Playhouse Teater

Prima Liv
Av Jordan Harrison
Originaltitel ”Marjorie Rrime
Regi Adam Greenfield
Översättare Carl Kjellgren
Musik Daniel Douhan
Scenografi och Rekvisita Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Kostymdesign Maria Felldin Almgren
Maskdesign Nina Lagnefeldt
Scentekniker Theo Thermaenius
Dekorbygge och Målning Johan Sjölin, Matti Rintala von Knorring, Janne Hverven, Klas Gunnarsson, Per Johansson, Jossa Elmqvist
Playhouse teater den 12 september 2017

Vi lever i en tid där vi sätter stort hopp till tekniken. De flesta av oss har en mobil eller en dator som vi kan kommunicera med och min ”Siri” ger ett och annat roligt svar efter att hon frågat mig ”how can I help you?”. Kvällens föreställning belyser en förlängd tanke kring människa och maskin. Hur skulle det vara om vi människor kunde ersättas av en dator efter vår död? Hur skulle våra nära och kära kunna programmera in vår natur i datorn för att komma ihåg oss? Skulle datorn bli en bättre version av den vi var eller skulle våra minnen få finnas till för sin egen skull?

John och Tess är gifta och tar hand om Tess mamma Liv som är lite senildement. Till Liv har de gett en mänsklig dator en sk. prim . Syftet med primen är att Liv som saknar sin döda man Walter, ska kunna ha primen som ersättning av de äktenskapliga minnena. Primen Walter blir också ett ersättande sällskapsfenomen som räddar det gifta paret från dåligt samvete. De kan ju inte vara med modern/svärmodern jämt. Tess mår dock inte riktigt bra av att faderns minne förvanskas genom att man programmerar allt för positiva minnen som egentligen inte var sådana i hennes verklighet. Mot slutet blir det som att Tess inte känner igen sina föräldrar eller sin barndom, ”…hur mycket ska hon glömma innan hon inte längre är den samma som då…”

Manuset tar upp en skrämmande och engagerande livsöverföring, det vill säga tanken kring hur vårt liv och minne förs vidare till nästa generation. Är det man själv som ska äga rättigheten till minnena över ens egen liv? Eller lever vi enbart vidare genom andras värderingar kring vem vi var? Jag tycker grundtankarna i manuset utmanar till eftertanke och framtidsversionen. Det är viktigt att fundera över för vems skull man ska minnas och vem som har rätt till de minnena. Förvanskningar och tolkningsföreträden förekommer alltid och den döde kan inte protestera. Skönmålning kanske man kan stå ut med själv, men frågan är hur anhöriga klarar av det. Har man haft en j*vla morsa kanske man inte klarar av att få henne helgonförklarad efter hennes död.

Någonstans på vägen hade jag snappat upp att föreställningen skulle vara lite rolig. Jag skulle snarare vilja beskriva den som hånfull och tragisk. Det blev ett mänskligt ställningstagande inför validiteten kring vad sanning verkligen är. Att se en äldre människa tappa kontrollen över sitt liv och varken vilja tvätta sig eller kunna styra över sin avföring, är inte lättsamt eller roligt.

Det tog en stund innan publiken förstod att Walter var en programmerad dator även om hans kroppsspråk tydde på någon typ av allt för ’schablonkäck’ motorik. Jag hade tyvärr redan hunnit irriterat mig på den ytliga och dryga hållningen innan jag tydligt såg att det var ett försök att inte vara mänsklig som var syftet. Men det var egentligen inte förrän den gifta paret i konversationen sinsemellan i ord kunde konstatera att de inte visste om det var nyttigt för modern att prata med en maskin som hon trodde var sin döde make, som alla i publiken drog ett förstående andetag. Det gick en viskning i publiken för hjälp till självhjälp, ”han är en dator”.

Det fanns stunder då man kunde förstå varför Tess och John behövde skapa sig en ny pappa/svärfar. För vad är det för en fejkad värld som uppstår i en människa som drabbas av någon form av demens. Inget är sig själv eller blir sig själv längre. Då kan man ju lika gärna ha en dator som påminner en om det som varit eller ger lite sällskap och glamour. Begreppet verklighet sätts slående i ett nytt perspektiv

Per Graffman gör en övertygande tolkning om en man som vill rädda sin hustrus genom att skapa minnen hos henne som inte är sanna men kanske skulle kunna ersätta den psykoterapi som hon vägrar ta emot. Det är hans kärlek för henne som gör att han vill rucka på reglerna lite. För vad spelar det för roll om vi kommer ihåg något vackrare än vad det egentligen var? Inte kan det skada någon? Gör verkligen sanningen oss mer fria eller är det bara att hälla på lite skimrande strössel på tillvaron när det går? Han vill rädda allt in i döden.

Föreställningen slutar i ett antiklimax och i ett moment 22, där inte alla ges samma chans att kunna påverka eftervärlden kring vem man varit och vem skulle kunna ha blivit. Lögnaktiga datorer har inte heller gett alla mer glädje eller ett liv man vill leva med. Programmering och minnen blir en hårdvara som inte hela mänskligheten får styr över.

Ensemble Britt Louise Tillbom (Liv), Björn Lönner (Walter), Gunilla Backman (Tess), Per Graffman (John)