• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kurt Vile

The War on Drugs: ”Jag har börjat tänka på nästa skiva”

28 oktober, 2014 by Redaktionen

Adam Granduciel of The War on Drugs

Adam Granduciel, ledare i Philadelphias hyllade psykedeliska countryrockare The War On Drugs, scrollar på mobilen i ett hörn i en bakre matsal på Münchenbryggeriet, platsen för kvällens spelning. Han har nyss kommit in igen från en rökpaus och lutar sig nu avslappnat tillbaka i en soffa. Dessförinnan har han och bandet genomfört ett förlängt soundcheck eftersom det är deras första spelning under Europadelen av deras turné. ”Yeah, vi har varit lediga en vecka, så vi behövde det”, säger han lugnt. Senaste veckorna har präglats av tjafset med Mark Kozelek som uppstod på en festival i Ottawa för en månad sedan, då ljudet från The War On Drugs samtidiga spelning på en annan scen läckte över till scenen där Kozelek spelade. Eller rättare sagt, den sistnämndes upprepade häcklande som kulminerade i den nyskrivna låten War On Drugs: Suck My Cock. Av det märks intet. Åtminstone inte förrän Kozeleks namn förs på tal mot slutet av vårt samtal.

Du har ett brinnande intresse för att fotografera. Hur uppstod det?

− Jag har alltid hållit på med det. Ett tag var det polaroidfoton som gällde, sedan slutade de tillverka det, allt blev superdyrt. Och jag hade av misstag sönder min kamera, så jag skaffade en uppfällningsbar SX-70. Sedan gick jag in för 35 mm film, men jag har fortfarande en massa rullar oframkallade. Jag filmade också en massa i Super 8-format, men jag framkallade inte en enda av dem.

Varför inte?

− Ingen aning. Jag borde göra det någon gång. Det tråkiga är att ett par av dem ligger på Colour Actichrome, och det finns inte någonstans i hela världen där du kan framkalla dem eftersom en nödvändig kemikalie har tagits bort för alltid. Man kan framkalla till svartvitt, däremot. Faktum är att en gammal flickvän en gång framkallade en rulle till min födelsedag. Det materialet användes i videon till Baby Missiles från vårt förra album Slave Ambient.

− Alla våra albumomslag gjordes av mina foton, förutom det senaste där inte jag tog fotot, men det är jag som har designat det. Jag tycker helt enkelt om det, att göra film och samla den. Jag gillar att köpa utgången film, men den ser inte alls så bra ut som du tror att den ska. Den blir riktigt grynig. Man tror att den ska bli psykedelisk, men det blir den inte. Himla synd, faktiskt, man tänker ”åh, den här filmen är från sjuttiotalet!”, man tror att den ska se ut så och så är den bara suddig.

− Jag funderade på att köpa en riktigt schysst digitalkamera, men egentligen är det inte att ta foton jag är förtjust i, utan att framkalla foton, om du förstår vad jag menar?

Blir du inspirerad av fotografi så att du kan ha användning av det när du gör musik, eller är det mer ett sätt att koppla av och ta en paus från allt?

− Ja, det är det. Däremot blir jag inspirerad av fotografier i allmänhet. Som ikoniska foton av band och artister jag älskar när de är i studion. Man ser Dylan i studion ’65, vid pianot, med sitt band. Och du vet, man känner att ”jag måste till studion!”. Men inte särskilt mycket vad beträffar kombinationen fotografering och att tänka på musik.

Under arbetet med senaste albumet Lost in the Dream gick du igenom en rätt så svår period i ditt liv. Skulle du helst vara utan en sådan period och fortfarande kunna skapa musik, eller är det rent av nödvändigt att gå igenom det svåra så att albumet blir mer personligt?

− Jag tror att vad livet än kastar dig in i, om det så handlar om att göra musik eller något annat, hur du än uttrycker dig för att bearbeta det måste du liksom… inte bara följa med, det är ju inte så att man är tacksam för det. Jag tror inte att min musik hade varit sämre om jag bara tog allt med en klackspark, men det här var något som exponerades i musikskapandet. Det är en del av livet, antar jag. Men jag har tur som har musiken som en kanal att komma över det, jag tränger djupare in i den.

Har du dagar när du inte står ut med musik?

− Ja, helt klart.

