Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Unga Dramaten

Dagermans Streber väcks till liv på Dramaten

by

Streber

Streber
Dramaten, Målarsalen
Premiär: 5 oktober 2013
Regi: Olle Jansson

Premiären på Stig Dagermans Streber äger rum på Dramaten den femte oktober, på Dagermans 90-årsdag. 59 år efter författarens död släcks ljuset abrupt och gallret på scenen lyser likt tusentals stjärnor. Manuset är bearbetat, kostymerna effektfulla, sminket realistiskt och skådespelarna visar inte ett tecken på överspel. Långa dialoger. Djärv humor i olägliga situationer – desto mer passande. Streber väcks till liv igen.

Fyra vänner. En bilverkstad – den socialistiska förebilden i ett kapitalistiskt samhälle. Blom – Mattias Silvell – har dock andra planer för verkstaden; för att förverkliga sin klassresa, för att inte behöva känna sig mindervärdig manipulerar han sina tre vänner i att tro att utgifterna på verkstaden är större än inkomsterna. Papperna blir påskrivna – verkstaden blir såld –, de tre arbetarna har inget val. På en tidigare mörk plats på direktörens – den som uppmanar Blom att sälja – lyser nu en grön triangel, bland tusentals andra.

Tre vänner, en svikare. Blom får titeln föreståndare, han köper en vit skinnsoffa och tar hem champagneflaska och silverklänning till älskarinnan. Hon sitter på skinnsoffan, i den gula kappan han betalt. Det ligger en blöt näsduk intill henne. Hon beskriver Blom som ett svin. Inte blir Blom kallad för föreståndare av de andra heller – Streber är den sanna titeln.

Relationen blir krossad, vännerna krossas. Blom står ensam i sin nyköpta smoking. Kanske behövs det en streber, en skurk; annars kanske inte godheten hos hjältarna skulle uppskattas. Kanske behövs det skurkar som offrar sina närmaste relationer för att ekonomin ska fungera? Skurkar, offer – finns det en skillnad? Bloms egoism ifrågasätts inte, den är inte mindre närvarande än trianglarna på direktörens karta. Den kompromisslösa önskningen om sin egen framgång framför vännernas liv är en akt av naivitet, mer naiv än den lilla verkstaden i Bloms ögon. För även Blom blir krossad.

I rollerna:
Blom: Mattias Silvell
Fru Blom: Nina Fex
John Nilsson: Christopher Wagelin
Fru Nilsson: Nina Fex
Inga Nilsson: Emma Mehonic
Åke: Rasmus Luthander
Pelle : Johannes Wanselow
Sekreteraren: Emma Mehonic
Direktören, Falskspelaren: Eva Melander
Regi: Olle Jansson
Bearbetning: Olle Jansson, Ninna Tersman
Scenografi, ljus, videodesign: SUTODA
Kostym: Nina Sandström
Musik: Anthony Linell
Peruk och mask: Nathalie Pujol

Foto: Roger Stenberg

Text: Anastasia Brink

Unga Dramaten bjuder på en elegant och humoristisk Werther

by

Werther

Werther
Unga Dramaten/Elverket
Premiär den 2 februari 2013

Johann Wolfgang von Goethe skrev Den Unge Werthers Lidanden år 1774 när han var 25 år. Romanen väckte starka reaktioner bland framförallt vissa unga män som inspirerades av bokens tragiske hjälte och valde att ta livet av sig för (olycklig) kärleks skull. Boken är en brevroman uppbyggd kring de brev som Werther skriver till sin vän Wilhelm under en viss tidsperiod. Unga Dramatens uppsättning av Werther framförs på samma sätt, och vi får höra och det som Werther skriver om i breven till sin vän.

Den unge Werther är hopplöst förälskad i den vackra Lotte och vet inte vart han ska göra av sig. Hans känslor stormar – det är antingen högt eller lågt, aldrig mittemellan – problemet är att Lotte redan är förlovad med Albert. Den passionerade Werther spelas skickligt av David Book, iförd den klassiska klädnaden bestående av en gul väst, gula byxor och blå rock. Vi får uppleva Werther som den världsfrånvända och självfixerade unge man han är: han är så förälskad i Lotte (Emma Mehonic), så uppe i sig själv och sina egna känslor, att han inte inser att, trots att hon uppenbarligen tycker mycket om honom, hon inte hyser samma starka känslor tillbaka.

Det enda Werther kan tänka på är Lotte, fast egentligen är det nog mest på sig själv. I ett inslag i pjäsen analyserar man användandet av personliga pronomen i ett av Werthers brev. Det är ”jag, jag, mig, hon, jag, de, mig” och så vidare. Lotte njuter dock av uppmärksamheten Werther ger henne och blir häpen då när Werther är bortrest, flera brev går förbi utan att hennes namn nämns. Men hon, liksom vi andra, kan likväl tydligt se hur tokigt och ohälsosamt Werthers beteende är när han ständigt vill vistas omkring Lotte och Albert (Eric Stern). Till slut går det inte längre. Werther förgås av sina starka känslor för Lotte och vi alla, också Lotte, vet vad som kommer hända när hon låter låna ut en av Alberts pistoler till Werther som han bett om efter de haft ett sista rörande möte i regnet.

