Kung Lear
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Översättning Magnus Lindman
Regi Falk Richter
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Kostym Zana Bosnjak
Musik Daniel Freitag
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Ljus Carsten Sander
Ljud Daniel Freitag
Textdramaturg Rita Thiele
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Magnus Roosmann, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Komikerna: Jonas Dillner, Bianca Kronlöf, Huld Lind Jóhannsdóttir, Sanna Sundqvist, Maia Hansson Bergqvist, Christoffer Nyqvist, Johan Rabaeus.
Wow, detta är en Kung Lear som Shakespeare skulle ge stående ovationer om han varit med i salongen. Regissör och ensemble låter det traditionella dramat om Kung Lear speglas i en berättelse från vår tid och resultatet blir omvälvande, imponerande starkt och djupt med många bottnar. I pressmeddelandet om föreställningen står:
Kung Lear är en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Falk Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår.
Falk Richter har som regissör tillsammans med sin ensemble skapat en omtumlande upplevelse på flera nivåer som undersöker frågor kring makt och förändring men berör också existentiella frågor kring åldrande. Kommer de nya makthavare som tar över att skapa något bättre eller drivs de av samma gamla girighet och maktbegär som styrt världen genom historien? Men är alltid det gamla alltid fel? En urgammal fråga, ständigt lika aktuell. Samtidigt är denna föreställning mångbottnad. Den talar om mer än kampen om makt. Den går djupare och sätter igång tankar om åldrande, om relationer i familj, om vad ord betyder och vad som räknas i en relation, om arv och miljö och hur föräldrar påverkar sina barn och vad är kultur och teater, om vad kan scenkonsten säga om våra liv.
Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.
I dramat finns en spegel-handling om Greven av Gloucester och hans två söner, Edmund och Edgar. Edgar är född inom äktenskapet och lever ett tryggt och lättsamt liv i vetskap om att han en dag ska ta över. Edmund är oäkting och får ständigt stå i skuggan av sin bror. Edmund lyckas genomföra ett falskspel som får pappan att kasta ut Edgar.
En parallell handling som lagts till denna uppsättning kretsar kring en ung kvinnlig regissör, Karin, som sätter upp en uppsättning av Kung Lear. Hennes pappa har under sitt liv varit en etablerad välrenommerad regissör som ligger för döden på sjukhus. Pappan, trots att han är dödssjuk, påverkar henne på flera sätt: dels lägger han sig i hennes regi och dels är det många i omgivningen som ofta ber henne att fråga pappan hur han tycker att hon ska göra. Resultatet blir metateater som fungerar perfekt och får oss att tänka och känna kring vad det som händer på scen och vad det säger oss om vad vi möter i våra liv och i samhället. Föreställningen tar också upp frågor kring klimathotet och dagens stora frågor och det görs på ett genomtänkt sätt som sätter de urgamla frågorna om makt i relation till dagens värld och den elit som idag styr världen.
Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Hollywoodfilmerna Broken Lance (1954) och The Big Show (1961) och nutida tv-serier som Succession och Game of Thrones.
Underbara skådespelarinsatser är ett av flera skäl till denna succé på Dramaten. Peter Andersson har återkommit till Dramaten efter tio år för att gå in i rollen som Kung Lear, vilket han gör som om han vore född till att en dag fylla denna roll. Ana Gil de Melo Nascimento utstrålar styrka som gror under ytans skörhet som regissören Karin. Alexander Salzberger gör en trovärdig Edmund, den oäkta sonen, en karaktär som det vimlar av idag i världen: män och kvinnor som anser sig så orättvist behandlade av ödet att de har all rätt att ljuga och intrigera för att få framgång. Björn Elgerd är fenomenal som den bortskämde brodern Edgar som först är odrägligt naiv och oansvarigt bortskämd men som utvecklas då han möter livets hårdare sidor. Jag skulle kunna räkna hela listan av skådespelare som alla ger allt i sina roller.
Stora videoprojektioner tillsammans med utnyttjande av vridscenen, överdådigt fantasifulla dräkter – allt samspelar till att göra denna föreställning storartad, överdådig och helt fenomenal
Innan jag åkte till premiären ångrade jag mig nästan att jag tackat ja. Anledningen är att jag var ansvarig för ett stort internationellt evenemang hela fredagen, lördagen och söndagen och hade förmodligen egentligen inte energi och ork nog för en tre timmars föreställning. Men redan från första scenbilden blev jag helt absorberad av scenen och all trötthet bara blåste bort. Denna föreställning sög in mig totalt och är en av mest omtumlande storartade Shakespearetolkningar jag sett på länge. Den har allt jag önskar: tragedi, realism, komedi och skratt, igenkännande och existentiella frågor.
Fakta om regissören från Dramatens hemsida:
Falk Richter är en av Europas mest uppmärksammade dramatiker och regissörer och arbetar för närvarande på Schaubühne i Berlin, Münchner Kammerspiele och Deutsches Schauspielhaus Hamburg. På Dramaten har han tidigare satt upp Safe under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019.
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.
Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.