Vad gör du istället?

− Jag ser filmer. Jag gillar inte ens filmer längre. Ibland är det skönt att bara sitta i tystnad. Jag menar, ibland är det enda jag gör att lyssna på musik, sedan blir jag less. Vanligtvis när jag gör ett album brukar jag inte lyssna på särskilt mycket musik. Inte så att jag bestämmer mig för det, men när jag väl har kommit igång med en massa demos vill jag enbart lyssna på materialet jag själv arbetat med. Och så kör jag runt på kvällar och nätter och lyssnar på det. De perioderna tenderar jag att bara lyssna på mina favoritartister. Inte för att jag struntar i allt annat, utan för att jag inte är intresserad. Jag vill bara leva i min egen lilla bubbla.

− Märkligt, vi turnerade så mycket efter Slave Ambient, sedan satte vi igång med nästa. Från arbetet med Slave Ambient mindes jag varje liten ton, varje enskilt spår, och plötsligt hade jag fyra eller fem låtar. Sedan går du djupare in i dem, vare detalj, och sedan tar det ytterligare sex eller sju månader. Men jag tycker det är det roligaste, och då är den enda musik du är intresserad av den du gör själv. Därför är det svårare att gå in i studion och bara göra en skiva på tre veckor, för du måste gå igenom allt om och om igen. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva en enda låt någonsin igen, men nio månader senare var jag superbesatt av några nya låtar. Där är jag just nu, jag har börjat tänka på nästa skiva. Men inte för hårt, man måste ha kul när man gör musik.

Dina låtar löper ofta upp emot sex-, sju- eller till och med åttaminutersstrecket. Finns det en anledning till varför de är så långa? Som att du vill att lyssnaren ska begrunda vad du just sjungit i sångtexten?

− Realistiskt sett tror jag det beror på att när jag arbetar på slutversionen av låten fortsätter jag bara, som att jag är uppslukad i den. Sedan slutar det med att man lägger på så många saker, alla dessa små moment. ”Åh, pianot låter så bra här! Vi måste behålla saxofonen, för den höjs här!”. Så plötsligt kan du inte ta bort något och så varar den i sex minuter.

Många artister, när de skriver låtar, börjar de ofta med samma ackord, ungefär som att de har ett favoritackord. Har du något sådant?

− Jag skulle nog säga att mitt förmodligen är Fmaj7. Så många av mina låtar börjar med det, men med ett capo hamnar de i olika tonarter ändå, i Gmaj7 eller Amaj7. Och jag har alltid gillat C#m eller C#, många låtar har börjat i dem också, eller Eb.

Förra året gjorde din vän Kurt Vile ett av det årets bästa album. I år har du gjort ett av dem. Tror du att Kurt kommer att göra ett kanonalbum även nästa år, som att ni turas om?

− Yeah! Han kommer alltid att göra fantastiska album!

Är det sporrande för er båda att ha varandra som inspiration när det går bra för den andre av er?

− Ja. Men jag tror det var annorlunda när vi spelade ihop. Nu handlar det mest om att stötta varandra från sidan om, som när vi ses och är tillsammans. När vi snackar om skivan han påbörjat blir det liksom ”kom över så spelar vi in lite”. Vi pratar om vilken studio han ska använda, som för att hålla igång honom. Vi börjar bli äldre och det är svårare att hitta samma glöd som vi hade när vi var tjugofyra. Eller, det är inte svårt att hitta den, men det blir lite av ett malande ibland. Som jag sade förut, man går så djupt in i en skiva, sedan måste du göra en massa åtaganden och turnera i ett och ett halvt år. Sedan måste du plötsligt börja om från början igen. Då är det skönt att ha folk som stöttar dig och gör dig upprymd. Plus att det är någon vars musik jag älskar, respekterar och uppskattar.

Finns det till och med en viss rivalitet mellan er? Inte negativt, menar jag, utan positivt?

− Hmm… visst, åtminstone har det funnits det. Inte så mycket nuförtiden, dock. Jag vet inte. Det känns som att vi båda har vuxit till oss en hel del och istället glatt ser på våra liv att vi är tursamma som har det vi har, musik, vänskap eller familj. Men i tjugoårsåldern fanns det definitivt… inte rivalitet, men vi var aningen tävlingsinriktade, antar jag. Samtidigt som vi pushade varandra.

