Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Call of the Wild – Skriet från vildmarken

by

The Call of the Wild – Skriet från vildmarken
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Chris Sanders

Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” från 1903 är en klassiker. En stark berättelse om hunden Buck, en stor hund med stort hjärta som blir bortrövad från sitt kärleksfulla hem i varma Kalifornien och säljs för att bli en hårt arbetande slädhund i det iskalla Alaska. Han möter både onda och goda människor. Det är en fascinerande och berörande roman som flera generationer läst och påverkats av. Den är väl värd att filmatiseras. Berättelsen håller mer än väl också för vår tid. Givetvis handlar den om mer än en hund. Den handlar om människor och människors beteende och vårt förhållande till naturen och vildmarken. Ett ämne som är mycket aktuellt i dagens värld och vår tid med klimathotet hängande över oss. Hur mycket lyssnar vi på vår inre röst, vår anknytning till naturen?

Berättelsen har filmatiserats också 1997 i regi av Peter Svatek. Vad jag sett fick den inte så varmt välkomnande, många var delvis besvikna. I denna nya filmatisering har en del av berättelsen ändrats – och det är absolut ingen nackdel, tycker jag. Berättelsens kärna går fram lika bra ändå. Och Harrison Ford i rollen som John Thornton är en underbar rollbesättning. Jag tycker regissören gjort en genidrag genom att förändra hans karaktär. John Thornton beger sig inte till Alaska för att söka guld utan är på flykt från sin stora sorg då han och hans fru förlorat sin son. Han är en man med en av de tyngst sorger en människa kan ha och därför söker han inte tröst i så förgängliga saker som guld och rikedom, detta ger en fördjupning till berättelsen.

Filmen grep mig, om än inte lika starkt som när jag som tioåring läste romanen, men tillräckligt för att jag ska ge den bra betyg. Det enda minus jag egentligen har är att hunden är dataanimerad. Jag förstår att man inte kan ha en hund i alla scener, det skulle vara djurplågeri. Men man kunde lugnt haft en äkta hund i de lugnare scenerna. Det finns något i hur hunden rör sig och agerar som inte är helt äkta, eftersom det inte är en äkta hund.

Filmen har en hel del att säga. Thornton har förlorat sin son, han vet att guld och begär efter materiella saker aldrig kan ge det vi människor innerst inne behöver. Vad ligger bakom överutnyttjandet av vår värld och vår natur? Människors omättliga girighet och begär. Denna girighet står inte i samklang med naturen och vi är trots allt vävda av samma material som resten av världen, oavsett om man är total ateist eller troende av något slag, kan ingen förneka att människor också är en del av naturen. Hur vi agerar mot andra varelsen och mot naturen kommer att avgöra vår framtid.

Filmrecension: Waves – kryper under huden

by

Waves
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Längd: 2 tim 15 min
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
Regi: Trey Edward Shults. I rollerna: Taylor Russell, Kelvin Harrison Jr., Alexa Demie, Bill Wise, David Garelik m fl

En film som berör och som handlar om hur vi möter svåra tragedier i livet. Hur går vi vidare? Hur lever vi med de känslor av skuld som alltid finns med? Människor har en förmåga att känna skuld också när man inte kunde förhindrat en fruktansvärd händelse. Hur kan en familj som drabbats av en svår tragedi hitta till något sätt att fungera på?

Filmen kretsar kring en svart medelklassfamilj i södra Florida och framför allt sonen uppfostras med det amerikanska idealet/filosofin att det viktigaste av allt är att vinna, att alltid träna stenhårt och planera och sikta på att vinna. Att endast vinnaren räknas. En livsfarlig filosofi som på många håll genomsyrar det amerikanska samhället och som skapar många tragedier. Alla kan inte vinna. För varje segrare finns en lång rad förlorare och då det inte är själva kampen och viljan som räknas utan bara segern blir det ett livsideal som för med sig att många människors liv förstörs.

Pappan i familjen kräver stenhård disciplin av tonårssonen Tyler. Till och med när Tyler vinner sina matcher på brottnings-arenan har pappan gnäll och klagomål för att han vill att sonen ska vinna matcherna ännu snabbare och vara ännu mer överlägsen.

I beskrivningen av filmen från filmbolaget står:
Från den hyllade regissören Trey Edward Shults kommer Waves, en hjärtskärande berättelse om människors förmåga till medkänsla och om att växa som människa även i de mörkaste tider.
Filmen följer en afrikansk-amerikansk förortsfamiljs episka, känslomässiga resa – ledd av en välmenande men dominerande pappa – där de upplever kärlek, förlåtelse och att komma varandra närmare efter en förlust.

Nja, jag tycker inte det träffar helt rätt. Beskrivningen haltar. Filmen är mycket bättre och starkare än vad den beskrivningen säger och handlar om mer än så.  En av filmens många styrkor är att den ibland säger mycket och gör det tydligt men också säger en hel del mellan raderna. För mig är de bästa filmerna de som låter mig tänka och känna själv.

Vid ett tillfälle säger pappan att han har så höga krav på sonen för att som färgad i det amerikanska samhället räcker det inte att vara medelmåttig. För att en svart man ska kunna lyckas krävs det att han är vinnaren.