Örjan Andersson, som arbetat för Kungliga Baletten och Dansens Hus med mera, står för regi och koreografi i denna dansteaterföreställning av Werther. Dansen, utförd främst av de tre dansarna Paul Pui Wo Lee, Thomas Holm Radil, Alexandra Sende, är fint inkorporerad i pjäsen och dansarna får ibland porträttera naturen som är så viktig för Werther. Dramaturgen Magnus Lidman har bearbetat texten till Unga Dramatens Werther som är en vacker pjäs, humoristisk i det tragiska, elegant hopsatt på en timmes speltid. Den stämningsfulla musiken är specialskriven för pjäsen av Hans Appelqvist.

I rollerna: David Book, Emma Mehonic, Eric Stern, Paul Pui Wo Lee, Thomas Holm Radil, Alexandra Sende
Regi och koreografi: Örjan Andersson
Kostym: Nina Sandström
Scenografi och ljus: SUTODA
Musik: Hans Appelqvist
Peruk och mask: Anne Charlotte Reinhold, Thea Holmberg Kristensen

Text: Mikaela Gustin

Foto: Roger Stenberg

Från premiären av Rövare på Unga Dramaten/Elverket

by

Rövare
Unga Dramaten/Elverket
Premiär den 4 februari 2012

Intrigen i Friedrich Schillers klassiker Rövare (Die Räuber) kretsar kring motsättningen hos de två aristokratiska bröderna Karl och Franz von Moor. Den äldre brodern, Karl, är en något rebellisk student men mycket vacker och charmig, samt oerhört älskad av sin far och den som en dag ska ta över dennes imperium. Karls yngre bror Franz saknar sin brors karisma och har alltid behandlas som luft av fadern. Driven av sin djupa avundsjuka mot Karl inleder han en komplott för att knycka till sig arvet samt lägga beslag på Karls älskade, Amalia, som också är föremål för Franz kärlek.

Unga Dramatens uppsättning av Rövare inleds med ett förhör av Karl (Danilo Bejarano) och hans tre vänner Spiegelberg (Emma Mehonic), Grimm (Christoffer Svensson) och Schwarz (Eva Melander). De har, under ledning av Karl, rikemansbarnet som genomgår en fas av upproriskhet mot sin pappa (Per Mattson) och hans omoraliskt tjänade pengar, bränt läroböcker på bål och blir som straff relegerade från sin skola. I ett ögonblick av rådlöshet väljer Karl ändå att skriva ett brev till sin far där han ber om hans hjälp i denna besvärliga situation. Den åldrade fadern, som varje gång han hör sin sons namn nämnas yttrar repliken ”Karl, Karl min älsklingsson?”, beordrar genast sin andre son Franz (Hannes Meidal) att svara på brevet, men Franz har en egen agenda. Med lite manipulation och ett egenkomponerat nekande svar på broderns brev får han Karl att helt vända sig emot fadern och tillsammans med sina vänner leva som rövare vilkas brott med tiden blir mer och mer hänsynslösa.

Jens Ohlin och Hannes Meidal, som även tidigare gjort nyskapande uppsättningar klassiker tillsammans, står denna gång för bearbetningen av Schillers pjäs. Deras tolkning spelas framför en knallblå scen, och kontrasten mellan Karls rövarband och Franz och faderns överklasstillvaro visas i två parallella historier där den ena tycks vara mer eller mindre nutid, medan den andra är förlagd till 1700-talet (då originalpjäsen är skriven).

Rövare är ett smart stycke om uppror, makt och moral. Den är fyndig och fylld av humor och diverse musikaliska inslag, samtidigt som den är mycket allvarlig, hemsk och tragisk. Scenografin och kostymen är väldigt läcker, och det bjuds på utmärkta skådespelarprestationer i denna intressanta tolkning av en klassiker om att ta rätten, rätten till makten, i egna händer och får en onekligen att tänka efter.

I rollerna: Christoffer Svensson, Danilo Bejarano, Hannes Meidal, Emma Mehonic, Eva Melander, Per Mattsson
Översättning: Magnus Lindman
Bearbetning: Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi: Jens Ohlin
Scenografi och ljus: Sutoda
Peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold
Kostym: Jenny Linhart, Inger Elvira Persson

Text: Mikaela Gustin

Bild: Emma Mehonic. Foto:Emily Laye

Läs även recension i Svenska Dagbladet.

Från premiären av Älvsborgsbron på Unga Dramaten

by

Älvsborgsbron
Unga Dramaten/Elverket
Premiär: 23 september 2011

Älvsborgsbron är skriven av 25 år gamla Johanna Emanuelsson som förra året vann Riksteaterns manuspris ”Ny text!” Hon går på Stockholm Dramatiska högskola och blev i år tilldelad Columbines debutantstipendium.