På tal om rivalitet, Mark Kozelek. Vad hände där?

− Aldrig hört talas om honom.

Inte? Okej. Men då tror jag att det var det sista…

− Alltså, i rättvisans namn, vad den idioten sade i den där låten… för mig var det egentligen inga problem alls förrän jag hörde låten. Först av allt, han har aldrig träffat oss, och sade ändå alla de där sakerna. Han är en sådan skithög. Jag bad någon om hans mejladress, för jag ville inte dra igång något jädra Twitter-bråk, jag kände mig bara påhoppad. Jag hörde med en gemensam bekant som förklarade att han inte ville lämna ut den. Så jag fick bara ett mejl från den här vännen som sade att ”Mark kommer till The Fillmore, han kommer att skriva en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock, ni kompar honom på den och han får spela ’Beer Commercial Guitar’, sedan kompar ni honom på Dogs, en av låtarna på hans senaste album. Och sedan spelar han ’Beer Commercial Guitar’ på en av era låtar”.

− Vi var på turné och jag tänkte ”det där är faktiskt en rätt cool grej, jag har ingenting emot snubben, det låter bra”. Så jag var riktigt förtjust i idén och tänkte svara honom ett par dagar senare, för jag var upptagen just då. Två dagar senare får jag sedan ett mejl igen från honom där han sade att ”erbjudandet hade löpt ut, kanske går jag till Starbucks och köper er skiva när jag kommer hem från min turné”. Jag kände bara ”du är ett sånt jävla svin”. Han var ett sånt arsel, jag hade inte ens sagt någonting. Sedan går han ut på nätet och ”utmanar” oss på den där grejen, men för mig var det ”ditt jävla svin, du har ju redan sagt ’Nej!'”. Han är ett sånt jävla barn. Och sedan den idiotiska låten, han är bara en jävla idiot. Jag har inte tid med idioter. Jag blir bara så förbannad över hur han försökte framställa det som att han utmanade oss. Jag hade praktiskt taget redan gått med på det, och sedan den där Starbucks-kommentaren… vad fan. Vem i helvete tror han att han är?

Hur tror du att spelningen går ikväll?

− Skitbra! Nu har jag eldat upp mig!

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Kurt Vile, Mark Kozelek, Münchenbryggeriet, Philadelphia, The War on Drugs

Kurt Vile and the Violators och Nils Frahm till Stay Out West

8 maj, 2014 by Jonatan Södergren

kurtvile

Efter Seinabo Sey står det nu klart att även Kurt Vile and the Violators och Nils Frahm är klara för Stay Out West. Båda intar GöteborgsOperan, där festivalen tar över hela stället: stora scen, lilla scen och hela nedervåningen. I år kommer Stay Out West äga rum på följande nio ställen runtom i Göteborg:

Gothenburg Film Studios
GöteborgsOperan
Liseberg
Rondo
Trädgår’n
Pustervik
Park Lane
Nefertiti
Jazzhuset

Utöver Kurt Vile and the Violators och Nils Frahm så kommer även Holly Herndon, Ry x och Mutual Benefit att spela i operahuset. Snart kommer festivalen även gå ut med spelställen för fler klubbakter.

Så här presenteras Kurt Vile and the Violators på festivalens hemsida:

”Sitta på trottoaren utanför en convenience store och dricka körbärsläsk. Surfa. Kolla nytt band på sena klubbkvällar. Sticka ut huvudet genom bilfönstret. Dandy Warhols och Dinosaur Jr på stereon i pickupen. Röka rullat i trädgården. Titta mot storstadens ljusmättade siluett när kväll blir natt. Burritos på en strand. Morgonsolen sipprar in när du vaknar i en stökig säng.

Kurt Viles lättpsykedeliska americanaindie är av ett slag som gör det omöjligt att inte få sådana där, aningen klyschiga, filmiska bilder på ung amerikansk kultur i huvudet. Sedan Kurt Vile lämnade The War On Drugs har han slipat fram en detaljrik indierock som utan att bli proggig är märkligt suggestiv och just filmisk. Avslappnat istället för passivt, mjukt utan att vara mesigt, soligt fast inte hett, detaljrikt och välkomponerat utan att bli smart.