Intressant är skillnaderna mellan sonens och dotterns uppfostran, hur dottern inte alls har dessa skyhöga förväntningar och krav på sig och därför kan utvecklas till en bättre människa och hitta sig själv medan sonen går bort sig och inte kan hantera motgångar.

Ett stort plus får filmen för ljud och musik. Musiken är en stor del av handlingen och det är inte många filmer där musiken på  liknande sätt genomsyrar filmens berättande.

Ett stort plus också för skådespelarna bland annat duktiga Lucas Hedges som Oscarnominerades för sin roll som Patrick Chandler i Manchester by the Sea.

Waves är en film som kryper under huden och jag har svårt att tänka mig att någon kan se den utan att tänka på livet och våra relationer. En stark film och mycket skickligt filmskapande bakom på många nivåer.

Filmrecension: 1917 – en lysande skildring av krigets vanvett

by

1917
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Sam Mendes (Skyfall, Spectre)
I rollerna George McKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch

En lysande skildring av krigets vanvett och om hur människor kan överleva i denna dårskap. Det är en skickligt genomförd anti-krigs-film där huvudpersonernas uppdrag är att förhindra en attack – till skillnad så många krigsfilmer som skildrar så kallade hjältar som lyckas döda fiender. I denna film handlar det om ett uppdrag att förhindra en storslakt av soldater.

Filmens handling utspelar sig i fronten i Europa 1917, ett år innan kriget som slut. Första världskriget började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918.

I centrum för handlingen står två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) som får ett uppdrag som verkar omöjligt. Under hård tidspress ska de ta sig igenom fiendelinjen för att hindra en brittiks överste

Mitt i de hektiska striderna under första världskriget får två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) – ett till synes omöjligt uppdrag. Under hård tidspress måste de korsa fiendens territorium och leverera ett meddelande som kommer att stoppa ett tyskt dödligt bakhåll på hundratals brittiska soldater – där Blakes bror är en av dem.

Vägen till översten som ska hindras att anfalla går genom skyttegravar, nedbrända gårdar, försåtliga minor – och vi får se hur alla dessa soldater är människor som försöker överleva en vanvettig situation. Från de lägsta fotsoldaterna till de högsta befälen är de män som försöker hitta sätt att stå ut.

Filmen är spännande – men dess största kvalitet handlar om skildringen av människorna och av hur smutsigt kriget är. Det är så enastående bra berättar med foto, ljus, ljussättning och klippning och ljud och musik att det känns som om jag själv är där och försöker ta mig förbi de tyska fällorna.

Skådespelarna är skickliga och flera av de stora stjärnorna finns i biroller, som Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch. Allra mest imponerad är jag av de två huvudkaraktärerna som spelas av George McKay och Dean-Charles Chapman som tidigare kanske är mest bekant för rollen som Martyn Lannister i Game of Thrones. George McKay som är född 1992 har redan hunnit vara med i en lång rad filmer och gjorde bland annat rollen som Bodevan i Captain Fantastic. George McKay och Dean-Charles Chapman bär filmen med sina utstrålningar av vanliga unga män som försöker överleva, de är varken speciellt krigiska eller fega, de försöker bara överleva och det är enkelt att känna med dem.

1917 har fått tio Oscarsnomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Filmen har också belönats med Golden Globe för Bästa Film (drama) och regissören Sam Mendes fick också en Golden Globe för bästa regi. Sam Mendes har skrivit manus tillsammans med Krysty Wilson-Cairns.

Sam Mendes har en imponerande bredd i sin cv över sitt filmskapande där han regisserat bland andra Spectre, Skyfall, Revolutionary Road, Road to Perdition och American Beauty.

Det skulle förvåna mig mycket om 1917 inte kniper flera av de tyngre Oscarspriserna.

Filmrecension: Catwalk – en stark och ärlig dokumentär om en väg från dröm till erövring

by

Foto: Charlie Bennet

Catwalk
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 31 januari 2020

Strålkastarljuset tänds. Scenen är tom på sånär en ensam flicka i vit tvångströja. Hennes blick är nedstämd, nedtryckt, nerslagen. Hon kramar sig själv, men inte på det sättet man vill att någon ska hålla om sig själv på. Hennes steg framåt är tunga. Bär på vikten av vad mänskligheten har gjort mot sådana som henne. Som har ansetts annorlunda. Avvikande. Fel. I takt med att musiken ökar blir hennes rörelser livligare. Framför publikens ögon bryter hon sig loss och avslutar numret med segergesten; En knuten näve, rakt upp i luften – revansch!

Allting börjar i Sverige, i Gislaved, där Emma Örtlund har en dröm. Hon vill bli fotomodell och få gå på en riktig catwalk. Hon säger att hon har utstrålningen som krävs och att hon kan bidra med något större till modeindustrin. Så hon skriver ett brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson. Det är starten på en resa som tar Emma Örtlund, Alexander Rådlund, Ida Johansson, Kitty Jonsson och Nicklas Hillberg från Sverige hela vägen till New York fashion week.

