Stockholm Music & Arts

Stockholm Music & Arts: Neil Young and Crazy Horse, recension

4 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DS43790_NeilYoung

Neil Young and Crazy Horse på Stockholm Music & Arts
3 augusti 2014
Betyg 4

När Neil Young vill ösa ur sig aggressivitet på scen, när han vill turnera med rå och rivig rock med låtar på tjugo minuter med gitarrdueller – då ger han sig iväg tillsammans med Crazy Horse. Den som visste vad som väntade: en råare och rockigare spelning med Neil Young fick säkert sina förväntningar uppfyllda med råge. Men den som hade hoppas på Neil Youngs mer mjuka sida med några mer akustiska sånger med all den smärta och vemod som bara han kan förmedla – den blev nog lite besviken.

Neil Young and Crazy Horse visade direkt med första låten ”Love and Only Love” som de utförde med långa gitarrdueller. Jag tog inte tiden men låten hamnade kring en längd på tjugo minuter. Det var inte den enda låten som fick ett sådant framförande. Det var mycket gitarr av Neil Young och Crazy Horse-gigarristen Frank ”Poncho” Sampedro. Den mjukare varianten av Neil Young fick vi i stort sett bara två se i Bob Dylan-covern ”Blowin In the Wind” och klassiska Neil Youngs ”Heart of Gold”. Behöver jag säga att publiken var i extas när han äntligen efter drygt halva konserten spelade den. Det var vackert, det stort och det var underbart. Det är ändå i dessa sånger som Neil Young är störst.

Förutom dessa två mjuka sånger tycker jag konserten var bäst och lyftes mest i de låtar då Neil Young plockade fram munspelet.

Neil Young och Crazy Horse är samspelta. Basisten Billy Talbot har visserligen på grund av en stroke fått avstå från turnén och ersatts av en annan av Neil Youngs mångåriga vapendragare på bas, Rick Rosas. Det märks att de gillar att spela tillsammans och alldeles speciellt gitarristen och Neil Young tycks trivas otroligt när de svävar ut i sina gitarrdueller. Men för publiken blir det nog lite segt emellanåt. Det tycks inte beröra Neil Young ett dugg. Han gör som han vill och nu vill han det här.

Ett skäl till att Neil Young valt att ge sig ut på turné med Crazy Horse är nog att han är arg. Arg över situationen i världen. Neil Young kom in på scen iklädd svarta jeans, svart hatt och svart t-shirt med ordet ”EARTH” med stora bokstäver. Neil Young har ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågorna. Hela konserten hade en stark samhällstillvänd touch, utan tvekan med låtar som ”Cortez the Killer” och ”Rockin’ in the Free World”. Att extranumret och avslutningen för konserten – och för den delen hela festivalen – blev ”Who’s Gonna Stand Up and Save the Earth” säger väl det mesta.

Spellista
Love and Only Love
Powderfinger
Standing in the Light of Love
Days That Used to Be
Living With War
Love to Burn
Name of Love
(Crosby, Stills, Nash & Young song)
Blowin’ in the Wind
(Bob Dylan cover)
Heart of Gold
Barstool Blues
Psychedelic Pill
Cortez the Killer
Rockin’ in the Free World

Extranummer:
Who’s Gonna Stand Up and Save the Earth

Foto: Lena Dahlström

_DS43814_NeilYoung

_DS43820_NeilYoung

_DS43895_NeilYoung

_DS43972_NeilYoung

_DS44005_NeilYoung

_DS44028_NeilYoung

Relaterat:
Aftonbladet

Stockholm Music & Arts: The Magic Numbers – rockigare men fortfarande finstämda

3 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DS43563_TheMagickNumbers

Magic Numbers på Stockholm Music & Arts
3 augusti 2014
Betyg 4

The Magic Numbers håller stilen. De två syskonparen är välklädda i svart och frontmannen Romeo Stodart är iförd mörk kostym. Det måste varit ansträngande i den ovanliga sommarhettan i Stockholm – och dessutom brukar det vara ännu varmare på scen med strålkastarna. Det brittiska indiebandet som slog igenom så stort med debutalbumet ”The Magic Numbers” för nio år sedan och första singeln ”Hymns for Her” för tio år sedan är ett av de bästa unga indiebanden. Utan tvekan. Det är lite synd att bandet spelade kvart i sex i stekhet söndagssol. Bandet gör sig allra bäst inomhus i en sval lokal på kvällen.

