabbt att inget fäster.
Ariel Levy har lyckats skriva både rakt och avskalat på ett vis som verkligen berör läsaren, som känns självklart utan att vara tillrättalagt. Hon berättar om livet och gör det med den skarpaste blick, den bästa av iakttagare, också när hon återberättar hur hon föder och förlorar sin son på ett hotellrum i Ulan Bator.
Hon har kommit till Mongoliets huvudstad för en reportageresa, den sista på vad hon som blivande mor antar kommer att bli på mycket länge. Och hon har tackat ja till uppdraget för att hon gillar att tänka på sig själv som en sådan kvinna som åker ut på reportage då hon är gravid i femte månaden.
Kärnan i berättelsen är sorgen, de faktiska händelserna osentimentalt berättade. Blodiga men inte spekulativa, exakta, förklarande. Inget blir som hon tänkt, hon förlorar så mycket: barnet, hustrun vid sin sida (där hon kanske aldrig riktigt var, sett i efterhand.)
Det finns något så modigt både i Ariel Levys sätt att berätta och leva att det blir inspirerande. Lite som en så kallad självhjälpsbok. Fast genuin, bättre skriven och mycket, mycket roligare.