Om musiken är ett tvärsnitt av amerikansk indierock mellan nittiotal till tiotal, har stämningen Vile och kompbandet The Violators frammanar fler beröringspunkter med filmer som ’Dazed and Confused’, ’Lords of Dogtown’ eller ’Sista Natten Med Gänget’ än någon musikalisk referens.

Det är behagligt. Nära livet. Man vill liksom krypa in i den musikaliska hängmattan och fundera en stund. Kurt Vile låter som vi vill att söndagar ska kännas.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: GöteborgsOperan, Kurt Vile, Nils Frahm, Way Out West

Kulturbloggens guide inför Hultsfred 2013

12 juni, 2013 by Jonatan Södergren

mbv

Vi minns fortfarande fjolårets spelningar med band som The Cure, Bat for Lashes och The xx. Om bara en dag går Hultsfred av stapeln igen. Nytt för i år är dock att festivalen är uppflyttad till Sigtuna utanför Stockholm. Om du tänkt dra dit men ännu inte hunnit bestämma vilka band du ska se så kommer här – utan inbördes ordning – tio tips på de band vi tror kommer bli festivalens höjdpunkter.

My Bloody Valentine

De brittiska shoegaze-veteranerna återförenades redan 2007, men det är först nu de har ett nytt album ute – 22 år efter mästerverket Loveless – och efter att ha sett dem på såväl Hammersmith Apollo i London som på Primavera-festivalen i Barcelona tidigare i år kan vi konstatera att det knappast kan bli annat än briljant. Det enda frågetecknet är speltiden – borde de inte spela betydligt senare än 18:15 på fredagen?

Savages

Krocken! Samtidigt som My Bloody Valentine spelar ju även Savages – de kompromisslösa post-punkförnyarna som i och med Silence Yourself stått för ett av årets bästa debutalbum. Vad väljer du?

Jagwar Ma

Även australienska Jagwar Ma ligger bakom ett smått fantastiskt debutalbum. Efter att ha bildats 2011 gav de ut sitt första album Howlin för bara några dagar sedan. De förenar rock med dansmusik på ett sätt som världen icke har skådat sedan tidiga 90-talet – lägg sedan till lite trippiga 60-talsinfluenser. För dig som inte vill se Portishead på fredagen är Jagwar Ma ett hett tips.

Phoenix

Den genreöverskridande spontaniteten från deras tretton år gamla debut är som bortblåst. Istället är Phoenix anno 2013 ett band vi vet precis vad vi kan förvänta oss av, och det är ju inte så dumt det heller. Vi kommer att ryckas med i de asiatiska vibbarna i öppningslåten Entertainment – ledsingeln från deras senaste album Bankrupt! – och när frontmannen Thomas Mars avslutar spelningen med att hoppa ut i publikhavet under 1901 kommer vi givetvis att stå längst fram och sjunga med.

East India Youth

Den 22-åriga muliti-instrumentalisten William Doyles sublima enmannaband East India Youth gör lika infallsrik som vacker musik. Lyssna bara på Heaven, How Long från hans Hostel EP som gavs ut tidigare i år. Ett måste på lördagsförmiddagen!

Wolf Alice

Vi har redan fallit för den briljanta poplåten Bros, men att se den numera London-baserade kvartetten live känns som något av ett oprövat kort. Kanske går du och ser AlunaGeorge istället? Mig kommer ni i alla fall hitta framför Yellow Stage på torsdagskvällen.

Melody’s Echo Chamber

Fransyskan Melody Prochets självbetitlade solodebut med Melody’s Echo Chamber damp ner ifjol och var ett lika psykedeliskt som trollbindande epos. På Primavera visade hon att mörkret i låtar som I Follow You och Endless Shore även fungerar i sommarsol, är det ens i närheten av lika bra nu så är jag nöjd.

Daughter

If You Leave var redan på förhand ett av årets mest emotsedda debutalbum. London-trion infriade naturligtvis förväntningarna, så om du missade den utsålda spelningen på Debaser Slussen tidigare i år får du en ny chans nu.

Kurt Vile and the Violators

Kurt Vile – Philadelphias egna konstanta hitmakare – gästar Hultsfred och i bagaget har han det lika psykedeliska som solkyssta mästerverket Wakin on a Pretty Daze. Har du inte sett någon av hans tidigare Sverige-spelningar, och det har ju hunnit bli en del, är det här definitivt ett måste.