Bandet är rutinerat och utvecklas även om det har en eget sound. Redan i första låten var det mer rockigt än tidigare och trummorna fick styra låten. Det kommande albumet ”Alias”, bandets fjärde, släpps i augusti och den första singeln därifrån visar att det är en mer rockigt Magic Numbers som presenterar sig. Förstasingeln, ”Shot in the Dark” har tydlig influens från Neil Young. När Kulturbloggen träffar Romeo och Michelle Stodart bekräftar det att Neil Young är ett föredöme för dem.

Det finstämda och vackra Magic Numbers med många fina detaljer i musiken är dock stabilt och finns kvar. Redan i den andra sången på konserten, ”Undecided”, fick vi höra den finstämda sången.

And you left me waiting so long,
I was waiting so long
I’ve been waiting so long

Ooh it’s undecided love
But you never believe me and maybe I know
Oh, honey, I know, it’s undecided love
But you never believe and maybe I know
Honey I know, it’s undecided love

The Magic Numbers slog igenom för snart tio år sedan, men växer hela tiden artistiskt. Jag tror och hoppas att de kommer att fortsätta karriären och en dag är de det största bandet på festivaler. Stockholm Music & Arts är en rätt speciell festival med en högre medelålder på publiken är många andra festivaler, förutom du hårdrockfestivaler förstås. Visst är det många yngre i publiken också men det är en hög andel medelålders. Det gör att jag tror att många som stod där denna solstekta söndagseftermiddag inte hade lyssnat på The Magic Numbers tidigare. De fick en bra presentation av detta skickliga musikaliska band som bjöd på både låtar från det första albumet och det kommande och från de två albumen däremellan.

Allra bäst är bandet när både Romeo och melodicaspelaren Angela Gannon sjunger duett. Det är fylligt och vackert på samma gång.

Och ett extra tack för att de spelade sången ”Roy Orbison” från kommande albumet. Sången är, som namnet säger, en slags hyllning av vad Roy Orbison betytt.

Lite fakta om The Magic Numbers från wikipedia:
The Magic Numbers är ett brittiskt fyrmannaband från Ealing, London, England. Det består av de två syskonparen Stodart (Romeo, född 1978, och Michele, född 1983) och Gannon (Sean, född 1976, och Angela, född 1984) som bildade bandet efter att Romeo och Sean börjat skriva låtar tillsammans. Bandet fick skivkontrakt med skivbolaget Heavenly Records 2004 och deras självbetitlade debutskiva gavs ut 13 juni 2005.

Musiken är influerad av 1960- och 1970-talens amerikanska folkpop som till exempel The Mamas and the Papas och The Band. I flera av låtarna sjunger huvudsångaren Romeo duett mot melodicaspelaren Angela, och vokalharmonierna och de många tempoväxlingarna i den melodiska pop/rocken präglar genomgående låtarna på debutalbumet.

Bandet blev omtalat när de den 10 augusti 2005 helt oväntat lämnade det populära brittiska TV-programmet Top of the Pops, efter att programledaren Richard Bacon under repetetionerna skämtsamt kallat dem en ”stor, fet smältdegel av talang”. Bacon har i efterhand förklarat att ordet ”fet” avsåg bandets storhet, inte bandmedlemmarnas fysik.

Album
The Magic Numbers (2005)
Those the Brokes (2006)
The Runaway (2010)

Foto: Lena Dahlström

_DS43646_TheMagickNumbers

_DS43653_TheMagickNumbers

_DS43658_TheMagickNumbers

_DS43684_TheMagickNumbers

_DS43694_TheMagickNumbers

Stockholm Music & Arts: Peter LeMarc – en magisk kväll vi kommer att minnas

3 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DS43258_PeterLeMarc

Peter LeMarc på Stockholm Music & Arts
2 augusti 2014
Betyg 5

Det var magiskt. Helt magiskt och en stor kärleksfest mellan artisterna på scen och publiken.

Det här skulle bli Peter LeMarcs sista konsert. Någonsin. Det hade han varit tydlig med i intervjuer. Han har själv varit svårt sjuk, lär ha svår scenskräck och nu har hans fru fått cancer.

Att kvällen skulle bli något alldeles extra väntade sig nog många. Säkert Peter LeMarc själv. Han och hans musiker var enormt peppade och taggade. De gav allt. De började till och med en kvart före utsatt tid och höll på några minuter efter tolv, då det inte längre var tillåtet att spela på scen i centrala Stockholm. Peter LeMarc ville ge allt och han gav allt. Han använde hela scenen och gick ner till publiken, han gick ner på knä för att spela gitarr och munspel och publiken älskar honom tillbaka.

