London

Anna Wihlke är den första artisten att upptäckas via den nya distributions-sajten Spinnup, så med anledning av att hennes debut-EP precis kommit upp på Spotify passade Kulturbloggen på att ställa henne några frågor via mail.

Hur länge har du hållit på med musik? När skrev du din första låt?

Jag skrev min första låt när jag var sju år. Redan på lågstadiet smygbandade jag kasetter och experimenterade med stämmor och voiceovers på min styvsysters dubbelbandspelare. Visst gick jag i musikklass och så, men det var först i sena tonåren jag på allvar började spela in mina egna låtar. Innan Universal Music hörde en av låtarna och tog kontakt för några månader sedan så var jag ganska hemlig, så det känns fantastiskt att plötsligt hamna bland svenska iTunes mest nedladdade poplåtar och en vecka senare omnämnas som en av Londons femton mest inflytelserika nya artister av brittiska Hunger TV.

Hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess? Skriver du själv eller tillsammans med producenter? Vad inspirerar dig till att skriva musik? Kan du berätta lite om produktionen bakom låtarna?

Min låtskrivarprocess är väldigt intensiv, jag följer min första idé och skriver klart låten samma dag, komplett med stämmor, text och melodi. Varje dag skriver jag ner ocensurerade associationer som jag låter slå rot i bakhuvudet. När jag väl får en låtidé är den ofta ett resultat av tidigare tankar som fått gro utan vidare ansträngning och plötsligt blommat ut. Innehållsmässigt är det viktigt att temat känns färskt och relevant. Formmässigt vill jag inte tänka för mycket – pop ska komma naturligt. Jag försöker hålla processen kort.

Produktionen på EP:n är ganska kommersiell eftersom jag inspireras mycket av storfilmsmusik, men jag är alldeles för rebellisk för att ge vika för ett alltför insmickrande sound. Jag ville behålla en lite råare, bandigare känsla i kontrast till den klubbreligion som nästan all pop konverterat till. Jag har från och till under åtta år arbetat fram ett sound med min gitarrist Johan Meckbach som spelar samtliga instrument på EP:n, och vi producerar ihop, men jag skriver alla texter och melodier i min ensamhet. Idéerna kommer ofta efter ett bråk, när jag tänker igenom vad som sagts, borde sagts och varför bråket uppstod.

EP:n skildrar i princip tre nivåer av bråk i samma förhållande: det löjligt onödiga vardagsbråket i List of You, den onda cirkeln i Lap Girl och den avgörande krisen i Only Rational Thing. Jag valde de här tre låtarna just för att de går att kasta om ordningen på för en helt ny story, i vilken du väljer slutet. Jag är en hopplös romatiker så jag valde att avsluta EP:n med soliga List of You.

Hur tror du Spinnup kan hjälpa dig som artist på väg att etablera sig?

Jag behövde göra mig hörd, jag behövde feedback, så personligen hoppas jag på att vidga min publik. Spinnup är en väg in i branschen för drömmaren på kammaren eller för den som sliter med livegig efter livegig utan att komma vidare.

Det bästa med Spinnup är chansen att bli scoutad. Jag är ju världens första Spinnupartist och upptäcktes därmed innan min release, men jag tror vi kommer se betydligt många fler stjärnor födas ur den konstnärliga frihet Spinnup erbjuder i kontrast till tidigare gallringskanaler, såsom coverbundna Idol. Dessutom kräver Spinnup inget gratisarbete eller tiggeri om röster.

Hur skulle du beskriva din EP? Finns det några återkommande teman? Varför fick just ”Lap Girl” bli titelspår? Sammanfattar den låten resten av EP:n?

Om jag skulle beskriva min skiva med tre ord skulle jag säga att den handlar om värderingar, stolthet och kontroll, men ett återkommande tema för min musik generellt kommer nog alltid vara längtan. Vad gäller ljudbilden så eftersträvade jag ett filmiskt sound i alla tre låtar. En “lap girl” är en tjej som i behov av uppmärksamhet sväljer stoltheten i utbyte mot närhet. Det är ett begrepp jag kom på när jag fann mig själv i knät, bråk efter bråk, och ett namn jag gett mitt eget mindervärdeskomplex. Det är många som associerar termen “lap girl” till “lap dance” och sexuella tjänster och det tycker jag säger rätt mycket om hur relevant temat är. Jag är långt ifrån någon radikal feminist, snarare motsatsen, men det är just därför jag inleder EP:n med “what good is a backslap hundred years nap?” som ifrågasätter Törnrosaidealet.

När och varför flyttade du till London? Hur upplever du London i förhållande till Sverige?

2011 gav jag upp mitt liv i Sverige för London och en kille jag träffat fyra dagar tidigare. Det tog en vecka att sälja allt jag ägde och dra. Ingen var väl direkt förvånad. London är en stad där du kan vara anonym på ett helt annat sätt än i Stockholm, utan att känna dig som stranger in Moscow. Gallaghers går mot röd gubbe och Bill Nighy önskar trevlig alla hjärtans dag. Kändisskap är ingen big deal och ingen bryr sig om image. Kanske har det att göra med de kreativa kvarterens höga priser i förhållande till de kreativa jobbens låga löner – antingen är du pank eller har varit det. Det för människor samman.

Vilken musik lyssnar du själv på? Är det någon artist som verkligen förändrat din syn på musik? Kan du lista dina personliga favoritlåtar just nu?

Jag var aldrig något tonårsfan med posters på väggarna, jag hade en National Geographics-poster på en elefant som varken störde eller inspirerade liksom. För mig har musik alltid kommit inifrån och jag inspireras nog mer av låtar än artister, men hela 90-talseran med TV-serier, magtröjor, The Goo Goo Dolls, The Smashing Pumpkins, Travis, Suede, No Doubt och alla one hit wonders som Kiss Me och Torn fram till milleniets Teenage Dirtbag formade mig. Något som förvånar vissa är att jag älskar country, men just nu försöker jag skola mig med bra samtida popmusik – Tom Odells version av Taylor Swifts Trouble och Paramores Now är några nya favoriter.

Den låten som verkligen sticker ut på EP:n är List of You, kan du berätta lite om hur den låten kom till?

Mer än sångerska ser jag mig själv som låtskrivare och jag har därför skrivit låtar i många genrer. Den här gången har jag försökt hålla mig i skinnet för att skapa ett mer enhetligt sound, men jag är väldigt yvig som person, antingen jätteglad eller jätteledsen, så variation kommer nog fortsätta definiera mitt sound. List of You var en reaktion på det mörker jag gått igenom i Lap Girl och Only Rational Thing, ett behov av att ta sig i kragen och välja att se livet från den ljusa sidan. Det är en riktig Kellogg’s-låt, det vill säga en naiv lösning på gamla meriter, din tillfälliga frukostlycka när du bryter mot Atkins-dieten. Låten skrevs samma dag som den spelades in, just på morgonen. Skivan behövde lite countrypop.

Vilka är dina planer för den närmsta framtiden? Kommer det bli några liveframträdanden?

Just nu pendlar jag mellan England och Sverige, inleder nya samarbeten och startar ett brittiskt liveband. Jag har ju tidigare haft mina musikkontakter i Sverige, men nu står jag verkligen med ena foten i Stockholm och den andra i London. Hade jag varit en bläckfisk hade jag gärna satt en fot i varje land och jag har redan inlett diskussioner om ett eventuellt samarbete med ett filmproduktionsbolag i Hollywood, men nu gräver vi där vi står. Håll utkik efter spelningar på annawihlke.com!

–

Här kan du lyssna på Anna Wihlkes debut-EP Lap Girl (via Spotify):