Vi får följa deras repetitioner, utveckling och höra bakgrundshistorien till deras liv. De har alla någon form av funktionsnedsättning och även om dokumentären är ljus och härlig och ligger oerhört nära till skratt så finns gråten där också. De vittnar alla om mobbning, trakasserier, fördomar, hårda ord, förutfattade meningar och det känns svårt att tänka att dessa fantastiska människor som bara vill lysa och skina har fått utstå så mycket hat.

Det är något som Pär vill ta fasta på. Att deras visning ska berätta något, inte bara innehålla vackra kreationer. Så visningen tar avstamp ur Sverige 1920. Där Vipeholmsexperimenten står för dörren. Då de med funktionsnedsättning blev satta på anstalt och föräldrarna blev uppmanade att glömma bort sina barn. För att de var annorlunda, för att de inte passade in. Han visar bilder från förr och det väcker starka minnen, ”jag känner igen de där blickarna” säger Kitty med tårar rinnandes ner för sina kinder. Hon vet också hur det känns när livslusten slocknat. Det blir tydligt vilken resa de har gjort när hon lite senare säger ”Jag är här och vill ge ger glädje. Ta emot den nu!” och strålar mot kameran, en uppmaning som är omöjlig att inte fullfölja.

Hela dokumentären är en vacker mosaikblandning av att återvinna frihet, ta tillbaka makten, övervinna rädsla, och också, som Laleh sjunger i soundtracket som spelas på högsta volym bakom – Att bara få vara sig själv.

De korsar till slut atlanten (Lalehs ”Goliat” i bakgrunden – Vi ska ta över, vi ska ta över världen) och Kitty får sin efterlängtade klänning som är full med fjärilar, en symbol för frihet. Alexanders läxa att balansera en bok på huvudet har gett resultat och han har en så stolt hållning där han går att ingenting kan tynga ner honom. Nicklas glittrande klänning är maffigare än himlavalvet. Idas ballerinaklänning med hennes tillhörande rörelsespel sprakar. Och så Emma, vars dröm och brev som startade allt det här, skrider ner för Catwalken som hon inte hade gjort annat, som hon inte skulle göra något annat. Från 1920-talets tvångströja, med nerslagen blick och kuvad person som helt saknar livsgnistan till att explodera ut i ett glittrande, sprakande sammelsurium av känslor, klänningar, värdighet och revansch. Det är helt otroligt!

”Imorgon är den här staden vår” säger Emma till Pär när de står och blickar ut över Manhattans skyline, kvällen innan visningen. ”Imorgon är den här staden vår”. Imorgon är den här världen er.

Filmrecension: Color out of Space – inte ens Nicolas Cage kan rädda filmen

by

Color out of Space
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Richard Stanley

Nicolas Cage kan vara hur bra skådespelare som helst men den här filmen kan han inte rädda.

När en meteorit ramlar ner i familjen Gardners trädgård förvandlas familjens liv. Plötsligt börjar vackra växter slå ut och träden grönskar.
Men himlen klyvs av blixtar och dunder . Oljud väller fram och från meteoriten strålar ett sken på allt och alla. Människor sugs in
I dess dragningskraft, vatten bubblar och alla påverkas. Både djur och människor blir bestrålade och skadade medan frukter och växter frodas.
Under filmens gång händer värre och värre saker och katastrofen närmar sig. Rymdens ondska har kommit till jorden och ingen vet hur den ska motverkas.

Filmen grundar sig på en novell av skräckmästaren H.P. Lovecraft. Den skrevs redan 1927 och översattes till svenska 1973. Den här filmen är tänkt att vara den första filmen i en triologi från hans historier. Just den här novellen har filmatiserats tre gånger tidigare.

Efter en inledning som får mig att tänka på scenariot som kan inträffa vid en kärnkraftsolycka blir filmen mer och mer vriden. Här i filmen är meteoritens sken vackert lilarosa när det väller ut och skadar på många sätt. Efter lite mer än halva filmen tänker jag att nu kan regissören inte hitta på mer vidrigheter. Men det kan han. Den sista halvtimmen excellerar han i ond bråd död. Då har filmen redan tappat all sin trovärdighet och skräckpåverkan och har blivit en nästan komisk uppradning av läskigheter. Lite grann som att åka spöktåget på Gröna Lund.

Filmen är vackert fotad, ofta som en sagobok. Nicolas Cage är en bra skådespelare liksom hans hustru i filmen Joely Richardson. Annars är det dottern Madeleine Arthur som är den mest intagande. Ett plus för sminkning och kostymer.
Man förstår att det är svårt att överföra en sådan historia till film då skräck bygger på läsaren/åskådarens egen fantasi. Regissören Richard Stanley har gjort sin version av historien och det finns säkert lika många tolkningar som det finns läsare. Och läsare och beundrare av H.P. Lovecrafts finns det många. Jag tycker dock att filmens utveckling och det makabra slutet är alltför reellt och att filmen därför tappar det mystiska och obegripliga som kan genera skräck och fantasi. Det mänsklig vetenskap inte kan förklara är svårt att överföra till ett jordnära skeende.