Redan efter de första två sångerna, ”Mellan månen och mitt fönster” och ”Senast jag såg änglarna landa” var det helt magiskt och publiken klappade med, viftade med och sjöng med. Peter LeMarc behöver inte ens uppmana till det. Jag hörde många i publiken utropa hur bra det var och också personer som tidigare inte förstått hans storhet föll för denna fantastiske musiker och scenpersonlighet. Den här kvällen ägde Peter LeMarc både scenen och hela festivalen på Skeppsholmen. Söndagskvällens avslutande spelning med Neil Young och Crazy Horse behöver inte ens vara halvbra, festivalen var värd att gå på tack vara Peter LeMarc.

Peter LeMarcs stämma är vacker och stark och musikerna han omger sig med är oerhört skickliga. Alla detaljer satt på plats och soundet blev oändligt vackert med flygeln på scen.

Peter LeMarc har en ödmjuk och enkel utstrålning med lugn och levnadserfarenhet som grund. Han kom ut på scen i enkel ljusblå skjorta och jeans och är som att träffa en trevlig granne, hans texter berättar om sådant vi alla känner igen: om möten på busshållplatser, om affärer vi handlar i och samtidigt om de svåra stunderna i livet som när nära anhöriga ligger för döden – och samtidigt får han det vardagliga och lilla att bli så storslaget, som små mirakler.

Peter LeMarcs första konsert på sju år – och enligt vad han själv säger sista konsert var en stor konsert, han gav oss en magisk kväll vi kommer att minnas länge, länge. Men han lämnar inte musiken, det lovade han. Så vi kommer att höra från och om honom i musikens värld. Tack och lov.

Spellista:
Mellan månen och mitt fönster
Senast jag såg änglarna landa
(Jag ska) Gå hel ur det här
Sången dom spelar när filmen är slut
I mitt andra liv
Drivved
Ända till september
Älskad från första stund
Det som håller oss vid liv
Ett av dom sätt
Här kommer din älskling
Memphis i himlen
Vägen (låter oss längta)
Vänta dig mirakel
Little Willie John

Extranumren:
Vaggsång kl.4
Nio broars väg
Evelina

Foto: Lena Dahlström

Aftonbladet gav också betyg 5.

Stockholm Music & Arts: Jenny Wilson är hundra procent energi

2 augusti, 2014 by Redaktionen

Jenny Wilson, Stockholm Music & Arts
2 augusti 2014
Betyg: 3

Det är inte skönsång, inte ens det jag skulle spela hemma. Men Jenny Wilson är hundra procent energi. Hundra procent en artist som gör det som faller henne in. Hon är en givare fullt ut, och publiken måste vara med på noterna. Jenny Wilson är ingen man så där bara älskar, men man tar henne till sig, tar av energin för att följa hennes turer. På Music & Arts var hon krävande och tempot skyhögt. “The
future is now” stod det på ryggen och att skivan heter Demand the Impossible är väl exakt vad som skulle kunna beskriva henne.

Låtarna på Music & Arts var till stora delar hämtade ur Demand the Impossible. Hennes scenstil var bitvis rituell för att i nästa steg bli agitatorisk, med uppmaning till motstånd. Det utstrålar medveten kvinna.

Text: Anne Skånér
Foto: Annika Berglund

Stockholm Music & Arts: Beth Orton imponerar med sin utstrålning

2 augusti, 2014 by Redaktionen

Beth Orton, Stockholm Music & Arts
2 augusti 2014
Betyg: 4

Hur kan en person sjunga med så sprucken röst och låta så oerhört bra. Jag har upptäckt Beth Orton på en jättescen på Skeppsholmen. Ensam med en gitarr, så oerhört långt från glitter man kan komma, men med en utstrålning och en musikalisk integritet som jag sällan skådat. Ursäkta läsare, jag har inte hört Beth Orton tidigare, men hon är sedan några minuter införlivad på min lista över absoluta favoriter.

Beth sjöng låtar från sina tidigare skivor, hon sjöng ett par låtar som var så tidiga att de inte ens finns på skiva. I väntan på maken Sam Amidon (på väg från Arlanda i Stockholms värsta trafikkaos) gav hon ett nästan övergivet intryck, och när han väl dyker upp skiner Beths ansikte upp i ett stort leende. Tillsammans spelar de några låtar från 2012 års Sugaring Season från 2012; en skiva som bland annat innehåller tonsättningar av William Blakes dikter.

Beth Orton är en singer-songwriter som bland annat spelat med The Chemical Brothers, med fötter i elektronisk musik, likväl som med andra singer-songwriters. Det som ytterligare gör att jag så hårt fastnade var hennes ödmjukhet mot publiken, “jag är glad att ni är här” sade hon — jag vänder på det: jag är evigt tacksam att jag fick lyssna på henne.

Text: Anne Skåner
Foto: Annika Berglund

Stockholm Music & Arts

Footer

Om oss