Redan när man kliver in i rummet där pjäsen snart ska utspela sig blir man uppmärksam på den annorlunda scenografin. Scenen är en upphöjd oktagonformad plattform som till en början är omgärdad av ett högt galler, vilken publiken sitter i en cirkel runt, och det ser ut som att det skulle kunna visas en match i cage-fighting på scenen. Någon cage-fighting blir det dock inte, istället får vi en intensiv uppvisning i scenkonst.

Regina är en aktivist som vill göra revolt mot och förändra det destruktiva och korrumperande samhället. Hon och hennes motståndsgrupp, bestående av tre, håller till i en källarlokal under Älvsborgsbron där de planerar sina statskupper, som dock inte alltid går så bra på grund av Reginas något instabila psyke.

Pjäsen börjar med att Regina blir utsläppt från vad som tycks vara en slags ordningsanstalt där hon varit i en vecka. Hon vill genast samla gruppen och börja planera för en ny statskupp men vännen och gruppmedlemmen Eskil föreslår att de just nu kanske kan gå och se en undergångsfilm istället. Men Regina är envis, hon vill gå till lokalen nu. Vad är det Eskil inte vill att hon ska se?

Det visar sig snart att Björn, den tredje medlemmen i gruppen tillika Reginas pojkvän, under veckan Regina varit borta hittat en ny tjej – Donna. Donna är helt annorlunda från Regina. Hon gillar att dansa på nattklubbar med sina tjejkompisar där de byter läppglans med varandra och är som tjejer är mest. Regina blir förstås uppriven av Björns svek, men det är när hon och Donna senare möts som något förändras hos dem båda.

Älvsborgsbron är en pjäs om drömmar, kärlek och revolution. Trots att jag vid ett tillfälle kände att det saknades en förklarande scen så tycker jag att Älvsborgsbron är välskriven och välspelad med en effektfull kombination av musik, ljus och koreografi och jag imponeras av skådespelarnas naturlighet, särskilt Alexandra Drotz Ruhns Donna och Davood Tafvizians Björn.

I rollerna: Kajsa Ericsson, David Book, Davood Tafvizian, Alexandra Drotz Ruhn, Lina Ljungqvist*, Agnes Hargne Wallander**

*Praktikant från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet
**Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö

Regi: Annika Silkeberg
Scenografi och ljus: Jenny André
Kostym: Helena Sjöstedt
Musik: Fredrik Arsæus Nauckhoff
Peruk och mask: Sari Nuttunen

Text: Mikaela Gustin

Bild: Davood Tafvizian, Agnes Harge Wallander, Alexandra, David Book, Lina Ljungqvist, Kajsa Ericsson. Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från urpremiären av Brev från Eric Ericson på Unga Dramaten

by

Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Sanna Sundqvist. Foto: Roger Stenber.

Brev från Eric Ericsson är en dramatisering av Eric Ericsons bok Brev till Clara och Tyra och bygger på några av de hundratals galna brev som han skickat till de två systrarna Clara och Tyra von Zweigbergk genom åren.  Pjäsen hade premiär på Unga Dramaten/Elverket den 15 april och är från 15 år. På scenen gestaltas breven av Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander och Sanna Sundqvist. De tre agerar både avsändare och mottagare av Eric Ericsons brev.

På scenen, som är belamrad av prylar, kommer ett oavbrutet flöde av tankar från Eric Ericsons värld.  Skådespelarna fyller väggarna med bilder och text och ofta händer det något på flera ställen samtidigt. Mest dråpliga är nyhetsbreven från Coop Nära som dimper ned genom brevinkastet med jämna mellanrum. Vi känner igen den skenbart personliga tonen som används av livsmedelsaffärerna för att skapa lojala kunder. Men personalchefen Göran på Coop nära går längre än andra när han bland annat  inbjuder till obligatorisk tipspromenad i närområdet och kallar konsumenten till ett personligt samtal med personalen eftersom ”charken upplever dig som kall”.

Den röda tråden i föreställningen är medborgarens förhållande till samhället. Det handlar om auktoriteter som Stockholms Lokaltrafik och Haningehem, om hur vårt människovärde som kommer att ligga till grund för vår pension ska räknas ut, om fax som skickats ut för att skapa arbetstillfällen, om medborgarnas lojalitet . ”Det handlar om samhället som skydd – och som fängelse. Vår rädsla för samhället. Den tunna gränsen mellan erbjudande och krav”, skriver regissören Ellen Lamm i programmet.

Läs mer i Teatermagasinets recension och på Dramatens hemsida.

Eric Ericson och och regissören Ellen Lamm. Foto: Roger Stenberg.

Läs mer om Eric Ericson på Wikipedis, samt om hans Brev till samhället, Brev till utlandet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,