The Flaming Lips

Wayne Coyne och vännerna i Oklahoma-bandet The Flaming Lips behöver knappast någon närmare presentation. Deras flummiga musik tillsammans med den kanske ännu flummigare liveshowen kommer bara att tillhöra festivalens höjdpunkter, något annat finns inte på kartan. Kanske får vi till och med se dem tolka Bowie-klassikern ”Heroes”?

Arkiverad under: Musik Taggad som: Daughter, East India Youth, Hultsfred, Jagwar Ma, Kurt Vile, Melody's Echo Chamber, My Bloody Valentine, Phoenix, Savages, Stoxa, The Flaming Lips, Wolf Alice

Titta: Kurt Vile – Never Run Away

2 maj, 2013 by Jonatan Södergren

kurtvile

Den Philadelphia-baserade låtskrivaren Kurt Viles femte album Wakin’ on a Pretty Daze släpptes tidigare i år. Nu har han spelat in en musikvideo till albumspåret Never Run Away som du kan se här:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kurt Vile, Never Run Away

Skivrecension: Kurt Vile – Wakin on a Pretty Daze

9 april, 2013 by Jonatan Södergren

vile

Artist: Kurt Vile
Titel: Wakin on a Pretty Daze
Betyg: 4

Den Philadelphia-baserade låtskrivaren är tillbaka efter genombrottet med Smoke Ring for My Halo för två år sedan. Ett album som gavs ut via Matador och inte bara placerade honom bland vår tids mest intressanta singer/songwriters utan även introducerade honom för en bredare publik. Även om låtarna inte är lika direkta den här gången så håller jag Wakin on a Pretty Daze – hans hittills femte fullängdare – som ett minst lika bra album som någon av föregångarna.

Låtarna har blivit längre. Mer psykedeliska. Öppningsspåret Wakin on a Pretty Day är till exempel ett tio minuter långt tillstånd till låt. En varm, transcendental, nästintill narkotisk dimma som sakta rullar fram och säger allt och ingenting. Men om hans texter tidigare har kunnat uppfattas som aningen abstrakta, på gränsen till flummiga, så känns de nu mer personliga. Den här gången handlar de i stor utsträckning kring Kurt Viles relation till sin fru och sina två barn.

I albumets kanske bästa spår Snowflakes Are Dancing sjunger han med sin ständigt lika nasala röst textraden ”When I’m away out there I wanna go home / when I’m home my head stays out there” medan exempelvis Shame Chamber handlar om att inte kunna se sig själv i spegeln. När han är ute på turné känner han skuldkänslor för att han inte spenderar tillräckligt med tid hemma och när han är hemma drömmer han sig iväg till en plats bortom horisonten.

Någonstans mellan de akustiskt plockande och de elektriskt fuzziga gitarrerna utstrålar Kurt Vile så mycket livserfarenhet att det är svårt att förstå att han faktiskt är född på 80-talet. Wakin on a Pretty Daze är en mästerlig återkomst. Ett album som är skrämmande enkel att förälska sig i.

Bästa spår: Never Run Away, Too Hard, Snowflakes Are Dancing

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Kurt Vile, Never Run Away, Philadelphia, Wakin on a Pretty Daze

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Hemmet Betyg: 1 Svensk biopremiär: 29 … Läs mer om Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

Starkt kvartal för bokförsäljningen

Under det tredje kvartalet 2025 uppgick … Läs mer om Starkt kvartal för bokförsäljningen

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Mästaren och Margarita har vunnit … Läs mer om Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Ghost of Yotei Betyg 5 Utvecklat av … Läs mer om Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

24-25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

Foto Sören Vilks LeMarc – Det som … Läs mer om Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Manus: Rasmus Dahlstedt Regi: Peter … Läs mer om I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Förledd: charm och mognad

Titel: Förledd  Författare: Elin … Läs mer om Förledd: charm och mognad

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage … Läs mer om Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Whiskey on the rocks vann Prix Italia

SVT:s Kristallen-belönade dramaserie … Läs mer om Whiskey on the rocks vann Prix Italia

Filmrecension: Vi dör i natt

Vi dör i natt Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Vi dör i natt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in